Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 5 augusti, 2010

Återigen pågår det ett krig i bloggvärlden. Den här gången mellan Marcus Birro och Rickard Engfors med flera. Det är synd. Det är väldigt synd. För jag tycker att flera av de krigande har sunda och bra åsikter. För det mesta.

Marcus Birro skriver i sin blogg att han tycker att det var roligare förr i tiden när folk var arga på honom. Han känner sig straffad för att han har twittrat negativt om Pridefestivalen, som han benämner veckan som gick. Han känner sig också anklagad för att vara lättstött, indignerad, känslig.

Jag tror inte att det var roligare förr när nån var arg på en. Jag har ofta stuckit ut hakan – och folk BLIR arga, det är oundvikligt när man är kritisk och har åsikter. Men att vara känslig ser jag inte som nåt negativt, snarare som nåt mycket mänskligt och mycket fint.

Däremot ser jag på Pride med lite andra ögon än både Marcus Birro och Rickard Engfors. Jag ser inte heller Pride som en festival i första hand. Jag kan förstå om paraden kan upplevas som en karneval i färger och människor av alla de slag. Det är ju de spektakulära som syns, de ”vanliga grå” finns där också, om än inte lika synliga.


Jag är rätt grå, till exempel.

                                                                                                                                                         Pride är inte heller nåt spektakel. Det är en vecka om året som utvecklats ur de tidigare homosexuella frigörelseveckorna. En vecka om året när HBTQ-folk kan vara sig själva till hundra procent. I Stockholm, framför allt. För det finns även Pride-veckor i mindre städer, men i Stockholm vågar man synas lite mer.

Det är nämligen så att det inte alltid är så lätt att bara få vara den man är – med sina fel och brister – i sin hemstad. Och när såna som jag kanske också är invandrare, arbetslösa, sjukskrivna, frånskilda – då blir det dubbelt jävligt.

I år är det valår. Det är också första gången jag noterar att samtliga partiledare på ett eller annat sätt deltog i Pride. Var var de alla de andra åren?

Att raljera om nåns ofödda barn är simpelt. Det är extra elakt om det handlar om ett barn som har änglasyskon. Att raljera om transpersoner är också simpelt. Dessa människor för ofta flera kamper. Att uttrycka sina åsikter är inte simpelt. Det är att våga. Men man får vara beredd på käftsmällar när ens åsikter inte passar in. Käftsmällar i form av kommentarer som är så kränkande att jag inte kunde publicera dem till inlägg som handlade om hur media bevakade Pride.

Marcus Birro och Rickard Engfors, två personer som har åsikter, som är smarta och som är känsliga, kreativa, konstnärliga, kompetenta. Kliv upp ur sandlådan och respektera varandra i stället för att käbbla.

Read Full Post »

På väg att slumra till, väcks av telefonsignalen. Svarar. Text inom [ ] är mina kommentarer efteråt.

Tofflan: Ja re e Tofflan.

Säljare: Hej Tofflan! Hur är läget? Jag heter Jessica* och ringer från Bredbandsbolaget. [hämtar luft, varpå svadan avbryts]

T: Vad vill du sälja då?

J: Eh, jag vill inte sälja nånting [kom ihåg dessa ord nu!] jag ville bara höra hur läget är, du har ju varit kund hos oss i åtta år. Hur fungerar bredbandet?

T: Bredbandet fungerar utmärkt. Det har bara krånglat en enda gång under de här åren.

J: Jaha, var det länge sen?

T: I våras nån gång.

J: Jahaaaaaa, vad gjorde du då då?

T: Jag försökte ringa supporten, men jag kom aldrig fram.

J: Jamen du vet väl att du kan mejla i stället?

T: Fast nu fungerade ju inte bredbandet så jag KUNDE ju inte mejla…

J: Du kunde ha mejlat från nån annans dator.

T: Så du menar att jag skulle gå hemifrån och låna nån annans dator eller vad? Men hör du inte hur dumt det låter..? Varför svarade inte supporten i telefon? De kunde ju ha lånat nån annans telefon om den var trasig…

J: Harkel, ehum, ja nu är det i alla fall så, att eftersom du har varit en så bra kund hos oss, så vill vi erbjuda dig en av våra bästa tjänster…

T: Jag vill inte köpa nåt mer av er. Jag är nöjd med bredbandet. Men inte supporten.

J: OK, tack och hej då!

Vill med denna dialog visa att jag kan vara snäll mot telefonsäljare. Men rätt bestämd. Den som INTE vill bli uppringd av säljare kan alltid anmäla sig hos NIX. Tyvärr kommer man inte undan från de företag där man redan är kund.

Samtidigt blir jag så förundrad… Denna säljare måste ha hört flera klagomål på supporten än mitt. Att svara att man ska mejla när bredbandet funkar är rätt blåst. Att dessutom säga att man ska låna nån annans dator och mejla är blåstare. Varför inte ha en öppen telefonlinje som går till en support-människa? Ska det vara så svårt, det??? (Och att säga att man inte vill sälja nåt fast det egentligen är syftet med att man ringer, det är att ljuga, det…)

                                                                                                                                                     *Jessica = påhittat namn

Read Full Post »

Fy vilken trist dag! Vädret blev kanon, trots att morgonen var kall, men jag är seg som kola och orkar ingenting. Förmiddagen ägnade jag åt att stryka, lyssna på två sommarpratare – se separata inlägg! – och blogga. Tog mig sen i kragen och åkte till apoteket för att hämta ut salva och köpa alsolsprit, ta ut pengar samt handla middag på ICA Heidan. Kom hem helt slut. Och uttråkad. Har försökt vila, men det spränger i låret och bultar i knutan och jag vill vara pigg och alert och uppe på benen – inte ligga som en hundraårig padda.


Dagens viloläger. På kudden med kronan vilar jag Onda Lårkan. Notera påsen med Vanilj-jätte-kex. (Varför heter de så? De är skitsmå!..) Har tuggat i mig innehållet. Väldigt praktiskt att göra det på sin gästsäng, eller hur (med tanke på smulorna)?

                                                                                                                                                       Ringde mamma förut och nu börjar hennes förkylning bryta ut. Hon var ungefär lika pigg som jag. Fast skillnaden är att hon är 75 och jag 100 48… Jag är trött på att vara trött och seg och inte orka!

Anna har messat flera gånger under dan. Det var min önskan, för då känner jag att jag är med lite. De hann precis att se dagens sista delfinshow. Om en timma, ungefär, går deras buss till Stockholm igen. Är spänd på hur de gillade delfinerna och safarin. Safarin åkte de med samma buss de kom i. Det måste ha varit urhäftigt!

Har plockat lite bland böckerna i mina hyllor. Hyllplanen börjar snart ta slut, så jag försöker hitta bättre lösningar. Fast jag lyckats inget vidare. Nu har jag suttit uppe i tio minuter och vill bara lägga mig, så det är väl bäst att jag lyssnar på denna skröpliga kropp.

Read Full Post »

The show must go on… Lite så reagerar Andreas Lundstedt när han tar emot beskedet att han är HIV-smittad. Sitter med sin mobil i handen, fattar inget. Går sen in och kör ett steppass som instruktör för en grupp. Detta och mycket annat pratade Andreas Lundstedt om när han sommarpratade i P1.


Andreas Lundstedt. Bilden är lånad från Sveriges Radios hemsida.

                                                                                                                                                       Alla känslor som far igenom en när man får besked om att man bär på en dödlig sjukdom… Det är sånt man som frisk inte behöver fundera över. Här får vi dem, rakt ut, direkt i början av programmet. Nästa inslag handlar om Andreas Lundstedts första framträdande – som femåring i Knivsta. Kontraster, ja onekligen, men helt och fullt Andreas Lundstedt.

Skolåren beskrivs med en humoristisk touch. Ändå noterar lyssnarna att Andreas Lundstedt med all säkerhet var mobbad. Det börjar i ettan och med en mössa med brodyr. Dansen och showandet blev en viktig del av pojkens liv – ett sätt att överleva redan då, misstänker jag.

Vackert, allvarligt och humoristiskt berättar Andreas Lundstedt om det första kärleksmötet vid ”bögringen” på Stockholms central. Och om att komma ut. Om kärlekssorgen. Och sen om att komma ut igen – denna gång för att berätta att han blivit HIV-smittad.

Medryckande berättar Andreas Lundstedt också om sitt möte med Alexander Bard och bildandet – och splittringen – av Alcazar – ett band som nästan döptes till Tsunami…

Och så i slutet, oväntat, om jag inte hade vetat om det, friar Andreas Lundstedt. Härligt!

Read Full Post »

En fantastisk resa genom ett liv. Så skulle jag vilja karakterisera det sommarprogram med Birgitta Stenberg jag just har lyssnat till.

Birgitta Stenberg är mest känd som självbiografisk författare – om än inte riktigt rumsren sådan. Inte förrän nu. Nu när man lyfter fram det som tidigare hölls emot henne. Om detta pratar hon, liksom om sin ö, där hon bor nu, och sin utställning på Gotland där hon fick se sina verk med en utomståendes ögon, lite grann.


Birgitta Stenberg pratade jämlikhet, författarskap och krig, bland annat. Bilden är lånad från Sveriges Radios hemsida.

                                                                                                                                                         Lysande är Birgitta Stenberg när hon ironiserar över krig och allt i dess följd, till exempel mord och våldtäkter på kvinnor och barn. Lysande och skarp och mycket ironisk.

Men när hon försvarar Gudrun Schymans pyromandåd med de 100 000 kronorna, har jag lite svårt att följa med i resonemanget, trots att hon redogör för de argument hon fått sig tillsända i ett mejl från pyromanskan själv. Jag KAN INTE tycka att det är OK att elda upp en summa som nästan, nästan skulle betala hyran för ett år åt min Fästmö

Birgitta Stenberg har onekligen levt – och lever fortfarande – ett mycket spännande liv. Jag menar, vem har skrivit ett femtiotal böcker, haft sin första konstutställning som 70-plussare, varit älskarinna åt en ex-kung, åt kvinnor..?

Men det avsnitt i programmet som griper mig mest är den stunden hon pratar om döden och om att förlora den man älskar till just döden. Om kärleken, om frånvaron och om närvaron av den älskade. Om kroppens längtan och saknad, om ögonen som inte längre ser. Om att försöka rädda livet, om att försöka hålla det kvar. Då rörs jag och stannar upp i min strykning och bara lyssnar.

Read Full Post »

Vem är det som utsätter folk för så sjuka skämt att deras liv slås i spillror? Karin Fossums senaste deckare Döden skall du tåla är som vanligt en psykologisk thriller av hög kvalitet.


Sjuka skämt eller väldigt allvarliga???

                                                                                                                                                Kommissarie Konrad Sejer utreder flera märkliga fall där nån tycks roa sig med att skämta på ett tämligen sjukt sätt. Det börjar med en bebis som badar i blod – men är oskadd. En dam hittar sin egen dödsannons i en tidning. En mor kallas till sjukhus för att hennes dotter sägs vara allvarligt skadad. Och likbilen kommer hem till ett par där mannen är svårt sjuk, inte död än… Men så dör nån och leken blir plötsligt allvar.

Redan från början får läsaren veta vem ”skämtaren” är. Det är ett speciellt och annorlunda sätt att skriva, detta att skildra brotten från tre olika håll: gärningsmannens, polisens och de drabbades. Men trots att man vet vem som är den skyldige är den här boken riktigt spännande. Ända till slutet, som inte blir riktigt som man tror…

Högt betyg, fyra tofflor av fem.

Read Full Post »

Olika sorters muslimska slöjor har blivit en aktuell och känslig fråga bland svenskarna. Nio av tio anser att det är oacceptabelt att bära slöjor som täcker ansiktet i skolan och på jobbet. Och nu går folkpartiledaren Jan Björklund ut med ett förslag som innebär ett förbud mot burka och niqab i klassrummet – för båda lärare och elever.

Rektorerna i Uppsala län är kritiska till förslaget. En del av dem förstår inte varför det har blivit en sån stor sak och många har inte heller haft varken elever eller lärare som burit heltäckande slöjor. Att kontrollera en elevs identitet, att säkerställa att det är rätt elev som gör ett prov, går säkert att kontrollera ändå, tror en rektor. På lektionerna får man gå klädd hur man vill, säger han också.

Jan Björklunds argument är att undervisning är kommunikaion mellan människor. I en sån situation ska man visa sitt ansikte.

Svenskarna då? Vad tycker de? Enligt mångfaldsbarometer, en årlig udnersökning gjord av sociologer vid Uppsala universitet,  har unga svenskar blivit mer negativa till etnisk mångfald i Sverige. Men kvinnor och högutbildade är merst positiva till mångfald.

Orlando Mella, som är professor i sociologi, tror att mycket av förslaget mot ansiktstäckande slöjor ligger i det faktum att Sverige är ett socialt kontrollerat samhälle. Man får helt enkelt inte se ut hur som helst. Till viss del får man avvika, men inte så mycket som man gör om man använder burka.

Personligen tycker jag att det känns ovant och ovanligt att samtala med nån som bär en slöja som täcker ansiktet. MEN, om det är ett eget val som personen har gjort tycker jag att ingen, inte ens en folkpartist, har rätt att sätta upp förbud mot detta. Det handlar ju ändå om religionsfrihet, men också, som en av rektorerna sa, att man får klä sig som man vill i klassrummet.

Vad tycker du???

Read Full Post »

Older Posts »