Att springa på stan…

Att springa på stan nästan en hel eftermiddag tills affärerna stänger tar på krafterna… Först blev det en tur upp till Sjukstugan i backen. Anna fick droppar i ögonen som gjorde hennes pupiller megastora och sen kollades hennes ögonbottnar.

Vi skulle möta Frida vid bussen runt 15-tiden, men den unga damen hade plötsligt inga busspengar… Vi trampade iväg och hämtade ett par undanlagda gympadojor till Elias i stället. Detta tog på krafterna, så vi gick och åt en Kinabuffé. Under tiden hade vi kontakt med Frida och hennes pappa och slutligen kom hon så ner vid 17-tiden. Innan vi gick knaprade vi på var sin fortune cookie. Jag vet inte om min var så upphetsande, precis…

”Lita på din intuition.” Tja, den har ju inte varit så välfungerande de senaste åren…

                                                                                                                                                       Eftersom tiden var knapp rusade vi upp på stan. Anna träffade en före detta jobbarkompis som tvingade Frida att kramas! Det var jätteroligt! 😉 Väl inne i Forumgallerian träffade JAG en före detta jobbarkompis, EHL, och kastade mig om hennes hals bakifrån. Hon blev lätt skärrad, kan jag meddela! 😆 Det var roligt att träffa henne igen, men tyvärr hade jag inte så mycket tid att stanna och prata – affärerna var ju bara öppna till klockan 19 och Frida skulle bland annat titta på både jacka och skor.

Jacka blev det och en tuff t-shirt med nitar, ett par leggings och så lite smått. Men tyvärr inga skor, det som hon kanske behöver mest. Kanske kan hon övertalas att plocka fram sina Fred Perry-gympaskor tills vidare – dessa ser ju lite bättre ut än svarta vinterboots nu i maj…

Frida fick slänga i sig en hamburgare på Burger King innan vi huttrande gick mot bilen och skjutsade hem henne till pappa. Vi följde med in och jag passade på att få TVÅ goa kramar av Elias som jag ju inte sett på två veckor.

Anna hämtade sin dator hemma hos sig och vi fick en pratstund med Johan, som haft sönder både skor och skrivbordsstol – fråga mig inte hur… Linn var ute på vift med en kompis, så henne såg vi inte röken av. Men jag gissar att hon var i antågande för det närmade sig tiden för Desperate housewives. Vi hann precis hem till Nyby så jag fick glo på dem.

Slog på datorn också och hade tyvärr fått ett mejl från antikvariatet att de Lang-böcker jag beställde tidigare idag redan var sålda. 😦 Och så hade jag fått mejl från WordPress-supporten angående bildproblemen. Anna kollade från sin dator nu i kväll och kunde se alla bilder. Så det måste ha varit nåt tillfälligt fel, jag vet inte annars vad som kan vara problemet. För det är onekligen konstigt att vissa kan se alla bilderna från Kvällspromenad-inlägget i söndags, medan andra bara kan se två av bilderna.

Read Full Post »

Belöning i form av Lang

Jag har beslutat att ge mig själv en belöning. Det kanske piggar upp! Det blev en beställning från Hjorteds Antikvariat av de tre Maria Lang-böcker som saknas i min samling:

1. Ögonen
   
2. Fyra fönster mot gården
   
3. Dödligt drama på Dramaten

Inga billiga böcker och dessutom tillkommer vissa avgifter, men just nu känner jag för att göra mig själv lite glad.

PS Fick just mejl att alla tre böckerna redan är sålda… 😦

Read Full Post »

Utdraget. Del 43

Jag stod framför spegeln. Intalade mig själv att jag aldrig skulle få sen hans blå, blå ögon igen. Jag lyfte handen. Drog sakta över glaset. Där och då gav jag mitt löfte om att ta vid hans arbete och slutföra det enligt bästa förmåga. Bästa förmåga och efter mitt huvud. För de skyldiga var så grymt skyldiga att de skulle straffas. Ett straff utan tidsbestämning. Brinna i helvetet. Lida kvalen dag efter dag.

Det var svårt att hitta orden som i denna stund beskrev mina känslor. För såväl känslorna som orden var förbjudna att uttalas högt. Jag fick hålla dem inom mig och inte med en min röja mitt upproriska inre. Bara le mitt blida leende och hoppas på att det nådde mina ögon.

Jag fick en sådan styrka, en sådan kraft av elden inuti! Det kändes som om jag aldrig mer skulle bli till vatten, som om jag aldrig mer skulle kunna fälla en tår. Och det var en skön känsla, den att inte känna annat än rent och hett hat.

Read Full Post »

Städat lite…

Har ägnat större delen av förmiddagen åt att städa. Det lugnar själen lite grann samtidigt som här ju blir skinande rent! (Till skillnad från när jag hade städhjälp sista tiden och fick städa efter städningen…) Jag har dammat och dammsugit och torkat av badrummet och dusch-toarummet. Borde torka golv också och putsa fönster, men det har jag mindre lust med just nu.

Hängde också en tavla som jag fick med mig från mamma. Det är en tavla som hängde över min farmors säng, så därför är den ett kärt minne snarare än Väldigt Ekonomiskt Värdefull.

”Lingontavlan” hänger nu bredvid mitt vitrinskåp.

                                                                                                                                                                 I eftermiddag ska jag skjutsa Fästmön till en undersökning på Sjukstugan i backen. Det bär mig emot – inte att skjutsa utan att beträda marken. Men jag gör det för Annas skull. Därefter ska vi leta parkeringsplats på stan till hyfsat timpris och möta Frida vid 15-tiden.

I morgon blir det eventuellt en storrengöring av Clark Kent*. Han är SÅÅÅ grusig och skitig inuti och ganska dammig och nerstänkt utanpå också. I vart fall ska han få insidan rengjord, utsidan beror lite på vädret.

                                                                                                                                                          *Clark Kent = min bil

Read Full Post »

Syns inte bilderna?

Har du svårt att se vissa av mina bilder? Prova att tömma ditt cache-minne på datorn. Det gör du under Verktyg, Internetalternativ, fliken Allmänt! Då ska det funka enligt WordPress support!

Read Full Post »

Saker från förr och nu

Att barndomshemmet är borta – så tillvida att det är sålt – känns mer än jag har kunnat skriva om. Liksom de vackra tavlorna med mera som gick på auktion i torsdags. Vi har ännu inte fått nån rapport från den, så vi vet inte hur det har gått, men ändå. Allt är borta.

Det var heller ingen höjdare att åka bort till huset i söndags med nycklarna och se hur de rev ut del efter del från min barndom… Jag trodde verkligen inte att det skulle kännas, för jag hade mammas bästa för ögonen. Men den som har fått för sig att jag är en känslokall typ känner mig inte alls. Det är bara det att jag inte alltid visar mina tårar.

Mamma hade gjort iordning en påse med saker till mig och man kan säga att de blev ett litet potpurri på min barn- och ungdom. Jag öppnade inte påsen förrän igår kväll. Först hittade jag en klänning!

Min smutsrosa dopklänning, snart 48 år men håller fortfarande ihop.

                                                                                                                                                     Mamma hade också räddat min lilla röda kälke – fast den låg inte i påsen – som min morfar snickaren gjorde till mig när jag var nånstans mellan tre och fem år, gissar jag. Den vilar numera överst på hyllan i min hall.

Fullt funktionsduglig med styrbar ratt är min lilla röda kälke! Till och med originalsnöret sitter kvar, det som mamma och pappa tvingades dra mig med.

                                                                                                                                                              I påsen hittade jag också bland annat ett par leksaksnallar, min konfirmationssjal och två Allers-romaner*. Och så låg min allra första tappade tand där, i en genomskinlig ask, sparad av min pappa. Lillans bok var rolig att bläddra i, men jag undrar varför alla mina teckningar till tomten låg inuti boken..?

Lillans bok – proppad med småbarnsinfo om Tofflan och med brev, böcker jag tillverkat och teckningar, många av dem till tomten. Konstigt…

                                                                                                                                                               Det blev en resa nerför Minnenas aveny…

Men att komma hem innebar också att se och känna att jag var efterlängtad här. Min Fästmö hade köpt en vacker ros och ett säkert svindyrt Amarone-vin och så hade hon tillverkat ett fint kort med ett rött hjärta på. Är hon bäst, eller?!.

Detta är Nu: en ros, ett vin och ett kort med kärleksord.

                                                                                                                                                           *Allers-romaner = en sorts tantsnuskböcker som gick som följetong i veckotidningar och sen gavs ut i pocket, billig kiosklitteratur

Read Full Post »