Det går så sakta

Det går så sakta, men det går framåt. Jag var helt slut när jag fått på mig jeansen och skulle gå iväg till Tokerian, men lämpligt nog ringde mamma. Jag la mig på gästsängen och pratade en halvtimma med henne – och passade på att samla lite krafter samtidigt till min lilla promenad.

När jag kom till soprummet var jag helt slut, men travade på tills jag kunde vila vid en lyktstolpe. Kände mig onekligen lite som en hund. MEN, jag LOVAR, jag lyfte INTE på nåt ben!

Inget kiss vid lyktstolpe här, inte!

                                                                                                                                                      Färden gick sen vidare till Tokerian. Inte helt klar i skallen var jag, men jag tror att jag fick fatt i allt jag behöver för några dar. Jag var så sugen på frukt och köpte plommon, gröna druvor och persikor. Tog ett plommon förut, det var surt och hårt – inte alls som våra hemma på gården, söta och mjuka… Blev i vart fall väldigt GLAD över att fru A hälsade GLATT på mig, såg mig i ögonen och kallade mig vid mitt förnamn! Jag har alltså inte förgrymmat alla här i världen…

Två kassar kom jag hem med och ansiktet randigt av tårar. Det var tungt och tufft, men nu är det gjort och jag har vilat en stund på gästsängen.

Har haft lite sms-kontakt med både Anna och Jerry. Det är skönt att veta att man kan få hjälp om man behöver! Och utan att man behöver betala för den.

Nu har jag slängt på en maskin tvätt och medan den går ska jag vila mig lite till så att jag sen orkar hänga upp den rena tvätten på tork. Jag är trött och känner det som om jag går i en bubbla, lite ”spejsad”, så där. Men jag lovar, jag är INTE påverkad av några rusdrycker eller droger!