Nu har jag läst i princip min första krigsbok. Nej min andra! (Den första var Väinö Linnas klassiker Okänd soldat – på rekommendation av min pappa.) Kanske aldrig mer är skriven av amerikanen med det lustiga namnet, Leon Uris, själv marinkårist. Ovanligt bra var boken, trots att den handlar om krig och trots sin ålder – den kom ut 1953.
En bok om krig och tuffa marinkårister.
Detta är Leon Uris debutroman och den är delvis självbiografisk. Boken handlar om ett gäng amerikanska pojkar som blir skolade till marinkårister. De kastas från festande och brudar rakt in i kriget i Stilla havet under andra världskriget.
Kvinnosynen har tack och lov ändrats en del sen boken skrevs, men skildringen av den starka och fina kamratandan känns trovärdig. Trots att männen kommer från olika förhållanden och bakgrunder svetsas de samman till ett gäng duktiga soldater.
OK, krigsböcker är inte riktigt min grej, men tre tofflor av fem får boken och jag kan tänka mig att läsa fler böcker av författaren!
Gå till Toffelprofilen
Har läst nästan alla Leon Uris böcker när jag var ung. Minns speciellt Exodus, hadji, trinit, mils 18.. Starka läsupplevelser då. För något år sedan bläddrade jag lite i Hadji, och är inte helt säker på att jag gillat den idag.
OK, jag ska nog läsa nåt mer av honom, jag tyckte att det var bra krigsskildringar, även om genren är rätt okänd för mig.
Trinity och Mila 18 skulle det stå.
Bra att du korrigerade – ifall de hamnar på min ”önskelista”! 😀
Måste korrigera mer för min översta kommentar var en LÖGN. Kollade ett gammalt blogginlägg som jag skrivit. Han har skrivit 29 böcker, jag har läst runt hälften bara.
Jisses, vilken koll du har… Men då har även jag några kvar att läsa (28 stycken)…