Idag är det en låg morgon – trots Stattinskans positiva god morgon-utrop. Jag misstänker starkt att det är örfilen jag fick jag igår som spökar. Och så naturligtvis tvåveckorsprojektet nere i Metropolen Byhålan, projektet som kör igång i morgon. Detta projekt som innebär att jag inte får träffa Fästmön och barnen på lika lång tid. Detta projekt som känns som ett Sisyfosarbete…
Sålunda blir det en tur ut till Förorten idag. Jag ska i princip bara fixa morgonbestyren samt ta en dusch innan jag åker. I ett svagt ögonblick lovade jag att klippa Linn i eftermiddag. Min tanke med att åka ut var väl främst att umgås, men OK då. Att klippa Annas äldsta dotter är väl på sätt och vis att umgås…
I kväll ska jag lämna nyckeln till min lägenhetsvakt, en av de vänliga själarna i min närhet. Det finns såna också, inte bara såna som jag har gjort illa eller som har gjort mig illa. Annars är det mycket illagörande runt omkring just nu. Det är jobbigt för det verkar pågå nån sorts separationspandemi. Som vän kan man inget göra mer än kanske lyssna – och samtidigt kan det bli lite för mycket ibland. En bekant till mig, som jag inte alls känner särskilt väl, skrev ett långt mejl igår om sitt elände. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, separationer med allt vad de innebär är ju förskräckliga, och dessutom har vi inte alls haft nån nära kontakt, så jag känner henne inte så väl. I vart fall försökte jag svara nåt varmt och genomtänkt – varpå det genast kom ännu ett mejl, lika långt som det första och fyllt av tårar. Jag har inte orkat svara på det än. Min egen morgon är så låg att jag får vänta. Ibland kan det vara så att man lyfter sig själv genom att ”hjälpa”/lyssna på/prata med andra som har det svårt, men vissa dagar tar jag bara slut.
Projektet i Metropolen Byhålan blir nåt i hästväg. Jag inser att två veckor inte räcker till på långa vägar, men det är en början. En bekant till mamma har lyckats få fram en ritning. Mamma ska försöka ordna så att vi får gå och titta en gång när jag är med också för att kunna göra en bedömning. Detta blir ju hennes livs sista flytt, gissar jag, och det är stort. Det tråkiga är att jag inte kan avlasta så mycket genom att till exempel ta hand om arvegods av diverse art – min egen situation är ju sån att jag kanske står på gatan om ett år. Vem vill ha våra gamla släktporträtt i olja då?
I morgon kanske jag står här en stund och ser ut över iskalla Vättern…
Ett första steg i projektet är att börja nere i djupa källarvalven. Jag har inhandlat 20 stycken 125 liters plastsäckar. Dessa kanske räcker ett tag. Snälla Farbror Blå har lovat att åka med skräpsäckar till tippen åt oss. Det tackar vi för, min axel pallar inte säcklyft! Snälla Pian har också utlovat hjälp i form av bil- och släplån, men jag tror inte det behövs nu i första vändan. Om jag kommer upp ur källarvalven och dessa är rensade får jag känna mig nöjd. Jag tror nämligen inte att vi kommer så mycket längre på de här två veckorna.
Nu ska jag sätta lite fart här, så jag inte blir kvar i Storstan hela dan utan får en stund ute i Förorten med min kära innan alla barnen ramlar in och ska skjutsas, klippas eller vad de nu vill.
Tre djupa andetag, sen drar jag på!
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 