Lösenordsskyddad: Och precis när jag kommer ut…

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Nu ska det ätas!

Alltså, aptiten är det inte mycket med – men det gör inget om jag går ner lite mer än de tre kilon jag tappat på en vecka hittills. När det ska ätas föredrar jag nämligen druvor.

Sköljde och hällde upp en skål nya druvor igår kväll och det finns ungefär hälften kvar.

                                                                                                                                                      Fast idag hade jag bestämt mig för att äta nåt så nyttigt och bra för mig som spenat. Tog fram spenat- och ostsås och pasta ur frysen och micrade. Men hjälp vilken fantasiportion! Den får jag sitta med till nästa vecka, tror jag…

En riktig fantasiportion!

Read Full Post »

Provdocka

Jorå… Även jag drabbades av telefonkösystemet… Medan jag låg och lyssnade på signalen och en röst som återkom då och då för att säga vilken plats jag hade i kön kunde jag vila. Och gå på toa. Och borsta tänderna. Och diska. Och messa.

Toabesöken blev täta även idag och aningen stressad blev jag också när det ringde på ytterdörren, intill toadörren. Kollade som hastigast och gissade på Jehovas vittnen – vilket senare visade sig vara korrekt (hittade allt möjligt skit i min postbox). Tänk att dessa Jehovas inte ger sig! Och det vete 17 om jag inte ska öppna nästa gång, för ingen från min egen kyrka har hört av sig och frågat hur jag mår. Det har ingen från kyrkan gjort till mamma heller efter pappas bortgång sommaren 2006. Ingen pastor. Det är skitdåligt, tycker jag!

Mamma ringde nästan i samma sekund som jag lagt på efter att ha fått en tid. Då var min ork och kraft på bristningsgränsen, så jag var nog väldigt avsnäsande…

Känner mig som en provdocka. Utan huvud, fast full med nålar…

                                                                                                                                                            Hann precis få på mig jeansen och åka iväg så jag kom i tid till doktor Anders. Han klämde och kände och frågade. Och så blev jag stucken – men bara i fingret, tack och lov. Fick med mig tre rör hem som ska fyllas med otrevligheter så snart jag kan prestera. En remiss till provtagningar som ska göras om en månad. Bäst av allt: värdet hade stigit! Inte tillräckligt för att jag ska må bra, men ändå. På väg åt rätt håll. Om nån vecka till borde medicinen ha gjort så jag märker att jag orkar mer. Allt som allt var jag på mottagningen i två timmar. Under tiden rekvirerade Anders min journal från Sjukstugan i Backen – för se vården släpper inte in privatläkare i sitt system hur som helst, vilket jag felaktigt trodde. Hur osmidigt är det, på en skala..?

Hemma igen. Ringde upp mamma och försökte lugna henne. Jag orkar inte riktigt med det när jag inte mår bra själv. Försökte förklara att jag inte orkar prata i telefon med henne varje dag, men hon meddelade att hon ringer i morgon…

 Jag är skittrött. Det känns som om min reservtank är tömd. Ska vila lite nu, försöka äta nåt sen och i kväll vill jag prata med min älskling som bland annat har varit på ett viktigt möte med Frida idag. Förhands-sms ger vid handen att mötet gått bra och det gör mig glad och lugn. Hoppas att Anna mår bättre också, jag tror hennes ork är på väg att ta slut den med. Vilka skruttlisor vi är…

Read Full Post »

Valet: (KD) har en poäng – vården ska inte vara lika för alla

Så förvånad jag blev när jag i dagens lokalblaska läste en replik av en kristdemokrat på en rödgrön debattartikel i förra veckan! Förvånad därför jag insåg att människan faktiskt har rätt! Och det är väl första gången i världshistorien jag håller med (KD). Så här skriver Anna-Karin Klomp:

Vården ska vara lika för alla skriver de rödgröna (UNT 25/8). Nej, det ska den inte, den ska vara anpassad efter den enskildes behov.

Där sätter hon fingret på nåt mycket viktigt: den enskildes behov. Jag vill tro att hon med detta menar att en vårdplats ska gå till den som bäst behöver den, den svårast sjuka. Inte den som kan behandlas i primärvård.

Men lite längre ner i sin replik syltar hon emellertid in sig i resonemang om att detta också ska anpassas så mycket som möjligt efter patientens önskemål. Tja, ärligt talat vill väl de flesta sjuka bli friska och primärvården når ju inte riktigt upp till den slutna vårdens… möjligheter och kompetenser, för att uttrycka det lindrigt.

Så småningom förklarar hon ytterligare att (KD) vill öppna särskilda intagningsplatser på Sjukstugan i Backen för de äldra svårt sjuka. Detta så att dessa männisor slipper vänta på akuten. Det är ett mycket lovvärt avllöfte – frågan är bara om det är genomförbart…

Lyssna till patientens hjärta, men önskemålen..? Hur pass genomförbart är det?

                                                                                                                                                            Efter att ha besökt akuten såväl en fredag eftermiddag som en måndag förmiddag är det bara att inse att folk är sjuka. Många är väldigt sjuka. Det stod sängar och bårar med patienter över allt. Många väntade på att få komma in på undersökningsrum, många väntade på att bli stuckna, många väntade på att få träffa doktorn och många väntade på att bli inlagda.

Mitt fredagsbesök tog fyra timmar – och då vägrade jag bli inlagd, fick skriva på ett papper innan jag åkte hem. Måndagsbesöket inleddes med en ultraljudsundersökning klockan nio varpå jag traskade ner till akuten. Där fick jag vara till framåt 14.30-tiden. Jag fick träffa doktorn två gånger, men resten av tiden var väntan. Väntan på att få komma upp på avdelning. Och tro mig… INGEN som jobbade på akuten satt och sov – alla typ SPRANG.

Personalen på akuten sover inte, den springer. Hela tiden.

                                                                                                                                                         Så åter till (KD:s) vallöfte om vårdplatser till de äldre svårt sjuka. Mycket lovvärt men är det genomförbart? Jag blev inlagd på en akutmedicinsk intagningsavdelning. De flesta patienter var mellan 85 och 95 år. Många stannade ett dygn och forslades sen vidare. Jag låg där i fyra dygn. Då gjordes de mest akuta undersökningarna, jag fick medicin och blev sen utskriven. Resten av undersökningarna ska göras polikliniskt. Jag behöver inte uppta en sjukhussäng för att göra dem. Och detta var jag mycket nöjd med! Men frågan är om gamla tant Asta, 94 bast, klarar av alla förberedelser hemma inför de ofta tuffa undersökningarna som man måste ta sig till sjukhuset för att göra? Problemet var bara att alla sängar var upptagna på avdelningen. Alla. Ska hon ligga i korridoren under väntetiden?

Jag tror att man måste ta tag i problemet på ett djupare sätt än att lova ut vårdplatser. Börja med att ge primärvården ordentliga resurser så patienterna söker sig dit i första hand, inte till akuten. Med mindre tryck på akuten borde antalet sjuka som måste läggas in minskas. Eller i vart fall får personalen mer tid över för dem som verkligen behöver.

Det jag menar är att patienter som inte är svårt sjuka borde kunna lämna prover och göra vissa undersökningar i primärvården, inte på sjukhuset – för det är det som händer nu. Patienter kommer med ofullständiga uppgifter om sitt tillstånd. I stället för att ta hand om de svårast sjuka måste akutens personal kolla upp ALLA – även såna som borde ha kollats upp redan hos sin husdoktor.

Avslutningsvis slår sig Anna-Karin Klomp för bröstet i sin replik kring Närakuten och Ortopedakuten som numera finns på ett av stans före detta sjukhus. Ja, det är bra med akutmottagningar som finns nära, men hur är besöksfrekvensen? Var är marknadsföringen? Vet folk OM att dessa akutmottagningar finns?

”Kände jag till Närakuten? Ortopedakuten???”

                                                                                                                                                       Anna-Karin Klomp menar att de rödgröna tycker att privata vårdgivare tar det bästa. Själv anser hon att fler utövera stimulerar utvecklingen. Personligen skulle jag ALDRIG sätta min fot på en offentligstyrd primärvårdsmottagning igen – men jag har mina skäl. Vid min privatläkarmottagning får jag snabb hjälp, prestigelös hjälp, doktorn ringer och jag mejlar, typ. Det funkar för det mesta bra. Men i den offentligstyrda primärvården är det fortfarande telefontider som gäller och framför allt, en stor rädsla för mejl. Tyvärr. För det går ju mycket snabbare om vårdpersonalen hör av sig när det blir en lucka än att jag ska sitta timmar i telefonköer eller i väntan på att nån ska ringa…

Read Full Post »