Utdraget. Del 69

Att bli utsatt för regelrätt förföljelse för sina åsikters skull var egentligen inget nytt för E. Men det kändes nog extra hårt när det kom från D:s håll. D, som sade sig velat hålla honom om ryggen.

Dessa tankar for genom mitt huvud när jag gick genom det höga gräset. Jag stannade för att betrakta huset. Det var en märklig byggnad, det ursprungliga huset, vill säga. Som en blandning av sommarstuga och kråkslott och omgärdat av högt staket och grindar med D:s initialer på. Bredvid det äldre huset hade D uppfört en modern lyxvilla. Ja, något annat kunde man inte kalla det. Ett riktigt skrytbygge som säkert finansierats delvis av skattemedel och delvis av vinsten från försäljningen av huset i skärgården. Den vinst D egentligen skulle ha delat med sin syster, rätteligen…

Trots att byggnaderna och staketet exteriört gav intryck av att vara svårgenomträngliga var det hur enkelt som helst att komma riktigt nära inpå. Jag stod länge utanför ett av fönstren till vardagsrummet och betraktade den fars som pågick där inne. Uppenbarligen var D mycket skärrad. Att dottern varit försvunnen i flera veckor och inte hörts av, tycktes han ha glömt bort. Allt fokus låg på nuet och hur hårt han ytterligare skulle kunna drabbas. Men som bekant var ju dottern redan död. Dödad av min hand rent fysiskt, men dödsdömd av sin faders hand genom hans handlingar. För synd går i arv och sådant måste straffas…

Read Full Post »

Tur på Mors dag

Idag på Mors dag var det lite bättre tur med vädret. På förmiddagen kunde vi sitta på balkongen och njuta i solen och av de vackra blommorna.

Moster Ljubas lilla hink är nästan sötare än pensén i den!

                                                                                                                                                          Hortensian lyser upp fint på balkongen med sin kraftiga färg.

Härlig och stark färg!

                                                                                                                                                              Det blev frukost på balkongen – framåt lunchtid… Sen hoppade vi in i Clark Kent* och styrde kosan bland annat till Varamon. Vädret var OK, men luften kylig, så det var ingen som direkt badade. Men några windsurfare såg vi.

Det ser så härligt ut att windsurfa och vid Varamostranden ligger faktiskt en internationell windsurfarskola! Fast vi skrev inte in oss där.

                                                                                                                                                        Det blev en glass från Restaurang Sjövik på en bänk medan vi tittade på strandvolleyboll och windsurfarna. Mamma hade vissa problem med sin glass…

Nyfiken i en strut!

                                                                                                                                                              Vi tog en promenad vid stranden och ut på Brandbryggan som är nyrenoverad och anpassad till personer med funktionshinder. Det enda i den vägen vi såg var en kort ramp som gick ner i vattnet.

Mamma ”rollade ut” på Brandbryggan.

                                                                                                                                                        Jag tittade ut över vattnet, men det såg ganska kallt ut och inte särskilt inbjudande…

Fint, men kallt såg vattnet ut!

                                                                                                                                                             Såg en skylt som varnade för armhålor, nej djuphålor! Har jag aldrig hört talas om tidigare. Varamon är ju känt för att vara långgrunt…

Djuphålor där det är långgrunt… Konstigt…

                                                                                                                                                        Varamon var från början ett sommarstugeområde. En del av de gamla husen finns kvar, men annars smälls den ena efter den andra lyxvillan upp. Vättervågens pensionat tillhör i vart fall den gamla bebyggelsen.

Här kan man fortfarande bo på sommaren, tror vi. Eller hoppas vi.

                                                                                                                                                   Mamma var på sitt raska humör, så vi traskade ända upp till vår egen gamla sommarstuga Tallbacken. Och jo då, stugan står kvar!

Till vänster om stugan byggde morfar en lekstuga till mig. Den flyttades sen med till huset.

                                                                                                                                                  Tallbacken var sig likt, men renoverat såväl utvändigt som invändigt.

Plattorna upp till stugan fanns inte på vår tid. Och yttertrappan var inte så där fin.

                                                                                                                                                          Vi gick runt stugan och kikade in. Köket var förstås nytt och i det som var mitt rum fanns det två våningssängar. De två enkelsängarna i vardagsrummet var utbytta mot en bäddsoffa. Verandan var helt inglasad.

Ingen satt på verandan idag, men mamma berättade att här hade de haft många roliga kräftskivor…

                                                                                                                                                         Så vände vi om och gick till bilen igen, men först passerade vi en gräsfotbollsplan där jag lärde mig cykla.

”Här lärde du dig cykla!” sa mamma. ”Det finns till och med på film, för morfar filmade.”

                                                                                                                                                            Det var ganska skönt att komma till bilen igen. Mamma hade promenerat långt och var trött. Vi åkte en runda runt stan också, bland annat till Råssnäs och till Borenshults slussar och så tankade jag på vanliga stället.

Väl hemma igen var tanken att vi skulle fika på balkongen, men då hade det blivit så kyligt att vi fick sitta inomhus.

Mamma har beställt färdtjänst till klockan 18.30 och då åker vi till Restaurang Ming och äter Mors dags-middag!

                                                                                                                                                      *Clark Kent = min lille bil

Read Full Post »

Ny vecka, ny undran: Vann rätt låt?

I lördags var det det stora finalen i Melodifestivalen 2010. Ett evenemang som börjat få allt mer kritik för sin låga kvalitet. Ändå verkar de flesta titta på tävlingen.

Därför handlar veckans fråga om vinnarlåten och om du tycker att rätt låt vann, denna fråga som OCKSÅ alltid debatteras.

Svara gärna genom att klicka på passande alternativ i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar… Men kommentera inte här, för det går inte. Varför inte skriva några rader på din egen blogg om vinnarlåten, tävlingen, en bra artist eller den låt du gillade bäst?

Read Full Post »

Tofflan undrade: Firar du Mor på Mors dag?

Veckans fråga gällde kära mor och om hon firas. Totalt svarade 21 personer och så här fördelade sig svaren:

Majoriteten, det vill säga 61,9 procent (13 personer) svarade: Ja, jag firar Mor på ett eller annat sätt.

28, 6 procent (sex personer) svarade: Min mor är död, men jag tänker på henne ofta.

9.5 procent (två personer) svarade: Nej, det kommer aldrig på fråga!

Tack till dig som tog dig tid att klicka ett svar! 😀

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Kattsand

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Historien om vad jag trodde var en vanlig ryamatta

Igår berättade mamma historien bakom en matta som hon har i sitt TV-rum, vid balkongdörren. Mattan har hängt med i alla år och legat på lite olika platser i mammas och pappas hem. Jag har inte tyckt att den var särskilt snygg eller så, lite för konstigt mönster och starka färger för min smak. Men nu när jag fick veta berättelsen bakom den känns den lika omöjlig att värdera som den äktaste, äkta matta. För detta är i sanning en ÄKTA matta!

Trekanter i röda och svarta nyanser.

                                                                                                                                             Den här mattan satt min pappa och knöt på nätterna medan han genomgick en gräslig separation (inte från min mamma). Samtidigt hade han svåra gallstenssmärtor och väntade på operation. På nätterna kunde han inte sova och då knöt han den här mattan i en rasande fart för att palla sitt de elak beskyllningarna från exet och den värkande gallan. Mamma befann sig vid tillfället i Stockholm där hon då bodde och arbetade, medan pappa fick försöka stå ut ensam i Metropolen Byhålan.

I sanning en matta skapa av smärta och känslor! Först efter berättelsen har jag insett dess värde.

Vi var uppe på graven ett par gånger idag och gjorde fint. Mamma satte upp röda rosor till mormor på Mors dag och jag planterade tagetes till pappa, mormor och morfar som vilar på samma ställe.

Solen lyste en stund på graven och en koltrast sjöng. Jag misstänker starkt att det var pappa som uttryckte sitt gillande – han tyckte om tagetes.

                                                                                                                                                        PS Det finns en ANNAN familjehistoria, om en ANNAN ryamatta. En ryamatta som lades över en frysande, flyende familj. En familj som sökte skydd mot kulorna som ven genom luften.

Vi slängde den mattan. Vi orkade inte se den längre. För de tre personer den en gång räddat livet på finns inte längre kvar här. Vi orkade inte ha den i vår ägo.

Read Full Post »

Utdraget. Del 68

Ett mobbat barn, ett egensinnigt barn, en hustru med förkärlek för de döda och han själv med sin sömnsjuka. Det var sannerligen ingen frisk familj! Och det var D:s familj. Min egen hade även den sina mindre tilltalande sidor och hemligheter,  men inte några mystiska sjukdomar eller åkommor av sådan art. Emellertid var det ju det här med… E. Och mig.

En gång hade ett val gjorts. En gång hade en av oss valts bort och en valts till. Eller snarare, mina föräldrar hade sannerligen tänkt i 50-50-modellen. En av föräldrarna hade efter valet flyttat cirka 30 mil norrut. Det fanns inte en tanke på att våra stigar skulle korsas. Men det gjorde de. Och det var ju så märkligt, sorgligt, fantastiskt alltihop! Från dagen vi möttes blev vi oskiljaktiga. Och med all respekt!

Emellertid beslutade vi gemensamt – sedan dagen vi möttes fattade vi alla beslut gemensamt – att hålla ”oss” hemligt. Det var endast ett fåtal som kände till vår existens och hur vi för alltid var sammanlänkade.

Och nu… Idag… När jag bär E:s guldkedja runt halsen, hans ring, den märkliga lilla nyckeln… Han är mig alltid nära, trots att han inte längre finns här. På grund av D. Men D ska få vara kvar här ett tag till. Vandra i sina plågor, halvt galen av sorg. Och skuldkänslor. Det är skuldkänslorna jag vill åt. Sen ska han få dö. Långsamt.

Read Full Post »