Ann Heberlein skriver en insatt och lysande debattartikel på kultursidorna i en av dagens kvällsblaskor. Den handlar om dödshjälp, en fråga som blev riktigt het sen en obotligt sjuk kvinna i 30-årsåldern skrivit till Socialstyrelsen och bett om hjälp att få dö. Problemet är att jag tycker att Ann Heberlein avlutar sitt lysande resonemang lite för abrupt.
Mycket klokt skriver Ann Heberlein bland annat:
Enligt en Sifoundersökning gjord den 18 mars i år anser nio av tio svenskar att dödshjälp bör vara tillåtet. Det tycks alltså som om många anser att ett värdigt döende är lika med att få bestämma själv.
Det svåra är, skulle jag vilja påstå, att bestämma när beslutet att dö ska fattas. När upphör livet att vara värdigt (och förlåt mig, men när är livet värdigt, när blir det mer ovärdigt än värdigt?)?
Och ”värdigheten” som det talas så¨mycket om? Nog är det konstigt att ett samhälle som annars inte bryr sig ett dyft om värdighet plötsligt ställer detta krav när man ska dö. […] Hur skulle nån annan än K kunna avgöra om hennes liv är värdigt eller inte, håller tillräckligt hög kvalitet? […]
Ann Heberlein menar vidare att det egentligen bara finns ett enda argument mot aktiv dödshjälp som håller, det sluttande planets argument. Det är en farhåga som innebär att om man tillåter aktiv dödshjälp så skulle gamlingar och sjuklingar känna sig pressade att acceptera dödshjälp. Och så finns det en annan grupp som inte är döende i egentlig mening utan människor som tycker att livet är värdelöst, typ deprimerade. Vad händer om dessa deprimerade begär och får dödshjälp? Tyvärr avslutar Ann Heberlein sin artikel här, med frågan
Då kommer saken i ett lite annat läge, eller hur?
Jag tycker slutet på artikeln känns minst sagt rumphugget. För depression, som exemplifieras ovan, är idag en sjukdom som oftast kan botas, till viss del lindras. Depression är för det mesta inte en kronisk sjukdom. Och det är DÄR skillnaden ligger – i sjukdomens art. Dödshjälp eller inte bör bedömas efter frågan: Går sjukdomen att bota, går den att lindra eller blir den sjuka bara sjukare för att så småningom, långsamt och plågsamt dö?
Tycker jag… Vad tycker du?
Läs även andra bloggares åsikter om dödshjälp
Gå till Toffelprofilen
Heberlein heter hon.
Jag tror mycket av dödshjälpsdebatten handlar om just rätten till att få dö en värdig död, en död utan plågor av ångest och smärtor. Där misslyckas sjukvården många gånger ordentligt. Många (de flesta?) människor med svåra smärtor i t ex cancersjukdomar vill heller inte dö, de vill ha hjälp mot smärtan.
Jag är ingen förespråkare för en aktiv dödshjälp, däremot är jag en stark förespråkare för människans självbestämmande över hela sitt liv, därmed också att själv avsluta det.
Därför har jag svårt att se en human tillämpning av t ex en nollvision av självmord. Målet att minska sjävmorden till nästan 0 tror jag är rätt enkelt, men till vilket pris av personlig frihet. Depression är t ex ofta behandlingsbar, men långt ifrån alltid. Många människor är deprimerade till och från, med början t ex i barndom/tonår tills de dör. Behandlingen hjälper långt ifrån alltid.
Tack för korrigeringen, jag ser illa när jag är trött. Nu har jag rättat. (Det var inte fel på alla ställen…)
Tack också för att du delar med dig av dina åsikter kring dödshjälp!
Jag får hoppas att förespråkarna för aktiv dödshjälp inte satt sig in i hur den i så fall skulle fungera praktiskt och etiskt.
I mitt arbetsliv träffar jag dagligen människor som kanske mitt i livet, som fullt friska hade kunnat skriva under ett dokument som intygade att de, i det tillstånd de befinner sig nu, hade en önskan att avsluta sitt liv men som nu finner att de lever ett värdigt liv och villfortsätta sina liv trots somatiska och kognitiva svårigheter.
Visst, det finns de som uppfattar att de överlevt sig själva och är mätta på tid. Det finns de som slutar att äta och dricka trots att de inta har några fysiska defekter som hindrar dem.
Jag vill inte hamna i en situation där jag i min yrkesroll tvingas agera bödel. No way! Det räcker med att man tvingas till diskussioner med anhöriga som propsar på dropp eller sondmatning i livets slutskede. Och nu menar jag gamla människor där jag anser att slangar och apparater är ett övergrepp och ovärdigt. Att lindra smärta, ångest och att trösta och att smärtlindring med t.ex. opiater ofta leder till att döden påskyndas, det räknar jag inte som aktiv dödshjälp.
http://www.systerdyster.com/2009/03/bota-trosta-och-lindra.html
Men, jag erkänner att jag blir ställd när jag läste brevet som den 31-åriga kvinnan skrev till Socialstyrelsen. Det är inga lätta frågor det handlar om….bra att diskussionen förs.
Mycket intressant att få dina synpunkter, du som jobbar inom vården. För man undrar vem som ska utföra dödshjälp om sådan blir aktuell. Vem är beredd att göra det?
Ja man blev gripen av kvinnans brev om hjälp, verkligen!