I lördagens lokalblaska finns ett alldeles jättebra kåseri, signerat Gunilla Lindberg! Hon funderar över detta att man ska vara sitt eget varumärke idag
för annars finns man egentligen inte.
Sig själv kategoriserar hon raskt i nästa andetag:
Tjock tant.
Jag skrattade högt för mig själv och inser att även jag tillhör samma varumärkesgrupp. Och kanske är jag inspirerad av Gunilla Lindberg, som jag haft förmånen att arbeta med – jag som anställd, hon som frilansare – under en längre period. Det var för övrigt under den tiden det var högt i tak på jobbet och man kunde diskutera och bli skitförbannad på såväl chef som kollega – utan att få sparken, typ. Respekten fanns där ändå – mot såväl ung som… lite äldre och oftast klokare, inser jag så här i efterhand…
Och det var Gunilla som agerade vikarierande mamma med min första chef Curt Jansson som vikarierande pappa när jag akut tagits in på sjukhus nån gång för typ 20 år sen eller så.)
Gunilla Lindberg har alltid varit en rolig och lite bitsk tant med ett stort hjärta – jag hoppas att jag åtminstone fått ärva några av hennes gener – även om generna bara var vikarierande!
En annan kolumnist i lokalblaskan är frilansskribenten Katarina Sandström Blyme. Hon skriver mediespalt där ibland på lördagarna. Jag blev överförtjust när jag upptäckte denna vassa penna, snudd på lika elak som jag själv. Fast jag tror inte hon tillhör varumärkesgruppen tant än. Idag berättar hon om en gyllene regel som hon levererar när hon undervisar blivande journalister i konsten att recensera:
Var kritiska till verket men inte till dem som tittar på det.
Men nu har hon insett att det finns ett undantag: folk som bänkar sig framför dumburkarmna för att se
90 minuters fiktionaliserat våld på pinsamt stupid nivå.
Hon talar om dem som ser TV-versionen av Millennium. Jag har själv inte tittat på den, för jag förstår inte riktigt varför jag skulle göra det. Jag har ju liksom läst böckerna och nyligen sett filmerna. Eftersom jag inte har tittat på TV-serien kan jag naturligtvis inte uttala mig om huruvida TV-serien är korkad eller inte. Men jag NJUTER av Katarina Sandström Blymes vassa penna när hon sågar den – jäms med fotSULORNA – liksom folk som är så blåsta att de tittar. Ja, även här skrattar jag högt åt lysande formuleringar, elakheter och intelligenta noteringar av logiska missar!
En vässad penna kan vara en tants bästa vapen mot idioti.
Nja, jag tror nog vi ska dra igång en varumärkesgrupp för tanter med vass penna. Jag tror det finns fler än jag själv som skulle kategorisera mig där. Mitt eget varumärke: tant med vass penna. Och tofflor på fötterna…
Ett par mjuka tofflor på fötterna är viktigt att ha som motvikt mot en vass penna om man är tant…
Gå till Toffelprofilen
