Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 2 juli, 2010

Vi har ätit sill och potatis på ballen* i kväll. Tagit två nubbar var och var sin starköl. Där var så hett att efter middag och disk kollapsade vi under takfläkten i sovrummet. Där låg vi och flämtade och jag messade lite med fru Hatt och Anna pratade om sitt jobb och vi pratade lite om barnen. De blir kvar hos sin pappa till måndag, när mormor eventuellt tar över ”passningen”.

Först vid 22-tiden pallade vi dessert. Huset serverade Ulva-jordgubbar med mjölk och Tobleronekaffe. Anna skippade kaffet, hon var fortfarande för varm.


Jordgubbar ska helst ätas med mjölk, tycker jag.

                                                                                                                                                            Vi skrapade var sin Triss-lott som hade legat i min plånbok i flera veckor. Inte en spänn vann vi…

Anna gick in för att sitta en stund vid sin dator. Jag satt kvar på ballen och läste första kapitlet ur Stockholms-syndromet. Händelser som utspelade sig 1973, när jag var elva år gammal. Janne Olsson går in på en bank vid Norrmalmstorg i Stockholm en dag i augusti och tar gisslan. Kräver pengar och att Clark Olofsson ska föras dit. Samtidigt ligger dåvarande kungen, Gustaf VI Adolf, för döden. Och i september är det val i Sverige. Stackars den som var journalist då! Jobb dygnet runt, gissar jag… Det är Janne Olsson själv som har skrivit boken och den bär undertiteln En självbiografi.

Det är varmt i kväll. Fortfarande väldigt varmt, men jag har gått in för jag hade lite svårt att koncentrera mig på boken när det babblas och skriks i området nära. Kollade ena termometern och blev tvungen att ta en bild. Den här bilden togs i kväll cirka klockan 22.30 – om inte senare…


Termometern visar 22,9 grader utomhus och 28,4 grader i gästrummet…

                                                                                                                                                       Det lär bli ÄNNU varmare i morgon. Anna vill åka till Stormarknaden och köpa shorts. I Stormarknaden är det SVALT. Jag nappade direkt på förslaget! Eventuellt blir det en tur till Slottet också för att vattna. Slottsherrskapet kommer hem på söndag och vi vill ju inte att trädgården ska vara helt torr och vissen.

Jag har packat lite idag, för jag åker ju till mamma på måndag. Det blir väl en strykning till i helgen, för begravningskläderna måste vara släta. Mamma har ordnat blommor som jag ska åka och betala på måndag eftermiddag. Själva begravningen är på tisdag klockan 13. Jag åker inte med på kaffet efteråt. Det känns lite jobbigt, tänk om jag brister. Det var ju inte så länge sen det var min pappa som begravdes…

                                                                                                                                                        *ballen = balkongen

Read Full Post »

Fortfarande är två gamla Päronsplitt-frågor olösta, dels den från den 16 juni, dels den från den 24 juni. En av dem tycker jag själv är rätt knepig och faktiskt lite långsökt, men den andra borde vara lätt. Nån som vill ha ledtrådar?

Här kommer i vart fall en ny för dagen och den ÄR lätt:

Vilken är Sveriges vassaste ort?

Sug på den, du!


Päronsplitt håller huvudet kallt i värmen. Så kallt att du klarar dagens fråga???

Read Full Post »

Så har jag slagit ihop pärmarna på en vidunderlig liten bok. En bok så vidunderlig att jag blir alldeles full av tankar – samtidigt som jag blir helt slut. Intryck som för alltid stannar inuti mitt huvud. Denna lilla bok är naken, modig, rakt på sak… En helt fantastisk (vilket ord i sammanhanget!) öppen skildring av de lidanden bipolär sjukdom åsamkar. Jag har läst Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.


Titeln är bara perfekt på den här boken.

                                                                                                                                                           Första gången jag såg Ann Heberlein var i en diskussion om ondska i litteraturprogrammet Babel i våras. Hon var lysande – men blev tyvärr avbruten i sitt intressanta resonemang. Vidare har jag läst några artiklar av Ann Heberlein, bland annat en om dödshjälp. Jag tyckte att hennes resonemang var annorlunda – och dessutom höll jag med om det mesta – men att slutet på artikeln blev lite rumphuggen.

Rumphugget i bemärkelsen ”ganska abrupt” är även slutet på boken jag just lagt ifrån mig. Men när jag nu har läst den känns just det slutet rätt – även om jag vet att slutet i verkligheten inte blev som i boken.

Ann Heberlein skildrar, på lite mer än 200 sidor i Månpockets pocketupplaga från i år, helt utan skygglappar, sin ångest och sin mani och alla de tankar och plågsamma stunder en person med bipolär sjukdom är med om. Hon är mycket rak även i sitt språk; man får känslan att boken har skrivits i rasande fart och hon viker inte för att skildra nån enda plåga eller tår. Ann Heberlein är väl medveten om att hon, som teologie doktor, forskare, mamma, fru och mycket efterfrågad föreläsare och intervjuoffer av media, har allt och att hon borde vara lycklig. Men hon vill inte leva.

Redan i tjugoårsåldern fick Ann Heberlein sin diagnos. Sedan dess har hon knaprat piller, genomgått terapier – och regelbundet hamnat i väntrummet på psykakuten. Hela första kapitlet ägnas just detta väntrum och hon skildrar det så objektivt att man nästa är där.

I väntrummet på S:t Lars är vi jämlika. Människor, varken mer eller mindre. I psykakutens milt välkomnande ljus finns inga titlar. Fyllbultar och decenter, hemlösa, förgråtna tonårsbrudar, uppgivna medelålderskriar och stinkande gubbar. Där sitter vi i trådslitna fåtöljer. Ofta ensamma. Oftast ensamma.

Citatet ovan inleder boken. Vidare gör hon tidigt klart för läsaren att man som sjuk är ensam. Folk orkar inte med att man ringer och har ångest. Då slutar folk nämligen höra av sig. De blir skrämda. Hon skriver

[…] Man utsätter inte människor för sin ångest, för sin livsleda, för sina självmordstankar fär att de så lätt missförstås. Det uppfattas så lätt som en anklagelse. Som ett uttryck för missnöje. Som klander. Som krav. […]

Boken är fylld av ord som ger mig Aha!-upplevelser, som får mig att förstå andra och mig själv förhoppningsvis lite bättre. Många är ställena, händelserna, skeendena i boken, där jag nickar igenkännande när jag läser. Detta till exempel att trots värsta ångesten en stund senare ge en alldeles lysande radio-intervju. (Att må verkligen skit, men ändå göra det som förväntas av en – med bravur!) För väldigt många ringer och VILL Ann Heberlein nåt.

Om du orkar, LÄS den här boken! Den ger nånting, den har mycket att säga. Jag håller inte med om allt, men… Den är unik bara för att den så naket skildrar en människas lidanden. Utan krusiduller eller krumbuktar. Bara så där.

Nåt annat betyg än det högsta kan jag inte ge den här boken.

Read Full Post »

Kanal 9 bjöd på första delen av två av Unni Lindells Ormbäraren*, en film baserad på en bok med samma namn. Fästmön såg detta av en tillfällighet i en TV-tidning. Eftersom Unni Lindell är en av mina favoritdeckarförfattare var det självklart att vi bänkade oss framför TV:n.


Slangebaereren heter boken/filmen på norska. Här syns Cato Isaksen och hans medhjälpare på bild!

                                                                                                                                                       Den här filmen är baserad på Unni Lindells första deckare med polisen Cato Iversen i huvudrollen. Denna första gång får han i uppdrag att leda utredningen kring ett antal mord där mördaren lämnar efter sig en lapp med en strof ur ”Sov du lilla videung…” Samtidigt får vi följa Catos dilemma: han har lämnat fru och två barn och har en ny familj – ändå dras han till sin ”gamla” familj.

Skådespeleriet är superbt och känns väldigt äkta. Och så drar man lite på munnen när icke norska personer ska prata norska och hemspråket bryter igenom, till exempel amerikanska. Det låter för lustigt! Men annars är filmen spännande. Det är mycket blod och jag, som är lite känslig för det, måste vända mig bort några gånger under den cirka en timma och trekvarts långa första delen.

Omdömet om denna första del blev fyra tofflor av fem möjliga. Ett högt betyg, alltså!

Del två visas samma tid, samma kanal i kväll, torsdagen den 1 juli, klockan 21!

To be continued…

Del två är minst lika spännande som del ett och man svävar i ovisshet – eller gissar fel på vem mördaren är ända till slutet!!!

                                                                                                                                                               * Ormbäraren sägs vara en trettonde stjärnbild som infaller i början och fram till ungefär mitten av december. Den var en av 48 konstellationer som listades av Ptolemaios i hans samlingsverk Almagest. Enligt legenden räddade Ormbäraren Orion från att dö av den giftiga skorpionen från Gaia.

Read Full Post »

Under dagens lilla promenad låg mitt fokus på skyltar och lappar. De flesta av dem finns i området där jag bor och ärligt talat: det är ingen rolig läsning… Det är förbud, påbud, regler – och en och annan gammal information. Man känner sig inte direkt välkommen…

Här kommer några smakprov:


Kan en bostadsrättsförening ha en privat cykelparkering? Var parkerar gäster till boende sina cyklar???

                                                                                                                                                          På en av informationstavlorna i området hade nån satt denna lapp:


Kul sticker!

                                                                                                                                                           De flesta vet kanske att jag inte har mycket till övers för folk som röker i tid och otid – och överallt. Men ibland går förbuden lite för långt…


Man får inte röka vid väggen. Notera att här fanns varken dörrar eller fönster eller ventilation i närheten… Jag skulle kunna tänka mig att sno denna och sätta den på utsidan av min balkong. Rök stiger – men det fattar visst inte alla.

                                                                                                                                                        Och det är bara vissa stigar som sköts om på vintern…


Stigen ska inte plogas och sandas på vintern – och skylten ska ALDRIG tvättas…

                                                                                                                                                            Inne på området ska man köra sakta och man får inte parkera.


Man får inte parkera här, men man ska köra sakta så man inte kör på barn som är ute och leker.

                                                                                                                                                            I soprummen ska man lägga sopor, men inte vilka sopor som helst.


En rejäl pekpinne, eller hur?

                                                                                                                                                              Sina husdjur får man inte rasta på området, men om de råkar kissa på väg UT ur området – hur bär man sig åt då?


Nej, inte särskilt husdjursvänligt. Men jag tror inte att dessa skyltar – det vimlar av dem i området – gör nån större nytta för katterna skiter i sandlådorna ändå och hundarna kissar på väg ut ur området. Skyltarna bommar verkligen!

                                                                                                                                                                 I containerrummet ska man kasta vissa saker. Uppenbarligen tycker man att folk har svårt för att kasta rätt saker, för rummet är TV-övervakat…


Här får man inte lägga vad som helst! Fast vem tar inte chansen att bli kändis?! Går man in här blir man TV/videobevakad!

                                                                                                                                                       Framme vid porten möts jag av fler förbud.


Nej, några djurvänner finns det INTE i styrelsen… Fast inte heller jag vill ha fåglar, råttor och katter i trapphusen. Notera emellertid att förbudet enbart gäller katter av honkön…

                                                                                                                                                              Inne i trappuppgångarna finns små anslagstavlor. Där är det förbjudet att sätta upp reklam. I stället är tavlorna fyllda av regler. Först trivselregler.


Man ska visa sina grannar hänsyn, enligt trivselreglerna.

                                                                                                                                                             Och så några regler till…


Ja man ska sannerligen visa hänsyn, inte tu tal om den saken.

                                                                                                                                              Slutligen får man inte göra vad som helst utan att kontakta nån i styrelsen först. Jag undrar om man får bajsa vilka tider som helst eller ha sex på balkongen eller prata i telefonen klockan 18. Det framgår nämligen inte av nån av lapparna…


Man undrar om den här informationen fortfarande gäller. Det står inte nånstans på den när den sattes upp. Är de förtecknade hantverkarna och journumren fortfarande aktuella?

                                                                                                                                                          Nej fy, så trista budskap! Jag måste kontra med ett par vackra bilder avslutningsvis och PÅMINNA dig om att rösta på vilka bilder jag ska skicka in till fototävlingen!


Såg ett lustigt träd, eller en stubbe, i en trädgård.

                                                                                                                                                            Grönt ska ge ro. Hoppas du får ro av detta lövverk där solens strålar knappt tar sig igenom.


Grönt är skönt! Härliga lönnlöv!

Read Full Post »

Äntligen fredag! Jaaa, till och med jag säger så den här morgonen! Jag har lidit med kära Fästmön, som började sitt vikariat som pärmbärare i måndags. Jobbet innebär också att hon några timmar om dan även ska jobba ”på golvet”, så att säga. Resten av tiden ägnas åt administration såsom att fixa rätt löner till folk och att se till att det finns tillräckligt med folk som arbetar. Varje dag har hon fått jobba över, minst en halvtimma och det är många kvällar den här veckan som hon har somnat i soffan framför 21-filmen… Så nu är hon väl värd en ledig helg och jag ska försöka pyssla om henne så mycket jag bara kan! För på måndag drar jag söderut och hon får hem barnen, så då blir det ett annat liv.


Den Mest Älskade fångad på bild för ganska precis ett år sen.

                                                                                                                                                       Jag åker alltså ner till Metropolen Byhålan på måndag, men redan på fredag kommer jag tillbaka hit – och då har jag med mig min mamma. Det blir hennes semesterresa, en vecka hos mig i Uppsala. Under tiden hon är här fyller hon 75 år och det ska firas med fin middag och presenter som hon förhoppningsvis blir glad över. Sen blir det lite dagsutflykter, exakt VAD beror på vädret och annat som hör semester till. För semester behöver man – även om man är 75 år.


Här sitter mamma nere i hamnen i Metropolen Byhålan. Bilden togs för nästan precis ett år sen den också!

                                                                                                                                                             Själv är jag 48 år och semester har jag glömt bort vad det är för egen del. Hjulet snurrar på och jag är tacksam så länge jag orkar snurra med och livet – och framför allt ekonomin – snurrar med. Men i november tar pengarna slut och har jag inget jobb till dess kan jag lika gärna lägga mig ner och dö. Så är det bara. Då har världen visat att den inte vill ha mig som arbetskraft och utan ett jobb kan man ju faktiskt inte överleva. Jag har svårt att tänka mig att gå till Arbetsförnedringen igen, för där får jag ju ingen hjälp – i stället har jag antingen fått hjälpa handläggarna med deras datorer eller fått försvara mig för att jag inte vill starta eget företag. Ungefär.

Idag blir det nog en stekhet dag igen, för himlen är knallblå och solen skiner. Termometern i köket, åt solsidan, visade redan i morse på 23 grader… Min intention idag är att städa – ja, nu kommer jag inte ifrån detta! Men jag har bara dammning och dammsugning på agendan. Och så måste jag köra en maskin tvätt till. Agendan ser ut som så att jag inleder med tidningsläsning, fortsätter med dammvippan och tar sen min härliga morgonpromenad. Därefter serverar jag mig frukost innan jag tar fram snabeldraken*. Det hela avslutas med en dusch och hårtvätt. Låter väl rätt OK, ändå, eller?

Ser sen fram emot en fredagskväll med Anna. Vi ska äta sill och färskpotatis, den senare grävde jag upp i slottsträdgården igår kväll, gräddfil och gräslök. Östgöta sädes och nån ljus starköl intages till. Svensk sommar… Och kanske, kanske inhandlar jag jordgubbar när Anna efter jobbet smiter in på ett apotek för att hämta ut lite medicin…


Röda och goda gubbar blir det kanske till kvällen också!

                                                                                                                                                             Till sist: Stort TACK till alla som har röstat på mina bilder! Jag låter omröstningen ligga kvar ett tag, så fortsätt rösta! (Fast man kan ju bara lämna sina röster en gång…) Just nu är det lite för jämnt mellan bilderna – jag kan ju bara skicka in fem bilder. Men jag ska låta er läsare avgöra vilka fem bilder det blir!

                                                                                                                                             *snabeldraken = dammsugaren, enligt min bloggvän Stattinskan

Read Full Post »