Mord och mördande ont…

En mördande kväll… Jag åkte ut till Fästmön framåt seneftermiddagen och vi tog en sväng till ICA Solen för att inhandla middagsmat och nåt smaskens till det allra sista avsnittet av Morden i Midsomer med John Nettles i huvudrollen i afton på SvT 1. Till middag serverades makaroner och köttbullar, jag fick en kalkonbrännare i stället för de små runda, bruna. Anna och jag hade sparat en påse chilibågar och kidsen fick dela på två rör med Pringles. Lite lagom, inte för mycket, men liiite gottis till Morden.

Kvällens avsnitt var nog det bästa av de fyra som har visats i sommar. Det var spännande och hade lite spök-ingredienser.

Tyvärr hade jag svårt att njuta fullt ut, för lårkan är verkligen ond nu. Eländesskiten vill inte ge med sig och vad än doktorn säger så är jag orolig i denna stund. Du ser ju själv hur det ser ut.

Rödmarkeringen visar den inflammerade venen. Värst är det i en klump närmast knäet/knävecket, vid pilen. Området där är rejält rött och inflammerat. Svårt att se på bilden som är tagen utan blixt – annars blir lårkan bara kritvit.

                                                                                                                                                Så vad gör jag? Om det inte blir bättre kan jag ju inte vänta att doktor Anders ska komma tillbaka om en och en halv vecka. Till akuten vid Sjukstugan i Backen vill jag inte åka. Kanske tar bilen in i ett annat län i natt och uppsöker deras akut. För det gör riktigt ont nu igen, det spränger och bränner och jag är väldigt orolig.

För övrigt var inte knutan i nacken varken nån hjäran eller nån svullen lymfkörtel utan en hårsäcksinflammation, enligt doktorn. Men den är varken större eller mindre eller röd sen jag upptäckte den i lördags och jag kan knappt böja nacken varken framåt eller bakåt – det gör fruktansvärt ont. Kanske ska överväga amputation av huvet också – TÄNK vad somliga skulle njuta då.

Nu blir det strax tandborstning, sängen, lårksmörjning med stink-salva och lite läsning. Jag är aptrött idag… I morgon får jag nattgäster, för på torsdag går färden till Kolmården för vissa…

Read Full Post »

Till viss del kan jag förstå, men en annan del säger NEJ!

Kvällsblaskor är ju som de är. Och andra blaskor. Och TV. Och radio. Och bloggar. Det skrivna/mediala ordet är inte alltid sanning. MEN… Alldeles nyss läste jag i en kvällsblaska om en man i USA som fått sparken från sitt jobb. Mannen blev kallad till ett samtal med fack och företag kring sina ”disciplinära problem” . Där fick han veta att han blivit avskedad. I sin desperation slet han fram ett gevär och sköt. Nio personer, inklusive han själv, sköts till döds, flera beräknas vara skadade.

Detta är en hemsk historia. Men det är inte bara en historia, det är verklighet. Och många, många gånger har vi läst om ungdomar som skjuter vilt på sina skolor, ofta för att de varit mobbade.

Den som reser sig kan vara skadad för livet.

                                                                                                                                                  Jag kan förstå desperationen hos dessa ”galningar” som skjuter vilt omkring sig. Jag kan förstå den yttersta förtvivlan man känner, den förtvivlan och den maktlöshet. Och så tunnelseendet i tanken, en enda utväg – men andra ska baske mig följa med.

Däremot kan jag aldrig acceptera våld. Jag har aldrig slagit nån, jag har däremot tagit emot en del smällar, såväl fysiska som verbala. Sånt formar en. Sånt gör saker med en. Man är annorlunda när man klarar av att resa sig. Att skriva blev tidigt ett sätt för mig att överleva. Att ge skriftliga käftsmällar är skönt ibland. De flesta av dem kan jag dessutom stå för.

Men att slå nån. Att skjuta nån. Nej, det är ALDRIG befogat eller OK! Eller är det det? I vilket/vilka läge(n) då? Vad tycker du?

Read Full Post »

Inte mycket klokare, bara lite…

Läkarbesöket är över och nog hade han läst på lite den här gången, doktorn. (Doktor Anders är tillbaka först om två veckor.) Orsaken till mitt piskrappslår är okänd. Det har inget med kosten att göra. Ärftlighet spelar stor roll och eftersom min pappa hade åtta proppar i sina ben är jag väl medveten om detta… Det handlar om klaffar i venerna som inte stänger som de ska.

Jag kanske har varit arg för ofta och stampat med min 42:a så att jag fått en piskrappsskada över låret..?

                                                                                                                                                                 Nån remiss till Sjusktugan i Backen kunde han inte skriva för där behandlar man inte den här typen av åkommer. Endast om det är proppvarning kan man få ultraljudsundersökning eller om man får bensår kan man få hjälp, men då är blir det för mig att åka upp till akuten och sätta mig I NÅGRA TIMMAR och SÅ sjuk är jag inte. Bara aningen… förhindrad i min sedvanliga framfart, så att säga. Vidare är det vila och högläge som gäller, MYCKET irriterande, tycker jag. 

Och så kan jag ju inte hjälpa att undra varför jag betalar skatt. Varför, när mina åkommor, som är ONDA, inte behandlas? Doktorn sa att alternativet är att söka privat vård och betala själv. Hur mycket råd med det har man när man är arbetslös? Nej, just det, ingen alls. Tydligen ska man ha blivit JÄTTESJUK innan man får nån hjälp. Varför då???

Resulatet blev att jag åter är 140 pix fattigare och att det ligger två recept i cyberspace på mer Hirudoidsalva för jag ska fortsätta smörja tre gånger om dan (och nån annan behandling finns ännu inte, enligt dokorn). Och lukta illa. Och kleta ner kläder och möbler och sängkläder. Fräscht…

Nej, mitt humör är INTE bättre! GAH!!!!!!!!

Jag vill kunna hoppa och skutta, typ…

Read Full Post »

Att göra det själv

Sitter och funderar lite på att göra som killen på akuten i en ort norröver. Han tröttnade på att vänta på hjälp, tog saken i egna händer och sydde sitt eget sår. Ibland känns det lite så. Jag gillar verkligen inte att jag ska träffa en doktor som inte är min. Han hade ju för övrigt aldrig tidigare sett en kärlväggsinflammation på benet – och du, han var från stenåldern. Doktorn, alltså. Sen läste han innantill i min journal och skrev ut en liten tub salva. När jag kom till apoteket visade det sig att

1. de små tuberna av salvan var slut
2. salvan är receptfri

Så jag fick helt enkelt en stor tub. Och det var bra, för den är snart slut…

Receptfri salva som har hjälp sisådär.

                                                                                                                                                           Nu har ju just den här salvan bara hjälpt sisådär. Jag tycker att jag borde vara helt besvärsfri efter två och en halv veckas smörjande, först med Ipren Gel och sen med Hirudiod. Förra gången, i maj 2009, var jag helt OK efter två veckor.

Eftersom jag har fått en knöl i nacken – som tyvärr inte är nån hjärna och troligen inte nåt farligt heller – vill jag att man kanske tar ett par prover. Snabbsänka vore ju inte helt fel. För knölen i nacken kan vara en svullen lymfkörtel och det tyder ju på att man har ”nåt skit” i kroppen.

Fast om jag tröttnar, då tar jag nog fram sågen. Benet är allt annat än vackert och när det gör ont kan jag lika gärna ta bort det. Fast då kanske jag blir polisanmäld som mannen ovan. Men å andra sidan sparar jag 140 pix… Värt att fundera över…

Nej, jag gillar INTE att gå till doktorn, märks det? Och nu ska jag åka om nån timma. Till akuten vägrar jag att åka, där blir man ju bara sämre eller får vänta i evighet. Amen.

Inte är jag på nåt bra humör idag, inte…

Read Full Post »

Tage-Tisdag

Känner du nån Tage? I såna fall kan du gratulera honom på namnsdagen. Själv har jag tage´ bilen hem till mig… (skitdålig ordvits) efter att ha släppt av Fästmön och Elias vid Storvad. Satt nämligen en halvtimma i telefonkö till min mottagning i morse och nu har jag fått en ny läkartid i eftermiddag. Tyvärr inte hos doktor Anders, för han har fortfarande semester. Det är naturligtvis därför han aldrig har svarat på mitt mejl!.. Jag blev lite förvånad, för han brukar alltid höra av sig inom 24 timmar, men det förklarar ju saken… Nu blir det samma doktor som sist och inte tror jag att han kan göra några underverk. Men jag tänker inte nöja mig med ”lite salva” den här gången, det är ett som är säkert. Lårkan är både svart och röd, faktiskt lite gul på sina ställen också…

Här en bild på Elias från förra året när vi var till Storvad.

                                                                                                                                                           Jag känner mig varm och klibbig. Här hemma var det lite mindre klibbigt än hos Anna, men efter att ha tagit rätt på en maskin ren och torr tvätt är jag varm igen. Ringde mamma en snabbis och lovade ringa igen efter läkarbesöket. Nu ska jag bläddra igenom lokalblaskan och sen blir det nog en dusch innan jag åker till doktorn.

Känner mig trött, hängig och allmänt seg, så det är väl nåt skit i kroppen.

Read Full Post »