Det är en sån konstig känsla att gå omkring här i Metropolen Byhålan. Jag skulle kunna gå på stan en hel dag här i barndomsstaden och ändå skulle inte en människa heja på mig. Jag känner ju nästan ingen här längre!
Ibland kommer jag på mig själv med att titta efter tonåringar. Men jissses, tonåringar, det är ju mina gamla klasskompisars barn – eller nästan deras barnbarn! Klart jag inte känner igen nån…
Och så räknar jag upp dem jag känner, dem jag har träffat från Metropolen det senaste året, för mig själv: FEM, AS, MLK och CS. Och så faster E, förstås. Men hon är ju verkligen inte tonåring längre…
Ibland, inte så mycket den här gången av förklarliga flyttskäl, kan jag nästan längta till att trava omkring här och vara anonym. Det är en sån märklig känsla. Ibland gör den att jag känner mig lite rotlös, ibland är det bara så otroligt skönt. Skulle kunna göra bort mig mitt på Stora Torget här – vad spelar det för roll, liksom? Bada näck i fontänen i Stadsparken. Sprätta en bira inne på Gallerian… Nej fy, nu känner jag hur tonårstrotset fortfarande lever inom mig…
Sprätta en sån här i Gallerian???
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
det är alltid bra att vara tonårstrotsig så länge man inte är tonåring, haha
Mmmm… Gissa om jag känner för att ställa till med nåt bus i Hålan! 😀
Hej Tofflan!
Busa och sprätta massor av bira! Bara Du blir glad. Även om det inte är några som morsar på Dig i Byhålan, så ska Du veta att vi är många som gillar Dig och tänker på Dig i ”cyberrymden”.
Var glad – för Du gör andra glada!
Puss från Birgitta