Mörkt och kyligare igen. Måndagsmorgonen var förvånansvärt tom på människor när jag skjutsade Fästmön till jobbet före klockan sju. Vi såg klart på Johan Falk-filmen igår kväll och sen var det svårt att komma till ro. Sånt får följder dan efter när man ska upp i ottan… Jag ska ju bara åka hem igen, men älsklingen ska ta hand om tanter och farbröder och får inte vara för trött. Ett beundransvärt jobb!
Jag har suttit med min ekonomi eftersom jag fick resterande kronor från min förra arbetsgivare utbetalade idag. Nu gäller det att hushålla, men ärligt talat är jag ganska bra på det, trots att jag brukar skoja om att jag lider av dyskalkyli. Mindre skoj i det hela är att detta med jobbsökeriet känns som en ogenomtränglig dimma. Jag måste se upp så att jag inte fastnar i den (dimman) och grottar ner mig helt. I stället är det att spotta i nävarna och kavla upp ärmarna som står överst på agendan. Men ibland känner jag mig helt ensam i båten och har ingen trygghet i nån som är med och ror och öser – vad gäller yrkeslivet, alltså. (I privatlivet ror vi alltid tillsammans, jag och Anna!) Det MÅSTE finnas ett jobb för mig där ute! Eller är jag, med mina erfarenheter, så värdelös trots att jag ännu inte har fyllt 48 år?..
Ibland känner jag mig alldeles ensam i ekan.
Har haft lite mejlkontakter med R och eventuellt ska vi träffas för en lunch i veckan. Det beror lite på honom, för han har massor att göra på jobbet. Vidare skulle jag behöva en fika och en pratstund med Kvast-Hilda, men den stackarn har visst haft fullt upp med än det ena, än det andra, har jag läst om på en blogg nära mig.
Måste också försöka få iväg ett tackkort till Richard och Pauline för julchokladen som kom i mitten av januari. (Snigelposten i ett nötskal?..) Jag skäms för att jag inte har hört av mig, men det blev ju lite fullt pådrag här direkt efter alla storhelger.
En choklad är uppäten, en är sparad.
Dags nu för mig att sätta mig med morgonblaskan och lite java en stund innan jag fortsätter med Livet i övrigt…
Gå till Toffelprofilen
Ja du, även om man ibland klagar när klockan ringer på morron så är man så himla tacksam för att man har jobb, jag håller tummarna, det vet du, att det snart lossnar på marknaden igen. Man har redan börjat oroa sig för döttrarna som börjar gå ut gymnasium till sommaren… ungdomsarbetslösheten är också stor.
Det är inte så kul att plugga vidare bara av den anledningen att det är kärvt på arbetsmarknaden, vore skönt att få jobba lite och kanske sen veta vad dom vill när dom blir ”stora” !
Gunilla: Ja jag tror att de unga mår bra av att arbeta ett tag och prova på arbetslivet – innan de bestämmer sig för om de vill plugga vidare. Själv åkte jag till England och jobbade ett år efter gymnasiet. Det var bra. Jag har släkt där, men jag var inte hos dem utan ordnade jobb via vänner i södra England.
Hallo!
Kanske lätt för mig att säga som har ett arbete.Jag har varit arbetslös i 7 månader.Under den tiden passade jag på att göra sånt som man inte hinner när man arbetarAllt behöver inte kosta pengar,för det har man ju bara till uppehälle.mer rätt att man helt enkelt inte orkar göra mer en det nödvändigaste.Jag är nu sjukskriven, ja det är inte samma som arbetslös, men DU är inte ensam.Ge inte upp.
Bodil: Hej du! Jag har varit arbetslös i ganska precis ett år nu. Självförtroendet och självkänslan ligger inte precis i topp. Bloggen är en stor glädje och även en hjälp att komma vidare och hålla igång skrivandet. Den kostar ju inget i sig, bara bredbandet. 😉
Jag är bra på att hålla i pengar, det jobbigaste är att inte ha nånstans att gå varje dag för att jobba! Man känner sig mest tärande…
Men så klart jag inte ger upp! Jag borde inte vara kasserad vid 47 års ålder… Eller?