Mitt namn är Moore – Roger Moore

En bok om och av min pappas idol kan det vara nåt? Ja absolut! Jag njöt av att se flera filmsekvenser fladdra förbi när jag läste boken Mitt namn är Moore – Roger Moore, som jag lånat av vännen Jerry.

Roger Moore, för mig mest känd som helgon, Bond och jobbande snobb.

                                                                                                                                                         Den här boken är en självbiografi, men handlar till största delen om Roger Moores karriär som skådespelare, hans sjukdomar och i slutet främst om hans arbete inom Unicef. Att just sjukdomarna fått en relativt stor plats handlar om att han är hypokondriker – nåt han INTE undanhåller i boken utan tvärtom talar öppet om. Likaså blir det inga djupdykningar ner i hans olika äktenskap – vilket kanske är av omtanke för alla ex-fruar (tre till antalet).

För mig är Roger Moore mest känd som Helgonet, Simon Templar, en TV-serie som ursprungligen gick på 1960-talet och som jag hade tur att få se, trots min ringa ålder. Skälet var att Roger Moore var min pappas idol. (För övrigt är de två födda samma år – Roger Moore är fem dagar äldre än min pappa var…) Vidare såg jag honom även som lord Brett Sinclair i Snobbar som jobbar, som han gjorde för TV tillsammans med Tony Curtis i början av 1970-talet. Och naturligtvis har jag sett alla de sju James Bond-filmer han var med i! Men mycket mer visste jag inte.

Den här boken ger inblickar i ett skådespelarliv, där en kille med flyt lyckas och tjänar så bra med pengar att han tvingas flytta till Schweiz av skatteskäl… Nåja, de senaste åren har Roger Moore jobbat mycket för Unicef – och då fått den enorma årslönen en spänn. I DET jobbet reser han runt i världen och bor minsann inte alltid på topphotell, nåt som andra välgörenhetspersoner kanske åtminstone kunde reflektera över….

Boken är trivsam och intressant, men jag saknar mer bilder från privatlivet. Gissningsvis gillar emellertid Roger Moore att förknippas med sina roller som gentleman och playboy – det skiner igenom. Lite jobbig att läsa på grund av microstilen i pocketutgåvan.

Medelbetyg!

                                                                                                                                                              PS Jag stör mig på lite för många korrekturfel i den här upplagan, till exempel när det står januari och uppenbarligen ska vara februari eller när det stor jordbrist fast det är jodbrist som avses… Irriterande!

Read Full Post »

En söndag på väg mot sitt slut

Så är även denna söndag på väg mot sitt slut. Inget söndagssorg idag, bara fullt sjå att hålla mig på benen.

Ringde mamma på förmiddagen och pratade en liten stund, men det var jobbigt att hålla telefonen så det blev inget längre samtal.

Det var så mysigt att Anna kunde komma! Vid 12.30-tiden stack hon nyckeln i låset och klev in, iförd sin nya, fina blus. Så söt, så! Under tiden hon var här fick jag ner frukostfilen samt två mackor med kaffe. Tänk så mycket godare det smakar att äta i trevligt sällskap! Jag var annars rätt hängig och halvlåg mest på kökssoffan. Det har snurrat ganska bra i skallen idag och det är en obehaglig känsla att känna sig nästan berusad.

Skål – fast det är garanterat alkoholfritt i min mugg…

                                                                                                                                                               Lite senare var jag tvungen att lägga mig på sängen och Anna höll mig sällskap medan jag ynkade och hulkade och beklagade mig och självömkade.

Vid 15-tiden började det bli dags för Anna att bryta upp. Jag hade lovat att skjutsa hem henne och vi tog en tur in på Tokerian innan dess. Det visade sig att jag och mamma hade vunnit hela 182 pix på Lotto! Och av glädje blev nog än mer yr, för jag höll på att tuppa av inne vid mjölken medan en gubbe försökte tränga mig åt sidan. Till allas förvåning – även min egen… – höll jag mig emellertid på benen och resten av shoppingturen gick utan fler incidenter.

Vi for så vidare med den yrsliga bakom ratten till Jerry där Elias hade tillbringat eftermiddagen med att möblera om sitt rum. Det var så snällt av Jerry att låta mig få låna Elias mamma några timmar idag! Elias var för övrigt mycket nöjd med den nya möbleringen, berättade han i bilen. Och så frågade han hur jag hade haft det på sjukhuset med den fisande tanten. Då kunde jag ju inte låta bli att berätta om bajsprovet – Elias och jag delar kissåbajshumor – men det vete 17 om jag inte växte ifrån den under min sjukhusvistelse i veckan… Elias tyckte i alla falla MYCKET synd om mig som var tvungen att bajsa i en plastbytta och sen lämna denna till en sjuksköterska…

Kiss och Bajs fick jag som gosedjur i två storlekar vardera. Ett par tronar nu på min säng, ett annat hänger i bilen från backspegeln. Jag är sååå barnslig.

                                                                                                                                                         Hemma igen kollapsade jag på gästsängen. Det går fortfarande runt i skallen och jag känner mig lite som i en glaskupa. Men jag har tagit fram två korvbröd och ska strax lägga två kycklingchorizos på grillen. Detta, tillsammans med en klick räksallad, blir min söndagsmiddag.

I morgon är det måndag och jag ska ringa doktor Anders vid tio-tiden. Anna och Jerry och Frida ska på en spännande ”utflykt” på eftermiddagen – jag håller mina tummar och hoppas att allt blir bra.

Read Full Post »

Nåt att se fram emot!

I morse vaknade jag och var så där otroligt seg som jag visst alltid är nu för tiden. Det känns som nånting oöverstigligt att kliva ur sängen. Men jag gör det, för nånstans inuti finns en liten en som säger till mig att jag inte ska ligga och lata mig. För jag tror att sjukdomen jag drabbats av är MASK. LATMASK. Eller det vore rätt OK om det var det – så slapp jag fler undersökningar och kunde stoppa en piska i Fästmöns hand. Nu är det tyvärr inte så och det är väl tankar kring källan till det onda som snurrar och mal när jag ligger här i min ensamhet – en ensamhet som är självvald, märk väl. Jag orkar inte ha folk omkring mig just nu. Orkar inte med ljud, läten. Bara lite på avstånd…

En av dessa är nog en latmask.

                                                                                                                                                  MEN… Idag har jag nåt att se fram emot! Anna kommer över ett par timmar mitt på dan! Och det slår allt! Att prata två gånger om dan i telefon, att skicka en massa sms… Det är liksom underordnat att träffa och vara med den man älskar. och Anna är så lugn och bra när man är krasslig. Hon pratar liksom inte ihjäl en utan hon finns där och håller en i handen – både mentalt och rent fysiskt. Nu vet hon om hur jag mår och förväntar sig inte att jag ska ställa till med varken fest eller kaffekalas – det orkar jag inte. Vi ska bara vara med varandra ett par timmar. Det är allt. Och det BETYDER allt för mig. Nåt att se fram emot. Nåt att stiga upp ur sängen för den här dan.

Annars var det partaj här på baksidan igår. Inget störande, men jag stängde båda vädringsfönstren åt det hållet så jag slapp få in grillrök som jag bara hostar av, och så jag slapp höra människor som skrattade och hade roligt. Jag är en svart jävel just nu, vill helst ligga här och tycka synd om mig själv. (Jisses, nu får en viss madam vatten på sin kvarn när jag självömkar helt öppet!)

Ja, jag är uppstigen, jag har tvättat mig, satt i linser, klätt på mig. Tryckt på knappen till den i förväg kaffe- och vattenladdade perkolatorn. Bäddat. Jag är, kort sagt, helt slut… Kökssoffan nästa! Där väntar lokalblaskan. Om jag orkar.

Read Full Post »

Tofflan undrar: Vilken måltid är den bästa?

Veckan som kommer undrar den illamående Tofflan lite över när du gillar att äta. Veckans undran gäller helt enkelt vilken måltid du tycker är bäst. Och mellanmål finns INTE som alternativ!

Så lyft musfingret och klicka i det alternativ du tycker passar bäst! I högerspalten hittar du Tofflan undrar och de olika svarsalternativen. Men skriv inte nån kommentar här, för det går inte! Varför inte skriva nåt om din favoritmåltid på din egen blogg?

Tack på förhand till dig som klickar i ett svar!

Read Full Post »

Tofflan undrade: Vill du vara ensam när du är sjuk?

Veckan som gick handlade förstås Tofflan undrar om sjukdom. Frågan löd helt enkelt om du vill vara ensam när du är sjuk. Tydligen är de flesta som läser min blogg väldigt friska, för endast 19 personer klickade i ett svar. Men ett STORT TACK till er!!!

Så här fördelade sig svaren:

Majoriteten, 74 procent (14 personer), svarade: Ibland. Om jag mest sover eller så. Men det är rätt skönt att ha nån med på akuten, till exempel.

26 procent (fem personer) svarade: Ja, absolut! Jag vill inte att nån ska se mitt dåliga skick och kanske risiga yttre!

Ingen svarade: Nej, då vill jag ha nån hos mig hela tiden!

Du glömmer väl inte att svara på Tofflan undrar?  Ny fråga finns i högerspalten!

Read Full Post »