Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 6 juli, 2010

Gårdagens citat den 5 juli

Mamma, på balkongen igår kväll:

Jo nu kom jag på en sak! Men… vad var det nu jag kom på?…

Då asgarvade vi!

Read Full Post »

Mitt på dan for jag upp till pappas grav för att kolla ”skicket”. Där var ganska OK, några vissna tagetes bara, att noppa bort. Mamma och jag ska åka upp med blommor i morgon. Tog en bild från kyrkogården, en vidunderlig utsikt mot hus på höjden…


Kyrkogården ligger på en höjd – liksom dessa hus, fast på flera kilometers avstånd…

                                                                                                                                                 Därpå var det dags för en vacker begravningscermoni, med massor av blommor, tårar och fina psalmer. Jag hängde med på minnesstunden efteråt och fick två trevliga damer till bordet, Soffan och Farmor.

Vännen FEM hade inhandlat inte bara TVÅ utan TRE böcker åt mig hos Bok-Anna i hamnen! Den till höger hade hon hittat och köpt på eget bevåg. 😀


Mats Strandberg– och Karin Fossum-böckerna hade vi kommit överens om att hon skulle inhandla, boken Clark Kent hade hon köpt som bonus! Hon ÄR bara för gullig, FEM!!!

                                                                                                                                                 Så på Domus-takets parkering bytte vi böcker mot några småslantar (15 pix för Mats Strandbergs bok, 40 för Karin Fossums – inbunden och nyutkommen!) – och sa att vi ska försöka ses, men troligen inte nu. Jag åker ju ner med mamma igen den 16 juli, men FEM åker till Grekland med sin A den 18:e, så kanske hinner vi inte ses.

Damen som inte kunde läsa min ansökan ringde mitt under minnesstunden, så jag fick halvviskande försöka komma överens om hur vi skulle lösa det hela. Sen ringde mamma – bara hur pinsamt som helst att smita ut IGEN – men jag hade mobilen på ljudlöst. Jag hade försökt ringa henne efter begravningen för att säga att jag följde med på minnesstunden, vilket inte var tänkt från början. Och hon tänkte väl inte på att hon ringde olämpligt.

När jag kom hem sen, efter att ha hunnit med ett par ärenden på stan också, var det rätt surt här. Det blev inte bättre av att jag fick ett intressant mejl vars innehåll jag ville diskutera med Fästmön OCH att jag var tvungen att sätta mig vid datorn och mejla iväg min ansökan på fil. Ibland är min mamma otroligt självisk och det verkar som om hon inbillar sig att mitt liv stannar upp bara för att jag hälsar på henne… Jag fick ett smärre utbrott, för det var länge sen jag tog nån skit. Fast i barn- och ungdomen hette det

jag orkar inte, jag är så sjuk!

Numera heter det

jag orkar inte, jag är så gammal!

Och det hon inte orkar med är att nån säger emot och att nån säger sanningar. Men jag gav mig inte och vi redde ut ett och annat innan vi dukade fram sill och potatis på ballen*. Jag vill inte att det ska var nåt skit som ligger och gnaver och irriterar, jag vill reda ut eventuellt tjafs genast!


Se ner på golvet, på mammas fina matta på ballen* och räkna till tio…

                                                                                                                                                      NU ska vi inta dessert – jordgubbar och mjölk. Och det blir framför TVn, för mamma, vars liv INTE stannar för att jag kommer på besök, tittar på fotboll – jag är inte ett dugg intresserad, men ska ändå joina henne vid desserten…

                                                                                                                                                *ballen = balkongen

Read Full Post »

Jo då, det BLEV en promme i morse!


”These sandals are made for walking…” Notera putmagen…

                                                                                                                                             Mina vita ben trippade ut iförda svarta shorts till knäna. Det fläktade härligt vid sjön. Som vanligt tog jag några bilder.

Tiltade bilden lite eftersom motivet är en typisk klassiker, den så kallade mittpunkten.


Lite på sniskan.

                                                                                                                                                   Vid Vätterpromenaden finns flera palats, naturligtvis från den äldre bebyggelsen. Allt revs inte under 1970-talet, tack och lov!


Här bodde Metropolen Byhålans bögpar, ”The Only Gays in Town”, för att citera Daffyd.

                                                                                                                                             Passade på att messa lite med Sötnosen, men det blev bara några kortisar eftersom hon är upptagen med jobb. Hemma är det mulet, här likaså. Men solen försöker bryta sig igenom molnen.


Solglitter i vattnet.

                                                                                                                                                      Ett gäng änder hade lagt beslag på en brygga.


”Det här är VÅR brygga!”

                                                                                                                                                 Åt andra hållet fanns ett annat gammalt palats, Bispmotala herrgård.


En riktig herrgård bara ett par meter från sjön.

                                                                                                                                                   Det blev EN blomma den här gången, tror det är en jasmin.


Vit som snö…

                                                                                                                                              Medan jag strök mina svarta kläder gick mamma ut och satte sig att prata med sin nya kompis K och hunden Ella. Jag är så glad att hon har fått nån som hon kan prata lite med och som inte är påflugen utan bara trevlig och normal! Och lilla Ella är så söt! 😀


Mamma, K och lilla Ella.

                                                                                                                                               Startade datorn för en stund sen för att föra över bilderna och då hade jag fått ett mejl från ett företag där jag har sökt jobb. Det visade sig att det var nåt fel på mitt mejl, så jag gjorde ett nytt försök att skicka såväl ansökan som CV – hade varit klok nog att kopiera det på USB-minne som jag dessutom hade kommit ihåg att ta med mig. Försökte sen ringa för att kolla om det gått fram, men personen var förstås på lunch. Och nu måste jag sätta punkt här och klä om.

Read Full Post »

Nu ser jag framför mig hur somliga suckar och andra bara skakar på huvudet. Gissar att de tänker nåt i stil med

Jaha! Nu kommer ett sånt där gråtmilt inlägg igen… 😥

Ja, möjligen, men jag ska försöka att hålla mig cool 😎

När jag har gjort nåt fel, nåt som jag SJÄLV tycker är fel, vill jag gärna ställa till rätta. Men det går inte ibland. Det är helt omöjligt.

Jag känner sån skuld för att nån gråter och det är hemskt att inte kunna ställa det till rätta. Att inte kunna ta människan i famnen och säga

Det är lugnt! Jag fixar det här åt dig! Det löser sig.

Det finns många saker jag känner skuld för, många saker jag skulle vilja ställa till rätta. Men den onda, elaka Tofflan känner särskilt med en av de oskyldigt drabbade. En tredje part som jag vet var ledsen idag. Och jag har, om inte hela skulden, så en stor del av den.

Det gör ont att tänka på. Att gå omkring med dåligt samvete och skuld är tungt, slitsamt och, ja, gör ont. Väldigt ont.

Gentemot denna lilla människa känner jag sån skuld att de motsatta känslor jag känner mot alla dem jag önskar att jag hade varit elakare emot (ja, faktiskt!) inte väger upp. Denna enda, lilla människa – och alla de andra, tio, femton.


Gråt inte för mig eller mina handlingar, gråt inte, för jag är i grunden ingen god människa även om jag vill ställa ”allt” tillrätta.

                                                                                                                                               Du tror väl inte att jag är en god människa? Det är jag inte! Jag är inte god, jag är inte snäll. Jag är sårad, mänsklig och full av hämndbegär mot alla som gjort mig oförrätter. (Det är faktiskt en del…)

Det råder förbud sen Goethes dagar att vilja stanna tiden! Men ibland skulle jag vilja stanna den och till och med backa den. Kanske kunde jag ha agerat annorlunda, klokare, mindre själviskt. Jaa, det hade jag nog i många fall. Men i det speciella, lilla fallet kunde jag inte det. Tyvärr.

Och det gör ont att inte kunna ställa till rätta. Det är en skuld jag bär för resten av mitt liv.

Read Full Post »