Blondie

Det var inte helt enkelt att gräva fram nagelsaxen jag gömt djupt inne i slidan. Och när jag efter många om och men lyckas kan jag konstatera att den är rostangripen och luktar surt av fitta. Men detta är oväsentligt. Bara den fungerar så pass att jag kan klippa upp halspulsådern med den…

Raderna ovan inleder en bok jag alldeles nyss har lagt ifrån mig. Det var länge sen jag slukade en bok på detta sätt. Skälet är inte att texten innehåller en stor mängd fula ord eller svarta tankar eller en snaskig story. Skälet är att boken är så förbaskades bra att jag inte ville att den skulle ta slut. Birgitta Andersson har skrivit en bok som känns. En berättelse som inte släpper taget. Blondie är titeln på hennes bok, en självbiografisk roman.

Blondie är en bok som känns.

                                                                                                                                                   Birgittas liv slutar nästan genast när hon är nyfödd och hennes mamma är på vippen att lämna henne i en snödriva. Men det gör hon inte och livet går sin gilla gång. Skillnaden är bara att Birgitta inte växer upp i ett vanligt hem och att hon inte är med om vanliga händelser. Hon är till exempel bara sju år när hon blir våldtagen första gången. Fem år senare säljer hon sig till fyllisarna i Björns trädgård i Stockholm. Hon blir tidigt kriminell, alkoholfrälst och narkoman. Snart far hon ut och in på behandlingshem, psyket och fängelse. Ett hårt liv, ett liv i förnedring. Men Birgitta Andersson är stark. Hon överlever. Och hon skriver sin egen berättelse.

Jag är helt tagen och slut efter att ha läst den här boken. Det är helt enkelt det bästa jag har läst på länge. Berättelsen är ingen vacker saga utan så grym, så grym. Men den är fantastiskt väl skriven. Språket är rakt på sak – precis som händelserna som skildras. Och det har en stor del i att göra boken så bra!

Fint förord av Birgitta Stenberg, dessutom!

Mer, Birgitta! Skriv mer!!!