I dagens lokalblaska fanns att läsa den sista delen av den så kallade surströmmingshistorien. (Tyvärr inte på nätet, en viktig sportartikel toppar tidningens hemsida.) Jag har skrivit om den här i framför allt tre inlägg den 26 augusti, den 27 augusti och den 25 september. Nu blir det ett fjärde. Historien har nämligen surnat helt.
En man blir nu utköpt av sin arbetsgivare och får två årslöner. Pengar som på sätt och vis är skattebetalarnas. Han har varit tuff och stridit för sitt jobb, för han anser inte att han har gjort nåt som han borde få sparken för. Han har hårdnackat vägrat att skriva på en egen uppsägning för att han skickade ett mejl där han inbjöd sina kollegor till en surströmmingslunch. Det vi vet är att han har fått fyra varningar för att han inte har skött sin flextid korrekt. Nu har han gett upp.
Detta händer idag, i Uppsala, i Sverige, på en arbetsplats där medarbetarnas tid ska registreras som i den värsta polisstat. Hur är det fatt? Har inte arbetsgivaren bättre för sig än att registrera, bevaka, övervaka, kolla? I fallet ovan handlade det om en felregistrering och nåt tillfälle där en medarbetare tagit för lång lunch. Bevakas chefer lika hårt på arbetsplatsen ifråga? Jag vet svaret på den frågan: NEJ! De kan göra som de vill. Jag har beskrivit i de tidigare inläggen vad en del chefer ägnar sig åt på arbetstid. Och inte fan är det att jobba…
Jag blir väldigt ledsen när jag läser om P i lokalblaskan, men tycker att han har varit tuff som både tagit strid och som gått ut till media. Dessvärre till ingen nytta. Åter kan man fråga sig vad facket gjorde. Visst, det är ju jättebra att få två årslöner. Men att skriva på en överenskommelse blir på nåt sätt som att erkänna sig skyldig till nåt. I det här fallet, än en gång, skyldig till ingenting, anser jag.
Jag kan bara säga att jag tycker synd om alla som jobbar på den arbetsplatsen. De måste vara ena riktiga losers som jobbar kvar efter att historien upprepar sig gång på gång på gång. Jag har också varit en feg loser, jag vet och jag ångrar så min tystnad. Men man vågar inte säga nåt högt när kollegorna köps ut – det kan ju vara min tur nästa gång. Och för en del blev det precis just så. Somliga fick inte några skriftliga varningar eller ens några skäl.
Kan bara stilla undra vem som vill jobba där, hos den arbetsgivaren, med den surströmmingsstinkande personalpolitiken…
En stor fet svart röv för arbetsgivaren och dess surströmmingsstinkande personalpolitik!
PS Nu finns artikeln att läsa på webben!
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
