Indrivaren

Den 25:e filmen i Wallander-serien, Indrivaren. Når den upp till de tidigare filmernas standard eller är Wallander mättad nu?

Indrivaren är den tjugofemte Wallander-filmen i den här serien med Krister Henriksson i huvudrollen.

                                                                                                                                                           En ung tjej hittas mördad i sin lägenhet. Allt tyder på att hennes tidigare pojkvän, dörrvakten Fabian, är skyldig. Men under utredningen upptäcker Pontus att att Isabelle bär på hemligheter från sitt förflutna, nåt som har direkt anknytning till fallet. Hennes framtid som polis står därmed på spel samtidigt som hennes lojalitet mot både Pontus och Kurt Wallander prövas.

Wallander-filmerna brukar vara ganska trivsamma. Den här filmen är ganska otäck. Det är mycket våld, framför allt mot kvinnor och jag måste ärligt talat titta bort några gånger. För övrigt är filmen lagom spännande, dock inte särskilt överraskande. Medelbetyg.

Read Full Post »

Chefer står ofta bakom mobbning på jobbet

Under två år blir 10 000 personer mobbade på jobbet. Det visar undersökningar som Stressforskningsinstitutet har kommit fram till och som lyfts fram i en debattartikel i Dagens Nyheter. Låt mig säga som så att jag inte är förvånad…

Debattartikeln är signerad Gabriel Oxenstierna, forskare, Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet,  Töres Theorell, professor emeritus vid Karolinska Institutet och vetenskaplig rådgivare vid Stockholms universitet samt Stig Elofsson, docent vid institutionen för socialt arbete – Socialhögskolan, Stockholms universitet. De tre menar att omorganisationer, som ofta innebär nyanställningar, nedskärningar och omplaceringar, är en viktig orsak till mobbning på jobbet. Och chefer som uppträder som små diktatorer när de menar att anställda är utbytbara bäddar för mobbningen. 

Chefen är diktatorisk och arbetstagaren kan välja att böja sig – eller få sluta. Är det verkligheten på våra arbetsplatser idag?

                                                                                                                                                           Vidare menar de att den som öppet vågar prata om missförhållanden på jobbet kan antingen hyllas eller petas, beroende på vilken omgivning han eller hon befinner sig i:

[…] En person med rättvisepatos som ärligt och modigt påtalar uppenbara missförhållanden blir belönad i en omgivning som ser uppriktighet som en tillgång. Samma person kan i stället bli ett mobbningsoffer i en omgivning som vill tysta all kritik och helst vill att ingenting skall förändras. […]

Undersökningen har bland annat omfattat frågor om mobbning på arbetet. Siffrorna visar att allt fler känner sig mobbade i organisationer som omorganiserar. Och översätter man siffrorna i undersökningens resultat skulle de innebära att det tillkommer 10 000 nya mobbningsoffer på två år.

Det finns också andra företeelser på en arbetsplats som innebär att arbetstagare känner sig mobbade:

[…] Män som uppfattar sin chef som diktatorisk (egoistisk, undviker människor eller grupper, arbetar för sig själv, är ovillig till gemensamma aktiviteter och uppger att de anställda är utbytbara) och kvinnor som rapporterar att ingen bryr sig om dem på arbetet löper avsevärt större risk för framtida mobbning än andra. […]

Annat som kan stimulera mobbning är att man känner att man inte kan påverka sin arbetssituation och att det finns motstridiga krav.

Tyvärr tycks det på sina håll finnas grupperingar som gör att de enskilda mobbade inte klarar att bryta sig ut, menar de tre artikelskribenterna.

[…] På många arbetsplatser tycks finnas en samförståndets kultur som gör arbetsgivare, kolleger, företagshälsovård, rättsväsende med flera parter till medverkande i mobbning. […]

För att komma runt detta vill de tre skapa en oberoende instans som kan hjälpa dem som mobbas, kanske arbetsmiljöinspektörer. Vidare efterlyser de hjälp till de mobbade i form av terapier som visat sig vara lämpliga i dessa sammanhang.

Avslutningsvis efterlyser de en nolltolerans för mobbning på våra arbetsplatser. Och det är jag den första att skriva under på! Min förra arbetsplats var en sådan organisation som ständigt omorganiserades. Synen på de anställda var precis lika cynisk som det beskrivs ovan: de anställda ansågs utbytbara. Och den som vågade protestera, tja, den köptes ut, typ…

Ska det vara så här idag??? Och hur är det på DITT jobb? Vågar du och dina kollegor ta upp missförhållanden eller kritisera en chef?

Read Full Post »

Boomeliboom electronica*

Igår kväll, när Lilleman hade somnat, plockade vi fram ost och kex och en flaska rött. Vi slängde oss i var sin soffa, Frida i fåtöljen, och så mumsade vi och glodde på nån halvknäpp polisfilm där han som spelade huvudrollen såg ut som Roger Pontare.

Den äkta Roger Pontare är varken skådespelare eller polis.

                                                                                                                                      Plötsligt blev himlen alldeles vit och jag undrade om nån fotade utanför. Sen kom knallarna. Och så blev det strax vitt på himlen igen. Det var alltså ett herrans oväder!..

”Blixtar och dunder, magiska under…” för att citera en viss schlagerpojkgrupp från 1980-talet, de så kallade Dansande Deodoranterna**.

                                                                                                                                                Datorn åkte av fortare än kvickt, men TV:n fick faktiskt stå på. Fast det var nära att den blev alldeles svart vid ett tillfälle…

Det var ett fascinerade väder! Samtidigt har jag en otrolig respekt för vädrets MAKTER, det är ju såna krafter man inte kan tämja…

                                                                                                                                           *boomeliboom electronica = åska
** De Dansande Deodoranterna = Herreys

Read Full Post »

Tofflan undrar: Kräftor eller surströmming?

Veckans fråga är lite mindre seriös än förra veckans, men ändå MYCKET viktig. Föredrar du kräftor eller surströmming? Klicka i ditt svar i högerspalten under rubriken Tofflan undrar!

Det här inlägget kan du inte kommentera. Varför inte skriva om kräftor eller surströmming på din egen blogg?

Tack på förhand för ditt klick!

Read Full Post »

Tofflan undrade: Känner du nån som är homo, bi, trans eller queer?

I veckan som gick undrade Tofflan om du som läser min blogg känner nån som är homo, bi, trans eller queer. Totalt svarade 33 personer på denna lite känsliga fråga.

Så här fördelade sig svaren:

85 procent (28 personer) svarade: Ja, jag känner en eller flera och han/hon/de är nära vänner.

12 procent (fyra personer) svarade: Ja, tyvärr.

3 procent (en person) svarade: Jag vet inte.

Ingen svarade: Nej.

Jag kan inte låta bli att undra lite i mitt stilla sinne varför de fyra som TYVÄRR känner nån läser min blogg i stället för att läsa nån av de miljontals bloggar som skrivs av nån som är HETERO… Är man så nyfiken på ett litet grå-homos funderingar..?

Read Full Post »

”Skaffa sig läsare…”

Igår kväll när jag hade gått och lagt mig låg jag och funderade lite över det här med bloggandet och de läsare som tittar in. Många följer bloggar regelbundet – så även jag. Jag har ju mina Kickor och Pluttar i högermarginalen och det är väl i princip dem jag följer.

När man kollar på siffror, du vet besöksstatistik och sånt, och olika topplistor är det lätt att se vilka bloggar som är populärast. Det är de bloggar som handlar om antingen barn eller mode/skönhet. Jag som inte har några egna barn brukar ju ”låna” Fästmöns ibland. Men inte för ofta. Barnen har egna viljor och de vill inte förekomma på min blogg i tid och otid. Men ibland kan jag inte låta bli, särskilt när vi gör nåt tillsammans. Då är det kul att skriva om det. Eller om nån av dem säger eller gör nåt klurigt eller kul. Däremot är min blogg absolut inte uppbyggd kring barnen. De har för övrigt egna bloggar (i alla fall ett par av dem).

Inte heller skriver jag om mode eller skönhet. Den som känner mig vet att jag är ful som stryk och inte har ett uns klädsmak. Fast jag har så mycket smak att jag undviker Foppatofflor! Jag sminkar mig aldrig och klär mig oftast i jeans och t-shirt, alternativt shorts och linne. Ibland, när jag vill vara fin, sprutar på jag mig lite Hugo Boss, en EdT jag älskar och som sägs passa mig.

Den här sprutar jag gärna på mig när jag vill lyxa och känna mig fin.

                                                                                                                                              Det enda jag bryr mig om utseendemässigt är håret. Jag kan lägga ner hundratals kronor på hårvårdsprodukter och jag går till Mirakulösa Mona var sjätte vecka. Så lite fåfäng är jag, trots allt. Sen använder jag helst linser, för jag tycker att jag ser ut som en skolfröken alternativt en bibliotekarie när jag har brillor (inget fel på dessa yrken, men jag vill ju inte förstöra DERAS image) – trots att mina brillor, precis som fru Hatts nya, kostade en månadshyra och är av ett exklusivt märke…

Mina brillor, som jag nog måste ta med mig till optikern och få ”uppgraderade” i styrka.

                                                                                                                                             Nej, som sagt, jag brukar inte skriva så mycket om barn eller mode/skönhet. Jag skriver mest om annat och ofta om sånt som tycks reta upp folk. Men som ett troll sa, bakom min rygg, förstås:

[…]bloggen är ju öppen och då får man tåla att alla läser den. […] 

Även troll, alltså. Och visst tål jag det! Det höjer ju bara min besöksstatistik, så jag gissar att ett tack är på sin plats. TACK!

För övrigt är jag självisk nog att på min egen blogg (sic!) skriva om det som helt enkelt intresserar mig. Svårare än så är det inte. Och den som bara retar upp sig på det jag skriver är ju inte på nåt sätt tvingad att läsa.

Men jag undrar lite nu om jag får några fler besök för att jag skrev liiite om mode och skönhet ovan… 😉

Read Full Post »