Idag är det fredag.
På fredagar är ALLT tillåtet!
brukade jag säga till tjejerna i receptionen på jobbet. Nu sitter jag här, ensam just denna fredagsförmiddag, och orden känns tomma. Till och med Fästmöns sms ekar ödsligt i köket.
Läser i lokalblaskans fredagsbilaga om så kallade After work-ställen. Ställen som jobbarkompisar besöker typ en torsdag efter jobbet för att fira in, med alkohol, att det snart är fredag och helg. Då är det lätt att bli bitter alternativt bryta ihop. För har man inga jobbarkompisar och heller inget jobb, är ordet after work bannlyst. Man orkar inte höra det, inte se det i text.
Min torsdagskväll tillbringade jag ute i Förorten, med Fästmön och två av barnen, grabbarna. Vi åt pizza. Det var lika trevligt att göra det som att fira en kommande fredag med jobbarkompisar. Och i kväll tar jag hellre en fredags-öl hemma i soffan med Anna. Mysigare och billigare och trevligare sällskap.
Hjärtegod pizza!
I veckan som gick har jag haft lite kontakt med en del personer på min förra arbetsplats. Själva arbetsplatsen har över ett hundra anställda – trots att det omorganiseras och människor rationaliseras bort hela tiden. Det verkar som om taket där fortsätter att krympa, men samtidigt pyser det i leden också. Har jag hört. Ryktesvägen. Befarar att stadens sandlåda snart exploderar…
Skandalhistorien om surströmmingsarbetstagaren som ville luncha med sina jobbarkompisar i stadens sandlåda skrev jag ju om här på bloggen ett par gånger. Den historien har stannat av i media – och på sätt och vis också i verkligheten. Men till skillnad från mitt fack har surströmmingsmannen ett fack som inte sväljer vad som helst. Nu har man krävt att arbetsgivaren i skriftlig form ska ange de orsaker till att man anser att mannen bör säga upp sig från sitt jobb. Arbetsgivaren vägrar – gissningsvis för att man skulle förlora i Arbetsdomstolen, en plats dit facket troligen drar hela denna illaluktande historia förr eller senare. Till dess lever den här mannen ett liv i limob, utan att veta nåt om framtiden. Inte nåt. Ett fruktansvärt tillstånd. Att inte kunna planera ens en dag i förväg – för man vet inte om man har ett jobb eller inte. När jag hör sånt här är jag rätt glad att jag inte leker i sandlådan längre. För sandlådenivå är vad det är på arbetsplatsen. Fy för sättet att bolla med människor på det viset! Det är riktigt ondsint!
Jag kan inte dela ut nog med svarta bakar till stadens sandlåda som bollar så elakt med människor.
Utanför blåser höstvindarna och himlen är grå. Hos mig har jag tolv grader, så särskilt kallt är det inte. Inte än i alla fall. Trots det passerade nyss en tjej i lång jacka och mössa med matchande halsduk. Oundvikligen går vi mot kallare tider. Inte bara i arbetslivet utan även här hos mig. After work. En fredag.
Kalla vindar är på gång… Oundvikligen.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 