Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 23 augusti, 2010

När man har nästan all tid i världen, typ, är det lätt att ligga här och bli filosofisk. För vad ska jag annars hitta på nu när jag har tandtrådat och borstat tanden? Det enda som återstår den här dan är att jag ska försöka åla mig i nattsärken…

Jag har ont i magen nu. Som f*n. Misstänker lite att mina dåliga värden har med den att göra, men vill inte riktigt lyssna på dessa tankar. Jag är ju inte inlagd för benets skull, alltså, utan för att vissa värden var för låga och andra för höga. Och visst vore det rätt ironiskt ifall den blodrädda Tofflan blöder inut? Snacka om ironi, alltså…

Jerry sa en klok sak i kväll när han var och hämtade nyckeln till Clark och Clark Kent* själv.

Det är i såna här lägen man ser vilka som är ens vänner, vilka som hör av sig och vilka som bryr sig.

Och jag är alldeles överväldigad! Ni är alla så gulliga och jag vet inte om jag är värd alla era kramar – jag har ju såna vassa kanter, jag… 😉

Inte heller har jag glömt januari 2009 när de jag trodde var mina  vänner inte brydde sig ett skit utan i stället sprang kors och tvärs och spred falska rykten om min kris. Eller de som flinade upp sig när vi möttes på stan och lovade ringa. Inte ett pip från dem. Och så fanns det dem jag känt i tio+ år som bytte trottoar när jag vid nåt enstaka tillfälle befann mig i stan. Men så här i efterhand tackar jag er alla, för nu har jag lärt mig att än hårdare sålla i kretsen vänner och bekanta. Den enda jag inte tackar är den som försatte mig i krisen. Så långt sträcker sig inte min ödmjukhet.

Familjen är den jag litar på nu. Anna, som har funnits där i både i goda tider och i dåliga, och mamma. Tyvärr ser jag ingen ände på de dåliga i dagsläget, men kanske är änden just sån att den helt enkelt snart är nådd. Och då kan inga elakheter plåga mig längre. Men jag kan gissa att en och annan kanske plågas.

Hur är det med samvetena? Jag kan ärligt och villigt erkänna att jag rannsakat mitt – och jag har lidit för dem jag har gjort illa. Mitt samvete är inte rent, men det är genomgånget. Jag har haft några månader på mig…

Nej, det kanske är dags att ikläda sig den vita särken nu. Verkligen! Vilken lättnad för somliga! Men glöm inte mina skrivna ord. Så länge jag skriver är jag. Orden finns sparade och samlade. I evighet. Just!

                                                                                                                                                 *Clark Kent = min älskade lille bilman

Read Full Post »

Snälla vänner som hör av sig! Det blir jag glad av! Tusen tack för alla kommentarer och sms – ni anar inte vilka ljusglimtar ni är i sjukhusmörkret. Här, där det roligaste just nu är att använda fjärrkontrollen till sängen och åka upp och ner med huvudändan. Den andra ändan ligger jag lågt med. Jag bävar för provet som ska avlämnas i plastkärlet, fy f************n så äckligt!!!!!!!


Roligast just nu – fjärrkontrollen till sängen…

                                                                                                                                                        Längtar allra mest efter Fästmön som åter fick visa hur flexibel och uppfinningsrik hon är – jag skulle ju barnvakta, laga mat, skjutsa och hämta henne till och från första arbetsdagen… Jag ska försöka ringa henne senare, jag hoppas att hon är på väg hem nu, när hon har hunnit varva ner.

Jag har inte så ont, som sagt, mest i magen och mest känner jag mig trött. Men HEPP så släpper de nog ut mig igen, vassare än nånsin!

Read Full Post »

Så här glad blev jag när jag fick kvällsfika:


Å vilken fest!

                                                                                                                                                         En har inte roligare än en gör sig, så att säga…


Man kan leka med webbkameran också. Det förgyller tillvaron i ett rum fullt av kroppsljud – VARJE JÄVLA GÅNG man ska äta…

Read Full Post »

Här är verkligen tråkigt… Jag ligger visserligen i en säng med fjärrkontroll -höj- och sänkbar – men den har inte fjärtkontroll. Min rumskompanjon har en massas kroppsljud för sig, förutom fjärt och rap även snark just nu. Det här blir nog muntert och lätt att sova i natt.

På väggen mitt emot ser jag två krokar i silvermetall på en träbricka, lite till vänster en x-krok. Och så en klocka. Tiden går långsamt här… Men jag slipper i alla fall glo på ful konst och färdiglöste, gigantiska korsord som nån fiffig person tapetserat väggarna med nere på akuten. Jättelajbans.


Fin utsikt, eller hur?..

                                                                                                                                                            I morgon blir det fler stick, men då måste jag vara fastande. Det är för att kolla upp de värden som var för låga. Sen blir det hjärt-lungröntgen, troligen i morgon också. Men värst av allt – jag ska lämna bajsprov. I nåt jäkla plastkärl. UFF!


Skadad av syster M:s nål.

                                                                                                                                                         Gott kaffe kan de göra här i alla fall. Datorn är seg, modemet jobbar som i lim och vill inte bearbeta uppdateringar med mera. I värsta fall får jag dricka upp handspriten så kanske det blir lite mer livat här…

Jag har ont i magen och är trött. Benet är OK. Jag vill också fjärta, men det tänker jag inte göra för jag är fisförnäm när jag är borta!

Read Full Post »

Ja vad ska man säga??? Akuten på Sjukstugan i Backen är världens tråkigaste ställe, likaså kärllab. Konsten är skitful och på kärllab var personalen mest sugen på att umgås med varandra, typ. Men jag fick en väldigt bra syrra som ultraljudade mitt ben. Däremot gillade jag inte att gå tillbaka till akuten för att träffa doktorn…

Jag har haft ytliga proppar i mitt ben, inga djupa. Men flera av mina värden var så dåliga att jag nu blev inlag på en medicinavdelning för utredning. Fick ligga på akuten – jag har ingen ork – fram till eftermiddagen då jag kom upp på avdelning. Naturligtvis är den första jag ser en bekant – hur kul är det..? NOT! Om det hade varit en KUL bekant hade det varit kul, men en närboende…  Men doktorn på akuten var jättesnäll och hon får flera rosa tofflor för att hon var så mänsklig och inte lekte små-Gud.

Jerryvännen har lovat att ta hand om både min bil och sin son. Tanken var att jag skulle vara med Elias och tonåringarna i kväll, men det går ju inte. Jag ligger ju här… På en avdelning på Sjukstugan i Backen. Dit jag verkligen inte ville. (Nu blev det väl fart på skvallerkärringarna i närheten, men passa er för att försöka kolla min journal – sånt är straffbart!)

Annaälsklingen har jag pratat med som hastigast och messat en massa. För som tur är får jag ha mobilen på. Jag har beställt patienttelefon, men den blir nog inte inkopplad förrän i morgon. Lilla datorn har jag i alla fall fått liv i, så jag har nåt att roa mig med.

Mamma har jag pratat med som hastigast två gånger, hon är naturligtvis utom sig av oro.

Uppe på avdelningen var de väldigt snälla och välkomnande och tre (3) personer erbjöd sig att sticka mig. Syster M vann! Fast hon lyckades inte sätta nål i handleden för kärlet sprack och patienten svor och fick lägga sig ner eftersom hon blir yrslig av nålar och blod, även sitt eget. (Maken till vekling finns väl inte?!) Av en annan snäll syster fick jag mat. Då hade jag inte ätit sen klockan sju i morse…


Mums att äta när rumsgrannen sket ner sig…

                                                                                                                                                       Jag har lämnat en del blod, kommer inte ihåg vad det var för prover som togs. Och i morgon ska jag på nån otrevlig undersökning som innebär att jag måste fasta från midnatt.

Som sagt, tur att jag har med lilla datorn för min rumskamrat har nog inte förstått att jag är här… Nu ligger jag och väntar på Jerry som ska komma och hämta min bilnyckel.

Uj! Nu kom det MER mat! Jag lyfter på locket och kikar vad det är…


Kycklinggryta ska det visst vara…

                                                                                                                                                           Kanske bäst jag sätter tänderna i maten. Vill ju inte verka otacksam, men… Hörs kanske senare…

TACK till alla som hört och hör av sig! Jag har mobilen på, som sagt, liksom datorn. Av och till, i vart fall! Kramar till er alla!

Read Full Post »

Jag vill inte! Nej, jag vill verkligen inte! Men jag ska. Göra den där ultraljudsundersökningen.


Jag vill också trotsa!

                                                                                                                                                             Har nyss haft den äran att strax efter klockan sju få njuta av ett utbrott med skrik och stamp. Ärligt talat känner jag för att göra likadant, men jag är ju vuxen och borde veta bättre. Men jag har ingen lust att göra det där ultraljudet.

Varför? Mest troligt för att jag är rädd. Rädd att de ska säga att jag måste stanna kvar och få sprutor och observeras så jag inte får nån inre blödning. Jag hatar det som är sjukt, jag hatar sjukhus. Och Sjukstugan i Backen har ju på sätt och vis varit inblandad i det som nästan tog livet av mig i början av förra året. Då vill man inte dit igen. Man skyr det. Jag skyggar.

Jag är rädd.

Blir jag utsläppt åker jag till Anna i eftermiddag efter att ha ringt min mamma och Annas mamma, den senare angående skjutsen i morgon eftermiddag. Anna jobbar kväll i kväll och jag har lovat att passa Elias och se till att alla barnen får mat i sig. Jag hoppas orken räcker ända till kvällen. Jag har sovit bra i natt och jag hoppas Anna har gjort det också, nu inför första arbetsdan efter semestern.

Men jag är fortfarande trött. Och rädd. Och önskar att jag var 40 år yngre och att det var tillåtet för mig att skrika och stampa med foten och att nån lyssnade på mig och tröstade mig.

Så! Nu har jag skrivit av mig! Sluta självömka och ta mig i kragen.

Read Full Post »