Mamma, på balkongen igår kväll:
Jo nu kom jag på en sak! Men… vad var det nu jag kom på?…
Då asgarvade vi!
Posted in Familj, Trams, tagged balkongen, citat, mamma, skratta on 06 juli 2010|
Mamma, på balkongen igår kväll:
Jo nu kom jag på en sak! Men… vad var det nu jag kom på?…
Då asgarvade vi!
Posted in Familj, HBTQ, Personligt, tagged arbete, änder, bögpar, ben, brygga, dator, foto, hund, jasmin, kompis, mittpunkt, mobiltelefoni, mulet, palats, promenad, sandaler, shorts, sjö, snö, sol, svart, Uppsala, vatten, vit on 06 juli 2010| 2 Comments »
Jo då, det BLEV en promme i morse!
”These sandals are made for walking…” Notera putmagen…
Mina vita ben trippade ut iförda svarta shorts till knäna. Det fläktade härligt vid sjön. Som vanligt tog jag några bilder.
Tiltade bilden lite eftersom motivet är en typisk klassiker, den så kallade mittpunkten.
Lite på sniskan.
Vid Vätterpromenaden finns flera palats, naturligtvis från den äldre bebyggelsen. Allt revs inte under 1970-talet, tack och lov!
Här bodde Metropolen Byhålans bögpar, ”The Only Gays in Town”, för att citera Daffyd.
Passade på att messa lite med Sötnosen, men det blev bara några kortisar eftersom hon är upptagen med jobb. Hemma är det mulet, här likaså. Men solen försöker bryta sig igenom molnen.
Solglitter i vattnet.
Ett gäng änder hade lagt beslag på en brygga.
”Det här är VÅR brygga!”
Åt andra hållet fanns ett annat gammalt palats, Bispmotala herrgård.
En riktig herrgård bara ett par meter från sjön.
Det blev EN blomma den här gången, tror det är en jasmin.
Vit som snö…
Medan jag strök mina svarta kläder gick mamma ut och satte sig att prata med sin nya kompis K och hunden Ella. Jag är så glad att hon har fått nån som hon kan prata lite med och som inte är påflugen utan bara trevlig och normal! Och lilla Ella är så söt! 😀
Mamma, K och lilla Ella.
Startade datorn för en stund sen för att föra över bilderna och då hade jag fått ett mejl från ett företag där jag har sökt jobb. Det visade sig att det var nåt fel på mitt mejl, så jag gjorde ett nytt försök att skicka såväl ansökan som CV – hade varit klok nog att kopiera det på USB-minne som jag dessutom hade kommit ihåg att ta med mig. Försökte sen ringa för att kolla om det gått fram, men personen var förstås på lunch. Och nu måste jag sätta punkt här och klä om.
Posted in Personligt, tagged blogg, dåligt samvete, elak, fel, god, Goethe, gråta, gråtmilt, hämnd, mänsklig, oförrätter, ond, ont, sårad, skuld, stanna tiden, ställa till rätta on 06 juli 2010| 4 Comments »
Nu ser jag framför mig hur somliga suckar och andra bara skakar på huvudet. Gissar att de tänker nåt i stil med
Jaha! Nu kommer ett sånt där gråtmilt inlägg igen… 😥
Ja, möjligen, men jag ska försöka att hålla mig cool 😎
När jag har gjort nåt fel, nåt som jag SJÄLV tycker är fel, vill jag gärna ställa till rätta. Men det går inte ibland. Det är helt omöjligt.
Jag känner sån skuld för att nån gråter och det är hemskt att inte kunna ställa det till rätta. Att inte kunna ta människan i famnen och säga
Det är lugnt! Jag fixar det här åt dig! Det löser sig.
Det finns många saker jag känner skuld för, många saker jag skulle vilja ställa till rätta. Men den onda, elaka Tofflan känner särskilt med en av de oskyldigt drabbade. En tredje part som jag vet var ledsen idag. Och jag har, om inte hela skulden, så en stor del av den.
Det gör ont att tänka på. Att gå omkring med dåligt samvete och skuld är tungt, slitsamt och, ja, gör ont. Väldigt ont.
Gentemot denna lilla människa känner jag sån skuld att de motsatta känslor jag känner mot alla dem jag önskar att jag hade varit elakare emot (ja, faktiskt!) inte väger upp. Denna enda, lilla människa – och alla de andra, tio, femton.
Gråt inte för mig eller mina handlingar, gråt inte, för jag är i grunden ingen god människa även om jag vill ställa ”allt” tillrätta.
Du tror väl inte att jag är en god människa? Det är jag inte! Jag är inte god, jag är inte snäll. Jag är sårad, mänsklig och full av hämndbegär mot alla som gjort mig oförrätter. (Det är faktiskt en del…)
Det råder förbud sen Goethes dagar att vilja stanna tiden! Men ibland skulle jag vilja stanna den och till och med backa den. Kanske kunde jag ha agerat annorlunda, klokare, mindre själviskt. Jaa, det hade jag nog i många fall. Men i det speciella, lilla fallet kunde jag inte det. Tyvärr.
Och det gör ont att inte kunna ställa till rätta. Det är en skuld jag bär för resten av mitt liv.