Filosofiskt

När man har nästan all tid i världen, typ, är det lätt att ligga här och bli filosofisk. För vad ska jag annars hitta på nu när jag har tandtrådat och borstat tanden? Det enda som återstår den här dan är att jag ska försöka åla mig i nattsärken…

Jag har ont i magen nu. Som f*n. Misstänker lite att mina dåliga värden har med den att göra, men vill inte riktigt lyssna på dessa tankar. Jag är ju inte inlagd för benets skull, alltså, utan för att vissa värden var för låga och andra för höga. Och visst vore det rätt ironiskt ifall den blodrädda Tofflan blöder inut? Snacka om ironi, alltså…

Jerry sa en klok sak i kväll när han var och hämtade nyckeln till Clark och Clark Kent* själv.

Det är i såna här lägen man ser vilka som är ens vänner, vilka som hör av sig och vilka som bryr sig.

Och jag är alldeles överväldigad! Ni är alla så gulliga och jag vet inte om jag är värd alla era kramar – jag har ju såna vassa kanter, jag… 😉

Inte heller har jag glömt januari 2009 när de jag trodde var mina  vänner inte brydde sig ett skit utan i stället sprang kors och tvärs och spred falska rykten om min kris. Eller de som flinade upp sig när vi möttes på stan och lovade ringa. Inte ett pip från dem. Och så fanns det dem jag känt i tio+ år som bytte trottoar när jag vid nåt enstaka tillfälle befann mig i stan. Men så här i efterhand tackar jag er alla, för nu har jag lärt mig att än hårdare sålla i kretsen vänner och bekanta. Den enda jag inte tackar är den som försatte mig i krisen. Så långt sträcker sig inte min ödmjukhet.

Familjen är den jag litar på nu. Anna, som har funnits där i både i goda tider och i dåliga, och mamma. Tyvärr ser jag ingen ände på de dåliga i dagsläget, men kanske är änden just sån att den helt enkelt snart är nådd. Och då kan inga elakheter plåga mig längre. Men jag kan gissa att en och annan kanske plågas.

Hur är det med samvetena? Jag kan ärligt och villigt erkänna att jag rannsakat mitt – och jag har lidit för dem jag har gjort illa. Mitt samvete är inte rent, men det är genomgånget. Jag har haft några månader på mig…

Nej, det kanske är dags att ikläda sig den vita särken nu. Verkligen! Vilken lättnad för somliga! Men glöm inte mina skrivna ord. Så länge jag skriver är jag. Orden finns sparade och samlade. I evighet. Just!

                                                                                                                                                 *Clark Kent = min älskade lille bilman