Allt fler beviljas skuldsanering. Och det är gott så. Men alla dessa människor tvingas leva på det så kallade existensminimum. Är det överhuvudtaget möjligt? I dagens lokalblaska finns en intressant artikel om detta!
Citatet i rubriken kommer från Tony Westman. Han driver föreningen Fattiga Riddare, ett nätverk för skuldsatta. Han menar att man kan överleva på existensminimum, men inte leva. Skälet är att man inte kan göra saker som vanliga människor kan. Detta leder, enligt Tony Westman, ofta till ett av två alternativ:
- man jobbar svart
- man tar till flaskan
Förra året beviljades ungefär 4 000 personer skuldsanering. Det innebär att Kronofogden tar större delen av det man har i inkomst för att betala av skulderna. Det man får behålla kallas existensminimum. Summan ska täcka allt utöver boendekostnaden och skiljer sig lite beroende på ens livssituation:
- en ensamstående får 4 482 kronor i månaden
- ett par får 7 405 kronor i månaden
- 2 378 kronor ges per barn under sex år
- 2 737 kronor ges per barn över sju år
Tony Westman är kritisk till TV-program som Lyxfällan. Visserligen har programmet gjort problemet med skuld känt, men deltagarna har alltid så mycket saker de kan sälja för att lösa sina ekonomiska problem, menar Tony Westman. Så är inte läget för de flesta vanliga skuldsatta.
Intill artikeln har sen ett antal personer på stan fått frågan om vad de skulle dra in på om de var tvungna att spara pengar. Nöjen, krogbesök och mat, nämns. Och så säger en blond 16-åring att hon är villig att
[…]försöka dra in på klädshopping. Jag har redan dragit ner några hundra i veckan på det. Och fika, det är dyrt.
Detta uttalande måste kännas som ett riktigt hån för dem som drabbas av ekonomiska problem. För även den som INTE har såna problem lägger väl så mycket pengar på klädinköp varje vecka att man skulle kunna minska denna utgift med ”några hundra i veckan”… Själv lägger jag inte ens några hundra på kläder i månaden, möjligen i halvåret.
Den här artikeln tar upp ett aktuellt ämne och problem. Vi får inte blunda för att de skuldsatta människorna blir allt fler i samhället – och allt fler klarar inte av att betala sina skulder. Vad händer när alla parkbänkar blir upptagna?
Gå till Toffelprofilen
Javisst är det skillnad på att leva och att överleva. Att tänka sig att aldrig kunna unna sig en glass, en kaffe på stan eller nya trosor kan få den bäste att strunta i alltihop och ge upp redan före start.
Jag kan rekommendera Majgull Axelssons bok ”Och de som inte har…”, 1996. Riktig fattigdom, alltså inte människor som lyckats köpa en 48″ platt-TV till vartenda rum i bostaden. Tyvärr verkar boken svår att få ta på men jag har ett exemplar om du är intresserad.
Å jätteintressant låter ju boken! Majgull Axelsson är en av mina favoriter, jag har läst tre av hennes romaner, men inte denna bok!
Kan du tänka dig att låna ut???
Det är så sant!
Jag längtar efter en lön att leva på, inte bara överleva.
Villkoren för ensamföräldrar med (nästan) vuxna barn är tuffa. Den andre föräldern och/eller fk är inte skyldiga att betala, men boföräldern ger sitt barn mat och husrum, för vilken förälder slänger ut sitt barn?
Den bästa löneförhöjning är faktiskt när tonåringarna flyttar hemifrån och är självförsörjande!
Jag är ändå privilegierad som har ett jobb och en ok lön. Om man inte räknar studielånet alltså.
Jag längtar tills jag kan flytta till en mindre bostad och på så sätt få lite mer pengar över till annat.
Kolla på bibblan om de har boken!
Man vill ju kunna unna sig en glass eller en fika på stan nån gång. Men för många är ju det omöjligt. Ensamföräldrar som jobbar deltid har inte en spänn över till ens en strumpa – jag vet, för jag ser det på nära håll. Men som sagt, man slänger ju inte ut sina ungar bara så där, heller! 😀 (Fast ibland har man lite lust att sälja ett barn eller två – SKÄMT!)
Mina har varit till salu många gånger =)
He he! 😆 Jag har föreslagit Anna att vi kan sälja ett par av hennes – hon har ju så många (fyra), men hon tittar så konstigt på mig då… 😯