Hur är läget på arbetsmarknaden EGENTLIGEN?

Den här veckan har jag blivit ganska förvirrad när jag läser eller hör om ”läget på arbetsmarknaden”. Den ena experten säger si, den andra så och så finns det prognoser som visar sisådär.

Vem ska man tro på, tro på, tro på?

för att citera en sjungande mupp.

Arbetsförmedlingens GD, Angeles Bermudez- Svankvist, en gång ledare för folktandvården i vårt län och Årets chef med mera, sa tidigt i veckan att den officiella statistiken när det gäller ungdomsarbetslösheten är missvisande. Anledningen att hon tycker så att är man har räknat på EU-vis, det vill säga räknat in studenter som söker extrajobb som arbetslösa. Då blir siffrorna fel.

Men senast idag läser jag i lokalblaskan om en jobbcoach som spår tuffa tider och som menar att den värsta vågen av arbetslöshet inte har kommit än. Dessutom får vi räkna med en annan sorts arbetsmarknad när konjunkturen svängt, en marknad där vi kan förvänta oss snabba omställningar och avkrävas synnerligen hög flexibilitet.

Ett yrke som tycks ha en bra framtid verkar i vart fall vara jobbcoachen. Herreminje, jag har satsat alldeles fel, tror jag! Företag som sysslar med jobbcoachning poppar upp som flugsvampar och antalet anställda i dessa företag, liksom omsättningarna, stiger till väders.

Vad gör då jobbcoacherna för alla slantar de drar in till sina företag? Maria Mattsson Mähl jobbar som jobbcoach på ett nybildat coachföretag i Uppsala. Hon säger i en artikel signerad Fredrik Johansson i lokalblaskan:

Ibland har det uppfattats som något lite flummigt, men så är det inte alls. I mötet med den enskilde individen utgår vi från hans eller hennes erfarenhet, intressen och förutsättningar. Sedan är det jobbcoachens uppgift att se utifrån helheten och tala om var möjligheterna finns. […] Men vi är inga jobbfixare, vi förmedlar inte jobb till människor som inte är intresserade av att få hjälp.

När jag läser vad hon säger blir jag minst sagt fundersam. Jag har själv avstått två månadslöner för att få jobbcoachning. Det är rätt mycket pengar. Varför skulle jag välja att ha en jobbcoach om jag inte var intresserad av att få hjälp??? Jag kunde ha gjort betydligt roligare saker för dessa 80 000 spänn, men jag vill faktiskt få hjälp att komma fram på arbetsmarknaden.

När såna som kvinnan som jag citerade ovan har dessa föreställningar om folk som är arbetssökande – att en del inte vill ha nytt jobb (för det är ju det hon säger om vi ska prata klarspråk!) – då kan jag inte annat än ta mig för min panna.

Jag har aldrig trott att min coach ska fixa ett jobb åt mig. Däremot har jag villigt avstått två månadslöner för att få hjälp att komma framåt, att hitta nya vägar, kunna se nya möjligheter, få hjälp med en del praktiskt ”pappersarbete” – och kanske, kanske få hjälp av nån som har kontakter på den lokala arbetsmarknaden.

Nog om mig själv nu, jag självcentrerade varelse! I veckan hittade jag en artikel från TT om att många företag drar tillbaka sina varsel därför att tiderna blir ljusare. Det handlar till och med om tusentals jobb. De allra, allra senaste prognoserna visar nu visserligen stigande arbetslöshet, men uppsägningar och varsel har bromsats och till och med dragits tillbaka. Lokalt funderar jag över Uppsala kommun som sägs ha knappt 100 så kallade ”övertaliga” (fruktansvärt ord!) anställda. Dessa människor – för det är såna det handlar om – lever just nu i ovisshet om framtiden. En framtid som kan innebära att vägar och dörrar i samhället stängs, en efter en. Trust me, I know… Det är den verkligheten jag lever i. Och jag var inte övertalig ens. Det kan jag inte ha varit, inte med tanke på att det är TRE (3) personer idag som sköter mitt gamla jobb.

En ledig stol eller en stol som nån så kallad övertalig har lämnat tom efter sig???