Kära, rara (blogg)vänner vad er omtanke värmer! Jag erkänner villigt, jag sitter här och läser och tårarna trillar som pärlor nerför mina babyfeta kinder. Och utanför mitt fönster gråter min Gud, hela natten har han gråtit och hela dan hittills.
Tårar som pärlor för er omtanke, KÄRA ni!
Det ÄR besvärligt med lårkan och jag HAR ont. Det ser inte snyggt ut, kanske ser det värre ut än det är. Men ni som har tillgång till mina lösenskyddade inlägg – och som har haft det hela tiden – förstår kanske liiiite varför jag inte åker till nån akut. Jag vill inte ha nåt med det företaget att göra mer. Det har varit på väg att ta livet av mig en gång – UTAN att jag bett om dess hjälp. Jag tänker inte BE OM att få nån hjälp därifrån heller. Tyvärr tvingas jag betala skatt och det svider – ungefär som piskrappslåret.
Jag ska vila benet, ligga högt med det. Och det gör jag så mycket och ofta jag kan. Men jag ÄR ingen tålmodig, sjuk liten flicka med lockigt hår som vill komma hem till mor, jag vill bara kunna delta i familjelivet. Som det är nu så ställer lårkan till en del hinder. Anna har ju semester och det är andra veckan med barnen. Jag har knappt kunnat vara med på nåt kul. I morgon åker Anna, Frida och Elias till Kolmården och att jag skulle följa med är inte att tänka på. En sån utflykt bygger ju en del på att man ska kunna gå runt denna gigantiska anläggning, typ… Sen får jag ärligt talat nog av vissa djur som finns på närmare håll än Norrköping – flodhästar, gorillor, schimpanser, kameler och allt vad det är.
Badande flodhästar intresserar mig inte, men ibland är det liksom lite svårt att undvika att se dem.
Om mitt ben hade varit OK skulle jag ha kunnat tänka mig att köra trion till Kolmården och kanske i stället gå och besöka farmors och farfars försummade grav som finns i Norrköping. Där vilar också farmors systrar, tant Vitsig och tant Lustig – två damer som enligt mitt tycke var allt annat än vitsiga och lustiga. Idag är det exakt 37 år sen min farfar gick bort. Det är tråkigt att liksom aldrig kunna ta sig till den graven och sätta en blomma. Vi har årsskötsel och årsblommor, men ibland vill man ju liksom gå dit…
Nu ska jag emellertid inte deppa ihop här i tårar utan passa på att fixa ett par grejor när jag är hemma. Elias är hos en kompis och leker och Anna får besök av en kompis i eftermiddag. Själv ska jag vattna krukväxter, läsa lokalblaska och kvällsblaska med vidhängande TV-bilaga, föra över bilder från mobilen till datorn samt säkerhetskopiera dem till USB-sticka och så förbereda lite inför nattgästernas ankomst. I morgon ska de skjutsas till tåget som går 6.39…
Förstår hur du känner dig och jag hoppas verkligen att lårkan blir bra snart..
Håller med dig om att det inte är läge för ett Kolmårdenbesök, men förhoppningsvis kommer det fler tillfällen.
Ha dé!/Kram
Lårkan SKA bli bra, det har jag bestämt! Och om inte, så… Ja, då får jag ta den smällen också.
Kolmården finns kvar!
Kramen!
Det blir fler tillfällen att följa med på familjeutflykter.
Jag hoppas att du är snäll mot dig själv och vilar med låret i högläge. Man har bara en kropp.
Tålamod är en dygd kom ihåg det 😉
Min mamma brukar alltid säga att tålamod är också mod.
Jag svettas våldsamt här i Kållered. Det är kvavt och soligt. Barnen lekar och är så livliga barn ska vara. Faster Inna har fått avlösning av sötaste dottern som kommit för att bistå mig i barnvaktandet =)
Jag hoppas verkligen att du blir av med smärtan och inflammationen snabbt.
kramar
Jepp det blir det och jag är övertygad om att inflammationen i kärlväggen går över. Och gör den inte det, tja, då får jag ta ställning till hur jag agerar. Smärtan kan jag stå ut med, bara jag får skriva av mig lite om den på bloggen utan att NÅN TYCKER ATT JAG SJÄLVÖMKAR!
Oj oj, faster har fullt upp hör jag! Här är det ösregn, men ändå rätt klibbigt.
Kramen och håll ut! 😀
Ok. ska inte tjôta ! Kram på dig iallafall..
He he, jag får väl anställa dig som personlig assistent sen när jag inte kan gå. Du är ju van att skjutsa omkring mig i BARNVAGN om inte annat! 😀
Kram tebax!
Ja, det var då en oxe att vara tjurskallig men du har säkert goda skäl. Deppigt att du inte kan följa med till Kolmården men det går flera tåg och att traska runt där kräver att man är i någorlunda form. Värre är att du verkligen lider. Smärtstillande då? Ett litet elektriniskt recept med något kul piller? Skickar lite mer kramar och försiktiga klappar. 😦
Jepp, tjurskallig som f*n själv! 😈
Benet känns bättre när jag vilar, så jag får väl vila mycket!
Tack för kramar och klappar och god omtanke! 😀
Åh vad trist att du har ont i benet! Inte vidare kul omman vill göra nåt roligt och inte kan vara med! skit tråkigt! Lägga grötomslag i benet brukar det väl göra förr i tiden eller hur? Kanske en bra tips men äcklig gegamojan! Hoppas i allfall att ondan försvinner snart!
Tänker på dig!
Kramkram
Bibbi
He he, jag gillar inte gröt, vet du, men kanske att det skulle funka som omslag. Benet är inte värre och inte sämre, men jag är väldigt stel i nacken av en knuta. Bara för att ta alla åkommor!
Tack för din omtanke och kramarna! 😀
Kramar tillbaka!
Hoppas du blir av med den där lårkan, säger som Bibbi du får prova med ett omslag.
Skämt & sido hoppas at det ger med sig.
Kram
Är väl bara en riktigt otålig patient som inte vill låta tiden läka det!..
Kramen!
åh vad tråkigt att du inte kan följa med men det går fler tåg..
hoppas att benet blir bättre snart
kram
Trist, men så är det. Jag var på Kolmården… 2005(?) senast, så det är inte alltför länge sen.
Benet huggar jag av snart liksom huvet! 😦
Kram kram!
Du är duktig. Det ger dig på ett eller annat sätt ska du se. Kram
Just nu ser det ut som om inflammationen har gjort en U-sväng och vrider sig upp från knäet till lårkan igen… Jag är inte nån tålmodig sjukling…
Tack för vänliga ord och kram tillbaka! 😀