Igår var det fyra år sen jag talade med dig sist. Idag är det fyra år sen du dog. Alldeles för tidigt. Du, min stora, starka pappa, var ju inte sjuk. Fast det var du. Din dödsorsak ansågs vara drunkning, men rapporten från din obduktion visade att du trots allt var ganska sjuk. Ja, jag läste rapporten! Jag ville ju veta hur och varför. Det gick ju alldeles för fort. Ena stunden pratade jag med dig, i nästa stund fanns du inte mer.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Det har varit så mycket som har hänt de här åren sen du gick bort. Ibland är jag glad att du slapp uppleva vissa saker, men ibland hade jag önskat att du fanns här så både mamma och jag hade kunnat fråga dig om råd. Samtidigt vet jag åtminstone två händelser som hade gjort dig så heligt förbannad att ditt hjärta nog hade brustit… Nu slapp du höra om dessa händelser och det är jag trots allt lite glad för. Trots det vet både du och jag att de som är dumma, de får sitt straff till slut. Det är bara inte upp till oss människor att straffa dumhet.
Jag saknar dig, pappa! Jag ska alltid sakna dig, lilla pappa.
Pappa, så här minns jag dig!
Gå till Toffelprofilen
Du är lik din far. Kram
Ja vi är rätt lika…
Kram!
Din pappa är med dig och han har upplevt allt, fast på ett annat sätt. För mig är det en tröst, när det gäller min egen mamma och på det sätt hon gick till ”andra sidan”.
Fast jag förstår vad du menar. Att ha de nära och kära på jorden och rent kroppsligt kunna få se dem, ge dem en kram och prata med dem, det slår ju allt.
Vissa människor försöker straffa dumhet, men glömmer bort att de i sin tur skapar nya vågor av dumhet och så pågår det i det oändliga känns det som. Kan man få stopp på detta genom personliga val så vinner man mycket, även om man inte ser det i det korta perspektivet.
Skickar dig kramar!
Jo, jag tänker nog lite samma som du när det gäller närheten – den andliga.
När det gäller att straffa dumhet så är det inte upp till mig, men jag vet att det finns en rättvisa och den ska segra en dag. Om jag ger mig till att straffa är jag ju precis lika dum som de dumma…
Tack för kramarna! Kramar tillbaka!
Jag förstår dig, och det måste vara riktigt tufft när det sker så där plötsligt, min pappa var sjuk i många år, och när det var några veckor kvar, så visste vi det. Då hinner man liksom sörja ”tillsammans”. Det låter inte som nått trevligt att ”vaka” över någon, men jag är ändå tacksam att jag fick vara hos honom växelvis med mamma, dygnet runt de sista veckorna. Sen är det såklart skonsammast för den som går bort, att slippa plågas, så inget är väl egentligen ”bättre än det andra” kram till dig, ni är så lika du och din pappa
Nej det finns inget bättre än det andra, men för de anhöriga kan det vara en tröst ibland att få tid att säga adjö. Samtidigt kan det ju vara plågsamt att se sin närstående lida, det vill man ju inte heller.
Det viktiga för både dig och mig var nog att du kunde sitta hos honom och jag pratade med honom i mobilen kvällen innan. Länge. Det minnet har jag kvar.
Ja, vi är lika! 😀
Kram!
En extra stor kram till dig i dag.
Extra stor kram tillbaka till dig!