Dagarna går förbi. Alla dessa dagar som vi fyller med mycket eller litet. Vår tillvaro där vi kontrollerar en del av tiden, andra delar inte.
Just nu är jag min egen. Följer mest Fästmöns jobbtider. Det känns OK. Jag skulle kunna ta sovmorgon varje morgon, men då skulle jag ju aldrig uppskatta att få ligga kvar, eller hur? Så är jag en morgonmänniska dessutom! Min dag börjar jag helst tidigt – och jag kryper gärna i säng före midnatt också…
Igår var det en sån där dag vars datum etsat sig fast. Det var nämligen min morfars dödsdag. Han dog igår morse för 19 år sen. Morfar Harald var då min äldsta länk bakåt, sen blev det pappa och nu är det mamma. Efter det tar vi slut.
Jag hade världens bästa morfar! En sån morfar som alltid hade tid att leka när vi träffades. Mamma och pappa hade ju alltid så ”mycket annat” att göra. Pappa jobbade och mamma skötte hem och hushåll. Men morfar hade tid. Och detta trots att han hade två jobb – dels som snickare, dels som fastighetsskötare. Ovanpå detta var han djupt engagerad i Länkrörelsen och startade Kamratföreningen Länkens lokalavdelning i Metropolen Byhålan 1956. Under många år var han förbundsordförande.
Morfar och jag på promenad i hamnen. Jag har ännu inte fyllt ett år på bilden.
Morfar var min bästa kompis när jag var liten. Vi byggde LEGO i timmar, han sjöng för mig och visslade. Jag fick följa med honom på hans runda i huset. Han sa aldrig att jag var i vägen eller att han inte hade tid, han fanns alltid. När vi skaffade sommarstuga byggde han en lekstuga åt mig. Den står fortfarande, om än nätt och jämnt, i mammas trädgård…
Som du såg på bilden ovan så rökte morfar. Och det var KOL och TBC som gjorde att han fick sluta sina dagar. TBC:n utvecklade han redan i unga år och mycket hade det att göra med det hårda och mat-/näringsfattiga liv han fick leva då.
Lång och smal med hatt på huvudet. Och på axeln tror jag hans filmkameraväska hänger. Jag degar i vagnen.
Jag var ensambarn hela min uppväxt. Det var först på äldre dar jag fick en syster. En tvillingsyster. Hon är liten och mörk och pratar fort och bor i Helsingborg. Och första gången jag lyssnade på henne i telefonen förstod jag inte mycket av det hon sa. Skånska, du vet. Hon blev min syster under en höst för några år sen när mitt liv var pestigt på grund av ledsamheter i familjen. Dessutom var jag sjukskriven ett längre tag efter en visserligen enkel operation, men en operation som jag hade väntat på i ett par år. DÅ blev Gatti min tvillingsyster! Och idag fyller hon 32 år, om jag inte minns fel.
Gatti är glad i hatten! Det vill säga mössfetischist.
Jag har messat min syster ett grattis idag och jag hoppas att det har kommit fram! Om inte, så hoppas jag att hon läser detta:
Grattis på födelsedagen, min syster! Jag saknar dig!
Gå till Toffelprofilen
Inte tar det slut inte, din morfar och far är fortfarande dina äldsta länkar bakåt. De finns ju fortfarande i ditt minne. Någonstans i Sydamerika säger man: Så länge någon minns en annan så länge finns den kvar.
Det var ett klokt talesätt! 😀 Det ska jag ta till mig!
Wow en tvillingsyster på 32, det var inte illa 🙂 …föddes du tidigt eller hon sent ? 🙂 … och din Mamma…gravid i ex antal år ? .)
Eh… min mamma visste inte ens om att jag hade en tvillingsyster! 😛
jag hängde också med morfar. mormor var aldrig speciellt förtjust i mig men morfar älskade mig så mkt kanske för att reta mormor. vem vet!?
Min mormor var sjuklig så hon kunde inte röra sig så fort. Men hon var hemma och lagade god mat åt oss promenerare! 😛
Jag hade en farfar som var min absolut bästa vän under min barndom!! Unconditional love i kvadrat!! 🙂 Han var ”egentligen” inte min farfar för min biologiske dog när min pappa var 4 år.. och MIN farfar förlovade sig med min farmor när pappa var 7.. Han var konstnär och jag har flera av hans tavlor här hemma.. den som betyder mest är en oljemålning av Bambi som inte är signerad med hans namn utan mitt, eftersom han målade den speciellt till mig när jag var 3 år! 🙂 Han dog när jag var 13.. då var han över 80.. han hängde med mig i säkert 7-8 år efter det, men sen blev han nog omplacerad!! 🙂 Men aldrig glömd!! Bortsett från mina barn är han den människa jag älskat mest i livet!!
Så jag förstår exakt hur du känner för din morfar, Tofflan!
😀 Tack för att du delade med dig!
Själv hade jag bäst kontakt med min farfar… allra roligast var när jag fick åka med han på mopeden (gammaldags vespa) … jag satt ”på golvet”. Nåväl, detta var på ensliga grusvägar i dom Norska omarkerna…så det var nog ingen trafikförseelse tror jag 🙂
He he, min morfar hade moppe, men jag fick inte åka på den! Han kom och hälsade på oss när vi bodde i Småland en gång. Det var ungefär 7 mil x 2 på moppe. Vilka män!