Nu ska jag skriva mina åsikter i ett mycket kontroversiellt ämne: barn. Ja, för ämnet BLIR kontroversiellt när man som barnlös skriver om just barn. Precis som att man förväntas ha noll åsikter…
Jag blir så otroligt less på alla föräldrar som klagar på hur jobbigt det är att ha barn och hur tiden för barnen inte räcker till. Varför skaffade såna föräldrar barn? undrar jag. För idag är det ju faktiskt så att vi SKAFFAR oss barn: den som ”råkar” bli med barn kan välja att ta bort barnet, den som inte har barn kan ansöka om IVF eller adoption.
Barn eller inte är alltså ett val vi gör. Jag har valt att INTE skaffa barn. Ett par gånger har jag varit väldigt nära att göra det, men jag är glad att jag inte gjorde det i åtminstone ett av fallen. För mina skäl till att inte skaffa barn är flera:
- Jag har inte träffat nån som jag verkligen litar så mycket på att jag vill ha barn tillsammans med denna/denne.
- Jag vill inte skaffa barn till denna hårda värld.
- Jag är rädd för smärtan vid förlossningen.
- Jag är rädd för ansvaret det innebär att ha ett barn.
- Jag är inte nån barnmänniska, jag tror mig inte om att passa för föräldarollen.
Föräldrar som klagar över att de har barn borde kanske ha funderat lite innan de valde att skaffa barnen. För även om barnen så småningom blir vuxna så är de ju föräldrarnas ansvar till vuxen ålder – och ofta lite till därefter…
Jag tycker heller inte det är särskilt sunt att leva genom och för sina barn – enbart. För även om en förälder alltid är förälder så är den ju så mycket mer också, till exempel vän/väninna, älskare/älskarinna, kollega/chef, granne, assistent, professor, journalist, frimärkssamlare, epikuré, bokmal – you name it! Det jag vill säga är att jag tycker att det är friskare att bejaka sina andra sidor OCKSÅ. Sen tror jag inte barnen vill ha det tunga ansvaret på sina axlar att det är de som ”lyfter” sina vuxna föräldrar. För mig låter inte det riktigt… sunt. Det är föräldrarna som ska ”lyfta” sina barn – åtminstone så länge de är små.
Liten hand ska hålla stor – inte tvärtom, tycker jag.
De som känner mig vet att det finns fyra bonusbarn i mitt liv. Bonusbarn är en helt annan sak än egna barn:
- Jag får det mysiga, mest.
- Jag slipper allt ansvar.
- Jag kan själv välja hur mycket jag ”ställer upp”.
- Jag kan välja att vara en aktiv vuxenresurs – eller att inte vara aktiv alls.
- Jag kan välja om jag gillar barnen eller inte – jag BEHÖVER inte älska dem.
När det gäller bonusbarnen har jag valt att vara en vuxenresurs därför att jag tror att det behövs och för att jag vill. Men jag är INTE nån förälder och det är jag väldigt tydlig med gentemot såväl barnen som deras föräldrar. Slutligen behöver jag inte älska bonusbarnen – men jag gör det, på MITT sätt: inte för att de är ”mina barn” utan för att de är de individer de är! Och tro mig, jag saknar dem MASSOR när jag inte har träffat dem på ett tag!!!
Slutligen: om man har skaffat barn är man aldrig ensam, oavsett. För så länge barnen lever existerar man som förälder. DET är nåt jag som barnlös aldrig får uppleva och det känns sorgligt att tänka på ibland.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 