På förekommen anledning kommer här förklaringen till mitt tonårssmeknamn Gösta, nåt som efterfrågades. FEM kan komplettera eller korrigera om jag missminner mig nåt!
När man bor i Metropolen Byhålan gäller Jantelagen. Du vet, den som börjar:
Du ska inte tro att du är något…
Man får absolut inte göra sig MÄRKVÄRDIG eller vara apart. Nu hör det ju till saken att tonåringar kan vara såväl märkvärdiga som aparta (förutom vaaansinnigt självupptagna…) – och samtidigt väldigt sårbara och rädda. Ofta vill man vara speciell – samtidigt som man passar in. Typ. Så var det även i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet när Tofflan var tonåring.
Tofflan ville passa in, men gjorde det aldrig. Därför klädde hon sig konstigt ibland. En dag, när hon skulle gå till sitt trista plugg – se bilden! – ville hon förgylla såväl sin som sina skolkompisars dag.
Se så icke rolig skolan fortfarande är, trots att det gått 30 år sen Tofflan traskade här… Det enda roliga är att Tofflan sett skolans nuvarande rektor hångla i ett buskage en gång för 100 år. Brottet är vid detta laget preskriberat!
Därför tog hon ett läderband. På detta fäste hon tre ganska stora bjällror. Hela rasket knöt hon sen runt halsen och tyckte att hon var jättefin. Fast… hon blev ju rätt apart. Hennes egentligen inte alls ovänliga eller mobbiga kamrater gastade i kör
Titta! Där kommer geten Gösta!
Detta för att de liknade Tofflan vid denne get som vid tiden för det inträffade bebodde stadens stall. Och Gösta blev det! Kamraterna ville INTE släppa namnet och Tofflan accepterade det så småningom. Hon till och med behöll det över året på Biskops-Arnö, det som avslutades våren 1982 när Tofflan just fyllt 20. Till hösten, när hon flyttade in till Uppsala för att studera vid universitetet, återtog hon sitt ”flicknamn”.
Mössan nedan är som tidigare nämnts unik och finns endast i ett exemplar. Den har en tofs, en boll samt en bjällra. Instickat i mössan är namnet GÖSTA. Mössan är tillverkad under tiden på Biskops-Arnö av Anna Nilsson som numera bor i Enköpingstrakten.
Anna Nilsson stickade denna till Gösta (numera Tofflan) under vintern/våren 1981-82. Mössan finns ännu kvar att beskåda på Tofflans hatthylla.
Gå till Toffelprofilen
roligt att ha den mössan kvar.. tack för hjälpen o det var jättekul att äntligen få prata med dig. o på nåt sätt känns det inte som jag bgehöver ha några hemligheter för dig men filip har ju öron som grytlock.. så man får passa sig för vad man säger
kram
Kloppan: Ja den mössans värde går inte att beskriva i pengar!
Jepp, kul att pratas vid! Och visst har barnen öron, ingen tvekan. 😀
Kramen!
Vilken fin mössa! Skolklimatet på -70 o -80-talet lämnade onekligen en del att önska. Brukar tänka på vad som skulle ha hänt om någon drista sig till att söka till exempelvis idol på den tiden. Man hade antagligen fått gå i landsflykt, även om man hade vunnit hela klabbet… Tror faktiskt att det är bättre nuförtiden.
Ulrika (snyggt namn, för resten!): Ja, jag är mycket stolt över och glad för min mössa som denna Anna Nilsson gjorde enbart till mig.
Förhoppningsvis är det bättre idag vad gäller folks missunsamhet mot nån som har talang, MEN… I Metropolen Byhålan kan man aldrig så noga veta… Fast jag bor ju inte kvar där längre, så inte heller jag kan med säkerhet säga hur det är där nu. Bara hur det var där då.
Men det var en underbar historia…Geten Gösta 🙂
Har du månne nån historia bakom ”tofflan” också?
Allting stämmer, men en grej kom jag på, nån av oss (kommer inte ihåg vem) sa och att det var brälljor, istället för bjällror.
Och jag hoppas och tror verkligen att klimatet mellan tonåringar är bättre idag. Jag kan ju jämföra med mina egna barn. Ta Sofia t ex, hon som aldrig har varit som andra när det gäller kläder, smink, musik osv. En och annan hade naturligtvis kommentarer i skolan, men Sofia är ju så stark och orädd, så hon hade svar på det mesta. Kanske tur det, för en Sofia som ser ut som alla andra kan jag inte tänka mig. Och eftersom hon har allt stöd hemifrån för sin egen stil, till skillnad från sin mor, som inte hade nåt stöd, så känner hon sig nog trygg i sig själv och kör på med sitt eget race.
Gunilla: Ja he he, Gösta-sagan är lite rolig, men också lite pinsam. Tofflan har jag nog ingen riktigt rolig historia bakom, men den kommer nån dag.
FEM: Brälljor! Ha ha haaaaaa, det var säkert Brocco, kommer du ihåg att hon inte fattade att fluor och fluor var samma sak? Hon uttalade det ena ”flååååår” och det andra ”fluor”, precis som det stavades…
Sofia och ”vår” Frida är lite lika, Frida kör också sin egen stil och det är jättebra, tycker jag!