Ett utdrag till. Del två

Att se denna person, som i sin krafts dagar var lika livfull som Oscar Wilde, lika intelligent som Albert Einstein och så stark som Rocky Balboa, ligga där som en skugga av sitt forna jag… Blicken inåtvänd, nästan. Knappt kontaktbar.

Orkar inte. ORKAR inte. Orkar INTE. Den här filmen vill jag inte vara med i. Livet och dagarna bara passerar och vi flyter med, viljelösa. Det finns inget jag kan göra. Eller ska jag gräva efter upprättelse? Ge mig kraft. NÅGON!

Letar i minnet efter väsentligheter kring Mannen. Det ofödda barnet, ja. Hustruns mentala hälsa. Kanske. Svärföräldrarnas affärer, skötta av den exemplariske svärsonen – när han inte ägnade sig åt sin terapi. Den som gjorde att han tog steget över stupet. Föll, gjorde han. Föll ner, men fångades som den gullgosse han var -och fortfarande är –  av kapitalet och de lätt mutbara utvalda.

Jag stod bredvid och såg på. Registrerade. Kanske visste jag redan då, undermedvetet, att de märkliga detaljerna kanske skulle bli användbara.

Om jag bara visste hur. Om jag bara kunde förutse att det fick väntad effekt! Upprättelse! Att det solkiga togs bort från den som var ren under. Den som hade kämpat så länge tills han en dag avvisades med pengar, förstås, och ett

‘du ska vara tacksam…’

Tacksam för vad då? Blickarna som brände hans nacke, viskningarna bakom hans rygg. Och senare telefonsamtalen, dåligt maskerade som ‘jag bryr mig om’.

En dag la han sig ner och steg aldrig mer upp. Och jag, som stod bredvid, darrar fortfarande av harm å hans vägnar. Ska jag kunna göra nåt? Skulle jag kunna göra nåt som gör skillnad?

Låt oss börja med hans svagaste punkt, hustrun…