Skenhelig

I afton har jag funderat över begreppet skenhelig. Jag försöker komma det in på livet, försöker förstå vad det egentligen står för.

Rådfrågar jag Svenska kyrkan får jag till svar:

[…] att man ger sken av att vara helig. Dvs man ger uttryck för någon form av dubbelmoral. Man kanske inte lever som man lär, eller man kanske går omkring med ett saligt leende på läpparna fastän man är urarg. Eller man kanske tror att man som kristen – om den skenhelige nu är det – måste vara felfri, och försöker ge sken av att vara felfri, fastän man ständigt misslyckas med detta. […]

Det var ett bra svar, tycker jag. En synonymordbok på nätet ger följande ord som ska ha samma betydelse som skenhelig:

skenbart from, hycklande, fariseisk, självgod, egenrättfärdig, falsk, bigott, devot, skrymtaktig

Men nu blev det nästan svårare! Om jag får välja att förklara det med mina egna ord skulle jag nog hålla med kyrkan i att det handlar om nån sorts dubbelmoral, att man inte lever som man lär. Och synonymordbokens ”skenbart from” stämmer bra.

Jag tror att många av oss går omkring och är skenheliga. I de skenheligas gäng vill jag stoppa såna som utnyttjar systemet genom att uppge falska uppgifter – för att i nästa sekund låtsas stå på de svagas sida och trumpeta ut hur samhället behandlar dessa. Det är lovvärt att stå upp för andra, men om man själv är bidragande orsak till att samhällets regler hårdnar, tja, då är man skenhelig, tycker jag.  Till gänget släpar jag också dem som uppmuntrar vänners ”svagheter” genom att två sina händer – i stället för att med dessa händer hjälpa sina vänner på fötter. Hjälpa, inte stjälpa.

Ingen är felfri. Jag är verkligen inte felfri själv. Jag ser mina fel och brister – även om jag kanske inte alltid lyfter fram dem här på min blogg. Så visst, jag är väl skenhelig jag också. Men när det gäller dubbelmoral i bidragsvärlden, till exempel eller när det gäller mina vänner, då är jag baske mig EN TIGER.

Bloggaren Tonårsmorsa skrev ett intressant inlägg om SD idag. Det handlar också delvis om skenhelighet i vissas syn på invandrare. Jag lyfter ut ett citat som jag tycker är särskilt bra:

[…] Jag har mött invandrare som haft svårt att få arbete. Jag har träffat de som till och med har gett upp under långa perioder, för att de tappat hoppet om att någonsin få ett jobb. (Precis som jag träffat Svenskar i de situationerna) Men jag har ALDRIG träffat en invandrare som inte VILL ha jobb, eller som rent av tackat nej till ett jobb för att de hellre vill leva på bidrag. […]

Med detta vill jag säga att vi svenskar kanske inte alltid är så himla… heliga…

Read Full Post »

Illamående och post

I eftermiddags var det inte roligt att vara Tofflan. Det blev till att ligga med huvudet i en hink… Det är medicinen som gör att jag mår illa, så jag har bestämt att jag bara ska ta en tablett, inte två. Jag har meddelat doktor Anders det per mejl. Jag pallar inte med att må som jag gjorde i eftermiddag och dessutom visade fingersticket igår att mitt blodvärde stigit från 90 till 103. (Fy vilken gnällig människa jag är!)

Det här är emellertid Sickan*, inte Tofflan.

                                                                                                                                                            Idag fick jag mitt röstkort med posten. Du har väl inte missat att det är val den 19 september? Det har inte jag, men jag höll på att bli lite orolig över varför mitt röstkort aldrig kom – dessa skulle ju börja delas ut med posten för över en vecka sen. Inte för att jag vet vilket parti som ska få min röst… Jag tyckte att jag hade bestämt mig, att allt var så solklart, men som kom ett par idiotiska utspel från partiledningen, så… Fast det klart… Det ÄR ju faktiskt så att vi numera kan rösta på person – så då kanske jag ska ta och stryka partiledaren, helt enkelt, på valsedeln… Vi får se, vi får se… Har DU bestämt dig vilket parti som får DIN röst???

På tal om post så fick jag ett skumt sms för nån timme sen. Det stod att ett paket från Bokus var på väg med post till mig. Men jag har inte beställt nåt..? Eller har jag det..? Eller eller..? Bokus är ju för mig ett seriöst företag, så jag hoppas att det inte blir nån ny Pocketklubben-historia… (På tal om böcker, för resten, så slank Unni Lindells bok Mörkermannen ner i varuvagnen tidigare idag. Den har precis kommit i pocket och nån tröst ska man väl ha när man är sjuk och illamående så man inte kan äta choklad?)

En pocketdeckare unnade jag mig idag!

                                                                                                                                                      Har pratat med Fästmön i en timme i telefonen. Besöket på företagshälsovården gav henne tyvärr inte så mycket, så egentligen är hon tillbaka på ruta ett. Förhoppningsvis blir jag strax piggare och kan vara där och skoja till (..?) hennes tillvaro snart. Inte för jag vet om det hjälper, men ingen av oss gillar att vara sjuk.

Nu ska jag slänga mig i favoritfåtöljen och grubbla över valet, Bokus och… nej, jag ska läsa. Eller glo på TV. Och kanske äta en druva eller två…

                                                                                                                                                      *Sickan = Sick Man; ingen är så sjuk som en man är när han är sjuk…

Read Full Post »

Uj uj… undan…

Ja undan går det väl inte precis här, men lite uj uj bättre är det i vart fall idag. Även om det i denna stund snurrar rejält i skallen och jag mår illa… Har nyss varit över till Tokerian – var tvungen till det. Dels hade jag inte varit förutseende nog att se till att ha nåt lämpligt till middag och dels behövde jag posta ett brev. Middagen blev soppa – jag har köpt tomat och thai – nu är det bara att välja till kvällen. Men det lär dröja, för det var väl typ nån timme sen innan jag fick i mig frukosten…

En sån här blev det…

…och en sån här.

                                                                                                                                                          Brevet var en jobbansökan! Det är så ovanligt numera att man ska posta ansökningar. Lite rädd blev jag, med tanke på att bläcket i min skrivare håller på att ta slut och jag  KANSKE har bläck hemma som passar. Om inte, måste jag åka till Stormarknaden och inhandla och blotta tanken på Stormarknaden gör mig än yrare i bollen…

För övrigt plitade jag ner en jobbansökan till. Detta gjorde mig givetvis totalt slut, men jag har ju en viss erfarenhet så detta går ganska snabbt numera. Men tänk om det kunde ge nåt resultat också… Jag är en fena på att skriva ansökningar som gör att ANDRA får jobb, men när det gäller mig själv är jag visst inte lika kompetent. Eller vad det nu handlar om…

På hemvägen från Tokerian mötte jag A, som jag försökte konversera, stödd mot en betongkruka med blommor. Folk är väldigt snälla och välmenande, men jag har för lite ork för socialt umgänge nu. Det innebär att nästan allt jag orkar skriva, till exempel, hamnar på bloggen. Ändå svarade jag på två mejl på förmiddagen, artig som jag är, till två vänner – en gammal och en ny. Jag skriver inte så långt, jag orkar inte. Orkar knappt läsa mejl heller. Men jag är glad att ni bryr er. Bli inte ledsna bara om jag dröjer med att svara – och läsa… Jag måste dra ner på kraven för tillfället och tillåta mig att gå på sparlåga. Detta innebär också att jag inte kan leka taxi som förr till mina nära och kära, trots att jag skulle vilja. Men bara det att ta sig ut till garaget är… som att kliva uppför ett berg. Jag blir så jäkla andfådd, låter som värsta 100-åringen…

Så här pigg vill jag bli!

                                                                                                                                                            Fick just sms från darlingen att hon överlevt besöket på företagshälsovården och nu är på språng till nästa möte – ett tandläkarbesök med Den Lille Mannen*.

Själv ska jag slänga mig raklång på gästsängen, för nu är Tofflan uj uj… slut.

                                                                                                                                                           *Den Lille Mannen = Elias

Read Full Post »

Akutchef fick packa ihop och gå

Gissa om mina ögon håll på att trilla ur sina hålor i morse när jag öppnade lokalblaskan! Där basuneras det nämligen ut att en avdelningschef vid akuten på Sjukstugan i Backen har tvingats packa ihop och lämna sin tjänst! (Tyvärr ligger inte artikeln på hemsidan.)

Nu känner jag ju inte till bakgrunden, men den som läste mitt inlägg igår om (KD) fick glimtar från akuten en fredagseftermiddag och en måndagsförmiddag. Där personalen sprang. Hela tiden.

En ledning som inte vill lyssna på sina chefer är typiskt för den här arbetsgivaren. Tyvärr.

                                                                                                                                                                  I lokalblaskans artikel får man veta att avdelningschefen har varit oenig med ledningen om en ny observationsavdelning. Verksamhetschefen räknar med fler personal och bättre arbetsmiljö, men den petade avdelningschefen menar att en avdelning ska inrättas utan att akuten får mer pengar för det. Och då innebör det det ju högre arbetsbelastning eftersom man ju inte kan anställa fler.

Personalen är missnöjd med sin nya klinikchef och protesterar med listor. Lite gammalmodigt, kan tyckas, men kanske ett sätt att få fram sina åsikter till en ledning som verkar peta den som har avvikande åsikt. En organisation av detta slag ska hela tiden utvecklas, men för att göra det och bli bra krävs att arbetsgivare och ledning diskuterar med sina chefer och har högt i tak – inte petar den som har avvikande åsikt. Vi är liksom några stycken som har sett det ”på nära håll” när det gäller just denna arbetsgivare…

Så även om jag inte har alla fakta i målet delar jag ut en svart bak till en ledning som inte tål att höra avvikande åsikter från en chef. Fegt!

En svart bak till en ledning som inte vågar höra avvikande åsikter.

Read Full Post »

Försöka fixa

Redan sista dagen i augusti! När jag tittar ut genom fönstren idag ser jag en grå dag. Ja, nu går vi oundvikligen mot kallare tider. Det går mot höst, det kommer vackra färger utomhus (alltid nåt att glädja sig åt!). Men mitt timglas är på väg att rinna ut. Därför måste jag försöka fixa några saker den närmaste tiden.

Mitt timglas är på väg att rinna ut…

                                                                                                                                                                Jag har sett två lediga jobb som jag måste söka. Såg annonserna i lokalblaskan härom dan, men båda jobben har legat ute i ungefär en vecka. Sånt stressar. Två ansökningar måste jag skriva. Två BRA ansökningar. Jag känner mig inte så BRA just nu, men det måste gå.

Det finns också ett helt gäng bilder som jag behöver säkerhetskopiera, men det handlar mest om att stoppa i en USB-sticka och klicka på filer hit och dit. Det borde jag väl ändå orka med..?

Jag strök igår kväll framför TV:n. Det hade legat en lite strykhög här sen ett bra tag och den fylldes på efter maskinen jag körde sist. Det ligger bara krav och stress i en sån hög, så efter att ha tagit det lugnt och faktiskt slumrat en stund under tidiga kvällen släpade jag så fram bräda och järn. Det gick lättare när jag samtidigt glodde på CSI NY på Kanal 5, men jag fick pausa och sitta ner ofta. Så piggelin är jag…

Annars känns det mest akut att ta en dusch och tvätta håret. Det är jobbigt att stå så länge i duschen, men sist gick det ju bra. Duschutrymmet är litet och jag kan alltid ta spjärn och stöd mot väggarna och låååångsamt rasa ner. Om jag rasar, vill säga. Nu har ju mina värden (eller ETT av dem!) stigit, så nu borde jag snar kunna studsa fram genom tillvaron. Tjolahopp!

Åt upp druvorna igår, så jag ska försöka masa mig ut och köpa nya. Men det var jobbigt att gå till Tokerian i söndags – och då var ändå Fästmön med plus att vi åkte bil…

Anna ja… Hon mår ju inte heller så bra, så hon blir hemma ytterligare några dar från jobbet. Idag ska hon till sin företagshälsovård. Vi är väl ena skruttlisor! Men för mig är det lätt att vila och hämta krafter, Anna har fyra barn att tänka på den här veckan också, trots att hon inte mår så bra. Jag behöver liksom bara tänka på mig själv.

Nu blir det en stund med lokalblaskan och sen ska jag försöka lämna ett prov i ett av de tre rören jag fick med mig hem. UFF! säger jag bara… Men det ska jag väl försöka fixa. Nån annan än jag själv kan inte göra det…

Rörigt? Nja, jag ska lämna prover i dessa rör och ska försöka få till det första idag. UFF!

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Och precis när jag kommer ut…

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Nu ska det ätas!

Alltså, aptiten är det inte mycket med – men det gör inget om jag går ner lite mer än de tre kilon jag tappat på en vecka hittills. När det ska ätas föredrar jag nämligen druvor.

Sköljde och hällde upp en skål nya druvor igår kväll och det finns ungefär hälften kvar.

                                                                                                                                                      Fast idag hade jag bestämt mig för att äta nåt så nyttigt och bra för mig som spenat. Tog fram spenat- och ostsås och pasta ur frysen och micrade. Men hjälp vilken fantasiportion! Den får jag sitta med till nästa vecka, tror jag…

En riktig fantasiportion!

Read Full Post »

Provdocka

Jorå… Även jag drabbades av telefonkösystemet… Medan jag låg och lyssnade på signalen och en röst som återkom då och då för att säga vilken plats jag hade i kön kunde jag vila. Och gå på toa. Och borsta tänderna. Och diska. Och messa.

Toabesöken blev täta även idag och aningen stressad blev jag också när det ringde på ytterdörren, intill toadörren. Kollade som hastigast och gissade på Jehovas vittnen – vilket senare visade sig vara korrekt (hittade allt möjligt skit i min postbox). Tänk att dessa Jehovas inte ger sig! Och det vete 17 om jag inte ska öppna nästa gång, för ingen från min egen kyrka har hört av sig och frågat hur jag mår. Det har ingen från kyrkan gjort till mamma heller efter pappas bortgång sommaren 2006. Ingen pastor. Det är skitdåligt, tycker jag!

Mamma ringde nästan i samma sekund som jag lagt på efter att ha fått en tid. Då var min ork och kraft på bristningsgränsen, så jag var nog väldigt avsnäsande…

Känner mig som en provdocka. Utan huvud, fast full med nålar…

                                                                                                                                                            Hann precis få på mig jeansen och åka iväg så jag kom i tid till doktor Anders. Han klämde och kände och frågade. Och så blev jag stucken – men bara i fingret, tack och lov. Fick med mig tre rör hem som ska fyllas med otrevligheter så snart jag kan prestera. En remiss till provtagningar som ska göras om en månad. Bäst av allt: värdet hade stigit! Inte tillräckligt för att jag ska må bra, men ändå. På väg åt rätt håll. Om nån vecka till borde medicinen ha gjort så jag märker att jag orkar mer. Allt som allt var jag på mottagningen i två timmar. Under tiden rekvirerade Anders min journal från Sjukstugan i Backen – för se vården släpper inte in privatläkare i sitt system hur som helst, vilket jag felaktigt trodde. Hur osmidigt är det, på en skala..?

Hemma igen. Ringde upp mamma och försökte lugna henne. Jag orkar inte riktigt med det när jag inte mår bra själv. Försökte förklara att jag inte orkar prata i telefon med henne varje dag, men hon meddelade att hon ringer i morgon…

 Jag är skittrött. Det känns som om min reservtank är tömd. Ska vila lite nu, försöka äta nåt sen och i kväll vill jag prata med min älskling som bland annat har varit på ett viktigt möte med Frida idag. Förhands-sms ger vid handen att mötet gått bra och det gör mig glad och lugn. Hoppas att Anna mår bättre också, jag tror hennes ork är på väg att ta slut den med. Vilka skruttlisor vi är…

Read Full Post »

Valet: (KD) har en poäng – vården ska inte vara lika för alla

Så förvånad jag blev när jag i dagens lokalblaska läste en replik av en kristdemokrat på en rödgrön debattartikel i förra veckan! Förvånad därför jag insåg att människan faktiskt har rätt! Och det är väl första gången i världshistorien jag håller med (KD). Så här skriver Anna-Karin Klomp:

Vården ska vara lika för alla skriver de rödgröna (UNT 25/8). Nej, det ska den inte, den ska vara anpassad efter den enskildes behov.

Där sätter hon fingret på nåt mycket viktigt: den enskildes behov. Jag vill tro att hon med detta menar att en vårdplats ska gå till den som bäst behöver den, den svårast sjuka. Inte den som kan behandlas i primärvård.

Men lite längre ner i sin replik syltar hon emellertid in sig i resonemang om att detta också ska anpassas så mycket som möjligt efter patientens önskemål. Tja, ärligt talat vill väl de flesta sjuka bli friska och primärvården når ju inte riktigt upp till den slutna vårdens… möjligheter och kompetenser, för att uttrycka det lindrigt.

Så småningom förklarar hon ytterligare att (KD) vill öppna särskilda intagningsplatser på Sjukstugan i Backen för de äldra svårt sjuka. Detta så att dessa männisor slipper vänta på akuten. Det är ett mycket lovvärt avllöfte – frågan är bara om det är genomförbart…

Lyssna till patientens hjärta, men önskemålen..? Hur pass genomförbart är det?

                                                                                                                                                            Efter att ha besökt akuten såväl en fredag eftermiddag som en måndag förmiddag är det bara att inse att folk är sjuka. Många är väldigt sjuka. Det stod sängar och bårar med patienter över allt. Många väntade på att få komma in på undersökningsrum, många väntade på att bli stuckna, många väntade på att få träffa doktorn och många väntade på att bli inlagda.

Mitt fredagsbesök tog fyra timmar – och då vägrade jag bli inlagd, fick skriva på ett papper innan jag åkte hem. Måndagsbesöket inleddes med en ultraljudsundersökning klockan nio varpå jag traskade ner till akuten. Där fick jag vara till framåt 14.30-tiden. Jag fick träffa doktorn två gånger, men resten av tiden var väntan. Väntan på att få komma upp på avdelning. Och tro mig… INGEN som jobbade på akuten satt och sov – alla typ SPRANG.

Personalen på akuten sover inte, den springer. Hela tiden.

                                                                                                                                                         Så åter till (KD:s) vallöfte om vårdplatser till de äldre svårt sjuka. Mycket lovvärt men är det genomförbart? Jag blev inlagd på en akutmedicinsk intagningsavdelning. De flesta patienter var mellan 85 och 95 år. Många stannade ett dygn och forslades sen vidare. Jag låg där i fyra dygn. Då gjordes de mest akuta undersökningarna, jag fick medicin och blev sen utskriven. Resten av undersökningarna ska göras polikliniskt. Jag behöver inte uppta en sjukhussäng för att göra dem. Och detta var jag mycket nöjd med! Men frågan är om gamla tant Asta, 94 bast, klarar av alla förberedelser hemma inför de ofta tuffa undersökningarna som man måste ta sig till sjukhuset för att göra? Problemet var bara att alla sängar var upptagna på avdelningen. Alla. Ska hon ligga i korridoren under väntetiden?

Jag tror att man måste ta tag i problemet på ett djupare sätt än att lova ut vårdplatser. Börja med att ge primärvården ordentliga resurser så patienterna söker sig dit i första hand, inte till akuten. Med mindre tryck på akuten borde antalet sjuka som måste läggas in minskas. Eller i vart fall får personalen mer tid över för dem som verkligen behöver.

Det jag menar är att patienter som inte är svårt sjuka borde kunna lämna prover och göra vissa undersökningar i primärvården, inte på sjukhuset – för det är det som händer nu. Patienter kommer med ofullständiga uppgifter om sitt tillstånd. I stället för att ta hand om de svårast sjuka måste akutens personal kolla upp ALLA – även såna som borde ha kollats upp redan hos sin husdoktor.

Avslutningsvis slår sig Anna-Karin Klomp för bröstet i sin replik kring Närakuten och Ortopedakuten som numera finns på ett av stans före detta sjukhus. Ja, det är bra med akutmottagningar som finns nära, men hur är besöksfrekvensen? Var är marknadsföringen? Vet folk OM att dessa akutmottagningar finns?

”Kände jag till Närakuten? Ortopedakuten???”

                                                                                                                                                       Anna-Karin Klomp menar att de rödgröna tycker att privata vårdgivare tar det bästa. Själv anser hon att fler utövera stimulerar utvecklingen. Personligen skulle jag ALDRIG sätta min fot på en offentligstyrd primärvårdsmottagning igen – men jag har mina skäl. Vid min privatläkarmottagning får jag snabb hjälp, prestigelös hjälp, doktorn ringer och jag mejlar, typ. Det funkar för det mesta bra. Men i den offentligstyrda primärvården är det fortfarande telefontider som gäller och framför allt, en stor rädsla för mejl. Tyvärr. För det går ju mycket snabbare om vårdpersonalen hör av sig när det blir en lucka än att jag ska sitta timmar i telefonköer eller i väntan på att nån ska ringa…

Read Full Post »

Mitt namn är Moore – Roger Moore

En bok om och av min pappas idol kan det vara nåt? Ja absolut! Jag njöt av att se flera filmsekvenser fladdra förbi när jag läste boken Mitt namn är Moore – Roger Moore, som jag lånat av vännen Jerry.

Roger Moore, för mig mest känd som helgon, Bond och jobbande snobb.

                                                                                                                                                         Den här boken är en självbiografi, men handlar till största delen om Roger Moores karriär som skådespelare, hans sjukdomar och i slutet främst om hans arbete inom Unicef. Att just sjukdomarna fått en relativt stor plats handlar om att han är hypokondriker – nåt han INTE undanhåller i boken utan tvärtom talar öppet om. Likaså blir det inga djupdykningar ner i hans olika äktenskap – vilket kanske är av omtanke för alla ex-fruar (tre till antalet).

För mig är Roger Moore mest känd som Helgonet, Simon Templar, en TV-serie som ursprungligen gick på 1960-talet och som jag hade tur att få se, trots min ringa ålder. Skälet var att Roger Moore var min pappas idol. (För övrigt är de två födda samma år – Roger Moore är fem dagar äldre än min pappa var…) Vidare såg jag honom även som lord Brett Sinclair i Snobbar som jobbar, som han gjorde för TV tillsammans med Tony Curtis i början av 1970-talet. Och naturligtvis har jag sett alla de sju James Bond-filmer han var med i! Men mycket mer visste jag inte.

Den här boken ger inblickar i ett skådespelarliv, där en kille med flyt lyckas och tjänar så bra med pengar att han tvingas flytta till Schweiz av skatteskäl… Nåja, de senaste åren har Roger Moore jobbat mycket för Unicef – och då fått den enorma årslönen en spänn. I DET jobbet reser han runt i världen och bor minsann inte alltid på topphotell, nåt som andra välgörenhetspersoner kanske åtminstone kunde reflektera över….

Boken är trivsam och intressant, men jag saknar mer bilder från privatlivet. Gissningsvis gillar emellertid Roger Moore att förknippas med sina roller som gentleman och playboy – det skiner igenom. Lite jobbig att läsa på grund av microstilen i pocketutgåvan.

Medelbetyg!

                                                                                                                                                              PS Jag stör mig på lite för många korrekturfel i den här upplagan, till exempel när det står januari och uppenbarligen ska vara februari eller när det stor jordbrist fast det är jodbrist som avses… Irriterande!

Read Full Post »