Mina tårar och min Guds

Kära, rara (blogg)vänner vad er omtanke värmer! Jag erkänner villigt, jag sitter här och läser och tårarna trillar som pärlor nerför mina babyfeta kinder. Och utanför mitt fönster gråter min Gud, hela natten har han gråtit och hela dan hittills.

Tårar som pärlor för er omtanke, KÄRA ni!

                                                                                                                                                       Det ÄR besvärligt med lårkan och jag HAR ont. Det ser inte snyggt ut, kanske ser det värre ut än det är. Men ni som har tillgång till mina lösenskyddade inlägg – och som har haft det hela tiden – förstår kanske liiiite varför jag inte åker till nån akut. Jag vill inte ha nåt med det företaget att göra mer. Det har varit på väg att ta livet av mig en gång – UTAN att jag bett om dess hjälp. Jag tänker inte BE OM att få nån hjälp därifrån heller. Tyvärr tvingas jag betala skatt och det svider – ungefär som piskrappslåret.

Jag ska vila benet, ligga högt med det. Och det gör jag så mycket och ofta jag kan. Men jag ÄR ingen tålmodig, sjuk liten flicka med lockigt hår som vill komma hem till mor, jag vill bara kunna delta i familjelivet. Som det är nu så ställer lårkan till en del hinder. Anna har ju semester och det är andra veckan med barnen. Jag har knappt kunnat vara med på nåt kul. I morgon åker Anna, Frida och Elias till Kolmården och att jag skulle följa med är inte att tänka på. En sån utflykt bygger ju en del på att man ska kunna gå runt denna gigantiska anläggning, typ… Sen får jag ärligt talat nog av vissa djur som finns på närmare håll än Norrköping – flodhästar, gorillor, schimpanser, kameler och allt vad det är.

Badande flodhästar intresserar mig inte, men ibland är det liksom lite svårt att undvika att se dem.

                                                                                                                                                       Om mitt ben hade varit OK skulle jag ha kunnat tänka mig att köra trion till Kolmården och kanske i stället gå och besöka farmors och farfars försummade grav som finns i Norrköping. Där vilar också farmors systrar, tant Vitsig och tant Lustig – två damer som enligt mitt tycke var allt annat än vitsiga och lustiga. Idag är det exakt 37 år sen min farfar gick bort. Det är tråkigt att liksom aldrig kunna ta sig till den graven och sätta en blomma. Vi har årsskötsel och årsblommor, men ibland vill man ju liksom gå dit…

Nu ska jag emellertid inte deppa ihop här i tårar utan passa på att fixa ett par grejor när jag är hemma. Elias är hos en kompis och leker och Anna får besök av en kompis i eftermiddag. Själv ska jag vattna krukväxter, läsa lokalblaska och kvällsblaska med vidhängande TV-bilaga, föra över bilder från mobilen till datorn samt säkerhetskopiera dem till USB-sticka och så förbereda lite inför nattgästernas ankomst. I morgon ska de skjutsas till tåget som går 6.39…