Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2010

En fantastisk show

I kväll har jag fått avnjuta deltävling nummer ett och två i melodifestivalen 2010. Detta av den fantastiska artisten E! Här kommer några bilder från den livliga och muskaliska och framför allt dansanta showen.


En snygg koreografi i kombination med härlig sång.

 
En show full av rörelse. Inte stilla en sekund…


Det svänger, det svänger!


Vill ni se en stjärna? Se på mig!

                                                                                                                                                      Underbar show, jag är matt och stum av beundran. Ligger det i generna från pappa eller mamma?

Read Full Post »

… för avfärd mot Tokerian och söndagsstorhandling. Därpå följer resa till Förorten. Och med mig idag har jag… självaste Py Bäckman! Se bara!


Py eller..?

Read Full Post »

Den här veckan vill Tofflan veta om du är städmanisk, skitgris eller nånstans mittemellan. Kort sagt: veckans undring handlar om hur ofta du städar.

Delta gärna i undersökningen genom att svara på den enkla frågan i högerspalten här bredvid!

Att kommentera detta inlägg går inte, men känner du en kliande lust att berätta om hur ofta eller varför just DU städar kan du väl skriva om det på din blogg!

Tack på förhand för att du deltar i Toffelundersökningen! 😆

Read Full Post »

Här i Uppsala är februarilovet slut. I morgon börjar allvaret igen. Veckans undring gällde huruvida du som läsare har februarilov eller inte. Totalt 26 personer deltog i den lilla undersökningen.

                                                                                                                                                         Så här fördelade sig svaren:

  • 15 procent (fyra personer) svarade: Japp! Och det ska bli skönt – att sporta/skotta snö/sova!
  • Majoriteten, det vill säga 62 procent (16 personer), svarade: Nej, jag är vuxen sen länge och måste jobba…
  • 23 procent (sex personer) svarade: Jag har ALLTID lov!..

Ett stort TACK till dig som deltog!

Read Full Post »

Jag läser Alex Schulmans bok Skynda att älska, en bok jag fick mig tillsänd av den kära Fru Hatt. Nej! Jag har INTE läst färdigt än och detta är INTE en recension. Jag vill bara skriva om det typiskt finlandssvenska som jag slås av under läsningen. Och då kan jag ju inte hjälpa att jag jämför våra pappor!

Titeln på boken anspelar på Tove Janssons text till Höstvisa, Syyslaulu. Ett mycket vackert och passande titelval av Alex Schulman, för övrigt. I min bokhylla har jag nothäftet kvar. Pianot, den stora, blanka, svarta 400-kiloskolossen, går snart till Återvinningen.

Jag läser och läser och gråter ibland. För även jag saknar min pappa och är inte färdig med sorgen trots att det har gått tre och ett halvt år. Tyvärr har jag inte som Alex Schulman ett torp att tillgå, genom vilket jag kan ta mig igenom sorgen med hjälp av minnena där. Men det finns ju ett hus som håller på att tömmas…

Fast jag skrattar också under läsningen! Skrattar när Alex Schulman skriver om de typiska pappauttrycken som jag starkt misstänker har med ursprunget att göra! Allan Schulman föddes i Helsingfors åtta år före min pappa* föddes i samma stad. Min pappa hade också en massa lustifika uttryck för sig – jag tror att mamma och jag häcklade honom rätt mycket ibland. 😳

Vid flera tillfällen nämner Alex Schulman sin pappas ARKIV. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta! Detta arkiv, som innehåller ”ALLT” – sparade lappar, tidningsklipp, födelsedagskort, tidskrifter. Min pappa hade nämligen ett likadant! Men nu är det borta. Mamma har under många nätter gått igenom de svarta lådorna, skåpet är nu tömt och arkivet är inte mer. På sätt och vis kändes det rätt att mamma skulle gå igenom arkivet och inte jag. Jag tror inte heller jag hade orkat gråta. För det hade jag gjort. Oändliga oceaner. För jag saknar min lille pappa varje dag och hans finlandssvenska egenheter.


Hela livet i ett arkiv.

                                                                                                                                                     Detta att spara på allt måste också vara nåt typiskt finlandssvenskt, har jag kommit på. Gissningsvis har det med kriget att göra. Både Alex Schulmans och min pappa befann sig i Helsingfors under kriget. Båda två kom från ganska välbärgade familjer, men allt går inte att köpa för pengar. Inte under krig. Bilden av skorna gjorda av gulnat tidningspapper har etsat sig fast i mitt bildminne. Dessa skor som farmor en gång visade mig. Det fanns nämligen inte skor att köpa. Och min pappa växte. Hans fötter växte. Till slut klarade hans tår inte av att kröka sig mer i de för trånga skorna. Då tillverkade man skor av tidningspapper. Pappas tår var emellertid krökta för livet.

Sånt sitter jag och tänker på när jag läser Skynda att älska. Och undrar vad som är typiskt finlandssvenskt…

                                                                                                                                                            *Min pappa hade en svensk far och en finsk mamma. Hans finska mamma, i sin tur, föddes i Karelen och hade en rysk morfar (från S:t Petersburg) och en finsk mamma. Hans pappas mamma var engelska (från Wymondham). Idag har jag mest kontakt med engelska släkten, men även lite med den finska – min engelska är dock betydligt bättre än min finska…

Read Full Post »

Blötsnö och en plusgrad, kan en söndag, den sista i februari, bli tråkigare vädermässigt? Skjutsade Fästmön till jobbet och försökte sen slumra lite till. Låg och lyssnade på takdropp och fågelkvitter och mina egna andetag. När jag fick ett sms gav jag upp. Magen vill inte låta mig komma till ro. Jag undrar vad det är för illasinnad bakterie jag har plockat på mig..?

Anna slutar redan klockan 13 idag, men nån längre tid för oss blir det inte. Det blir handling och sen iväg till Förorten för att äta middag med Slaktar-Pojken och ta emot trion O. Ibland önskar jag att veckan hade en extra dag när Anna fick vara ledig och bara vara med mig! (Ja, jag ÄR självisk! Men antingen jobbar hon eller så har vi barnen och vi får för lite tid för bara oss, känns det som.)


Vi två behöver mer tid!

                                                                                                                                                       Veckan som kommer blir jag ute i Förorten, men jag åker hem till mig dagtid medan Anna jobbar. Jag har inte ett smack på min agenda för första veckan i mars. Det störde mig otroligt, gjorde mig väldigt nervös, så jag rafsade ner ett par mindre roliga, men nödvändiga aktiviteter på ett block på en av köksbänkarna. Tänk att mitt liv börjar bli så tomt! Alla som hörde av sig i början har tystnat och själv försvinner jag in i min egen lilla värld vid bloggen. Det är tur att jag har mina goa bloggvänner, annars skulle jag säga att jag är snudd på asocial sen nån vecka tillbaka. Jag vet att vänskap bygger på att man är två som hör av sig, men drar mig för att tränga mig på. Känner mig tjatig. Mejlar eller messar i stället. Får svar efter några dar. Har folk verkligen så lite tid? Jag köper inte det riktigt, faktiskt!

Nu ska jag värma på lite Java och kolla vad magen tycker om det samt ägna minst en timma åt lokalblaskan!

Read Full Post »

Swordfish

Biljakter, bränder, våldsam beskjutning och pengar. Filmen Swordfish från 2001 gick på Kanal 5 och fick avsluta lördagskvällen.


Swordfish – en typisk actionrulle.

                                                                                                                                                       Gabriel Shear, äckligt och bra spelad av John Travolta, planerar att tömma ett av regeringens konton på massor av pengar. Det är kontot som har kodnamnet Swordfish. Men för att fixa detta engagerar han en datahackare. Och för att få denne hackare att göra som han vill utnyttjar han dennes svaga länk – den lilla dottern som han inte får träffa eftersom han har suttit i fängelse.

Jag brukar inte se rena actionfilmer och när jag tittade på Swordfish förstod jag varför. Det ÄR inte spännande. Samma saker händer om och om igen – biljakter, pengajakter, skottlossning, en massa människor som skjuts ihjäl. Det finns inget subtilt i det hela, utan det är en väldigt tydlig rakt-på-sak-handling. Det enda som är lite roligt i den här filmen är Travolta med ljusa slingor i håret, utseendemässigt väldigt lik min favoritfnittrare Daniel av alla människor!

Nej, nåt högt betyg får den här filmen inte av mig!

Read Full Post »

Older Posts »