Utdraget. Del 57

Efter E:s frånfälle kom jag ofta på mig med att knyta nävarna, bara så där. Jag var så arg, så arg. Alltid. Jag var arg på allt och alla. Jag såg rött vid andras minsta misstag.

Körde jag bil var jag en livsfara. Det liksom växte ut horn i pannan på mig. Om någon gjorde mig besviken blev mitt bemötande kylig ilska, dräpande sarkasm. Ja, jag var verkligen den onda av oss två.

E hade alltid varit så mild till sinnet. Därför blev jag mycket bestört när jag inte kunde kontrollera mig själv.

Någon sa till mig att min ilska egentligen var rädsla. Men jag var inte rädd för något. Som barn hade jag inte ens varit rädd för mörkret. Så här i efterhand inser jag att jag var rädd – delvis. Rädd för att bli ensam. Jag hade varit ensam i hela mitt liv, jag hade saknat något. Och så kom E och blev en del av min tillvaro. Jag var inte ensam längre – inte förrän den dagen han drog in sista suck i förtid – allt på grund av D. D, för Djävulen! (Se, det flammar upp i mig igen!)