Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 23 mars, 2010

Kolla en del av en skärmdump nedan från en av lokalblaskorna i Metropolen Byhålans hemsidor! Underst en artikel om att det är lång väntetid för skuldsanering, över den en annons där man snabbt kan låna pengar… Behöver en tidning vara konsekvent?


Först kan du låna pengar snabbt via en annons där du med ett klick får pengarna. Sen kan du läsa en artikel om att det tar lång tid att få hjälp med skuldsanering. Konsekvens?

                                                                                                                                                              Nog kan man tycka att media borde ha LITE MERA OMDÖME än så här? Eller är man utan ansvar för att man bara gör en tidning?

Vad tycker du???

Read Full Post »

Det plingade på dörren. Jag satt vid datorn och skrev nedanstående inlägg om filmen jag just sett. Reste mig ovilligt mitt i en mening. Kollade genom dörrens ”öga”. Det var Prinsessan den äldre och hon höll nåt i händerna som jag inte kunde se vad det var. Jag tänkte att månntro flickan ville låna en kopp strösocker…

Men närå. Hon ville kränga kakor. Eller kolor. Jag köpte en burk Lillebrors bästa kolablandning. I’m a sucker for pretty girls and fudge..! Och numera också en som stödjer Fredrika Bremerskolan klass 5A:s klassresa.


Mirakulöst gott på burk!

Read Full Post »

En röd ballong på väg att kraschlanda på ett fält där en man och en kvinna, uppenbarligen ett par, just ska dricka champagne. Så börjar den märkliga filmen Kärlekens raseri (Enduring Love, 2004) som SvT 2 visade under OS-tiden. Först nu har jag haft möjlighet att titta på den tack vare DVD:n.


En röd ballong har en central roll i filmen Kärlekens raseri.

                                                                                                                                                             I ballongen, som håller på att störta, befinner sig en pojke. Hans morfar försöker förgäves få ner ballongen från marken. Några förbipasserande samt mannen i paret som just ska dricka champagne, Joe, försöker hjälpa till. Men till slut måste de släppa taget. En man omkommer eftersom han följer med ballongen upp och inte släpper taget förrän det är för sent. Kvar i ballongkorgen finns pojken. Vid den dödes lik möts två män, Joe och Jed, och konstiga saker börjar hända.

Efter att ha varit med om nåt sånt här är det kanske inte så underligt att ens tillvaro känns uppochnervänd. Hade mannen, en läkare med familj, kunnat räddats om de alla hållit fast vid ballongen och kanske dragit ner den hårdare? Omkom mannen för att nån släppte taget? Och VEM släppte taget???

Jag spelade in den här filmen eftersom Joe spelas av min brittiske favoritskådis, Daniel Craig, numera James Bond. Men filmen är så mycket mer än Daniel Craig och hans insatser. Den är helt enkelt ”mycket”. Jag kan inte kategorisera den enbart som ett kärleksdrama, för den är snudd på en psykologisk thriller också. Filmningen är dessutom mycket vacker och då syftar jag inte enbart på naturbilderna.

Detta är ingen enkel film och jag kan inte ge nåt enkelt omdöme om den. Jag tror att man måste vara på rätt humör för att klara av att se den. Den handlar ju om de stora tingen i livet – kärleken och döden…

Read Full Post »

Ett varmt tack till lokalblaskans Skrivrummet där dagens inlägg handlar om bloggar, under rubriken Här är bloggarna som du vill läsa. Så här skriver Anna Ehn om min blogg:

Och så Tofflan förstås, alltid lika härligt vass där nere i näbbstöveln! Så här skrev hon till exempel om senaste Babel, SVT:s litteraturprogram som sändes 18 mars:
”Första gäst var Fredrik Lindström som pratade om poesi. Fredrik Lindström pratade mycket. Och mycket. Och så lite till. Så intressant är inte karlen och riktigt pinsamt blev det när Daniel Sjölin, programledaren, utnämnde honom till hedersdoktor?”

 

En får tacke! Ty även en vass Toffla behöver uppmuntran där nere i näbbstöveln…

Read Full Post »

Utdraaaget idag. Del fem

Så kom det sig att han skaffade sig en vägledare. Jag kunde inget göra då heller, bara se på hur han, fortfarande hoppfull, trodde att en mindre förmögenhet skulle kunna köpa honom hjälp. Det var så fel, så fel.

Vägledaren inledde med att lära honom att uttrycka sig i skrift. Han, som haft det som yrke i över två decennier. Men det var säkert bra att få nya ögon på det han skrev och dessutom få lära sig ny skrivteknik. Trodde han. I förlängningen gav det noll och intet. Eller jo, det slutade med att han satt och redigerade det Vägledaren redigerat i hans texter eftersom det vimlade av framför allt syftningsfel.

Nästa steg var att träna samtalsteknik. Det var nog det mest givande i vägledningen. Men när det kom till att framställa krav fick han ingen som helst hjälp på vägen. Därför slutade det första samtalet med en insikt grymmare som döden: han var inte ens värd det som var under hans smärtgräns. Hade han fått denna insikt FÖRE kanske han hade tillfälligt kunna sänka sin gard, böja sin nacke och foga sig, för ett tag. För att sedan komma igen med full kraft.

När det gick upp för honom att den framtid han ville vägledas till var ett stort hål fortskred hans död ytterligare. Ändå ställde han upp på den ena dumheten efter den andra, även dumheten att återigen lyssna på berättelser om framgångsrik avkomma.

Men kanske var det när han insåg att Vägledaren hade stora skulder och inte skött sin redovisning som sig bör som myntet (!) trillade ner med ett stort klirr. Då gick det upp för honom att HÄR fanns ingen hjälp att få heller. Inga användbara kontakter som utlovats, ingen medverkan, ingen filosofi. Det enda dramatiska som hände under den här tiden var VD:ns plötsliga sorti. Denne man, som han träffat endast en gång och som hade ett alldeles för högt och bullrigt skratt.

Jag kom på mig själv med att tänka att han skulle ha passat som Vägledare själv. En realistisk Vägledare, som visserligen ingav hopp, men som spindellik vävde trådar mellan givande och tagande. En iller bland sniglarna, så att säga. Han var nämligen otroligt kvick i sin glans dagar.

Men åter till Mannen och Hustrun… Hustruns nekrofili, ja… Det var när han hittade hennes ”gömma” som Mannen började känna sig riktigt hotad. Och ändå hade han inte en tanke på att hota Mannen, han blev bara så otroligt förbluffad. Förbluffad över att modern till två kufiska barn – dottern, som önskade sig överkast i födelsedagspresent och sonen, som tidigt visade kleptomanitendenser – visade sig ha DOKUMENTERAT sina göranden och låtanden… På offentligt plats, till och med. Jämförelsevis gjorde detta att Mannens deltagande i en demonstration för homosexuellas rättigheter blev ett grand i det välbekanta ögat. Eller blev det bjälken?

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Dagen började grått, men jag trodde att det berodde på  att jag inte hade varken brillor eller linser på mig. Snart blev jag emellertid varse att… DET SNÖAR! Jag är trött och less och spyfärdig på snön – som jag gissar, alla andra också är..? Det är som mjölk utanför fönstret…


Dagens väderleksrapport: Som att titta ut genom mjölk…

                                                                                                                                                    Fästmön jobbar kvällspass idag, så vi tog sovmorgon. Det behövs ibland. Men som alltid vaknar man av andra i huset som inte vet vad hänsyn är. Eller också vet det men skiter högaktningsfullt i det. Jag vet inte hur jag ska tolka smällande ytterdörrar klockan sju på morgonen med mera, med mera…

Vi har just intagit en sen frukost. Det är knappt så vi hinner bli hungriga tills jag måste värma middagen, thaisoppa, till 15-tiden… På nåt vis blir dagen lite konstig när man vet att hon ska iväg och jobba klockan 16. Jag hade ändå en vacker tanke om att vi skulle ta en promme idag mitt på dagen, men ingen av oss har lust att ge oss ut i snöyran. Då får man häcka inne med en god bok och sin dator. Det går bra det också, jag är rätt van, som sagt…

Nu har det gått ungefär två och en halv vecka sen jag sist hittade ett jobb att söka. Det verkar vara helt dött på arbetsmarknaden. Jag kan ju bara gissa att vi är många som konkurrerar när det sen väl dyker upp ett jobb inom mitt område… En del arbetsgivare bryr sig inte ens om att svara via vändande e-post att de har tagit emot ens ansökan. Kan det bero på att det är flera hundra sökande? Jag kollar Platsbanken minst en gång om dagen, men det är ingen idé att göra det förrän sent på eftermiddagen, eftersom Arbetsförmedlingens personal inte direkt hastar med att lägga ut nya lediga tjänster. Man undrar lite vad alla handläggare gör hela dagarna… Men det är nog som vid alla myndigheter, man sitter och oroar sig för, eller inför en kommande, omorganisation. Idag går ju ingen säker.

Jag är också anmäld hos ett tiotal bemanningsföretag, men inte heller där dyker det upp mägnder av  jobb inom mitt gebit. Det gör onekligen livet lite komplicerat, för en sån som jag är INTE ämnad att bara gå omkring och dra hela dagarna, jag behöver arbeta för att må bra.

Väntar med spänning på ett samtal från mamma senare i eftermiddag!!!

Read Full Post »