Hos doktor Britt-Marie

Nu har Anna och jag varit hos doktor Britt-Marie. Doktor Britt-Marie är håldoktor och heter egentligen Elias och är sju år. Men i kväll var gossen vuxen, kvinna och doktor. Han undersökte mitt hål i tanden. Den som läste min blogg igår såg att jag blev ordinerad av doktor Elias att dricka två glas saft som medicin. Med detta skulle tanden ramla ut. Hmmm…

Anna hade en annan åkomma: kaffebränna. Hon har druckit alldeles för mycket kaffe, enligt doktor Britt-Marie, och måste genast sluta med det för att i stället dricka mjölk (som hon avskyr), vatten eller te. Inte saft, som jag. Ha ha. Saft är godare och sötare. Sen kom doktor Britt-Marie med nån konstig medicin som Anna skulle suga på fem gånger.

Patienten Anna suger på sin medicin fem gånger. Av doktor Britt-Marie syns tyvärr endast en hand och del av en arm. Detta beroende på att hon under tiden bilden togs förvandlades… till doktor Emma.

 

Doktor Emma jobbar i ett mobilt läkarteam. Hon är lika snäll som doktor Britt-Marie, som tog i hand och allt. Jag ska till håldoktorn Britt-Marie igen i morgon kväll klockan 19.08 och Anna ska till doktor Emma i husbilen (!) klockan 22.

Jag hade mycket svårt att hålla mig för skratt, men lyckades precis. Varifrån får sjuåringar allt???????

Read Full Post »

Inte nån höjdardag

Tisdag. Älsklingen har varit ledig och flitig medan Elias var i skolan. Själv åkte jag hem för att kolla post, göra några bankärenden med mera. Tre räkningar idag. Och så en ”löneöverföring” till mig själv den 25:e. Är jag värd den lön jag ger mig? Mitt eget svar på det är ett rungande NEJ! Jag känner mig uteslutande tärande nu, inte närande för fem öre.

Dåligt minne börjar jag få också. Eller så handlar det om att jag tvivlar på mig själv. Idag fick jag kolla upp två bokningar jag gjort – för jag var osäker på båda datumena.

Min coach har inte svarat på mitt nej tack, jag hoppas hon inte blev sur för att jag inte ville träffa en ny coach, men jag orkar helt enkelt inte. Det är så många nya och okända människor som jag nuförtiden tvingas blotta mitt innersta för och jag orkar inte med ytterligare en kontakt. För det är ju skillnad när jag själv väljer vem eller vilka jag vill blotta mig för – och när jag tvingas göra det.

Tillvaron är av låtsas numera. Jag skriver som sagt inga listor längre på sex aktiviteter om dagen, som jag gjorde i början. Jag får känna mig nöjd om jag överhuvudtaget kommer ur sängen och om jag orkar skjutsa Elias till skolan och Anna till jobbet. Min tid ute bland annat folk krymper. Jag orkar inte med alla påträngande ansikten, det blir som ett enda stort sudd.

I morgon bitti väntar tandläkarstolen. Hålet gapar stort och allt fastnar förstås i det. Jag springer och borstar och fluorsköljer och petar och tandtrådar som aldrig förr!

Läskig, turkos möbel…

 

Och så på torsdag jubileumslunch för en verksamhet jag jobbade med i cirka tio år. Det känns både jobbigt och spännande att träffa mina duktiga frilansare och även en del före detta kollegor. Frilansarna är de enda jag har haft kontakt med sen jag slutade. Jag är glad att verksamheten kan fortsätta även utan mig, för naturligtvis är detta en inkomstkälla likväl som en rättviseaktivtet för en minoritetsgrupp som jag månade starkt om när jag arbetade. Nu vet jag inte om nån annan håller sina vingar runt den, jag hoppas det…

Snart dags att påbörja middagen. Idag blir det köttbullar till klanen, kalkonbullar till mig, med kokt potatis och sås. Ska väl börja skala så ingen svälter ihjäl. I kväll är vi fortfarande bara fem kring matbordet. Fridolina stannar ytterligare en natt hos faderskapet. Jag saknar henne!

Read Full Post »

Att hjälpa sig själv – så himla enkelt?…

Igår kväll la jag ner pennan och boken Att hjälpa sig själv av Dave Pelzer. I den här boken berättar han INTE om sin hemska barndom utan ger råd om hur den som haft svåra upplevelser kan gå vidare. Och det ser så himla enkelt ut – i skrift…

Himla enkelt att hjälpa sig själv?

 

Dave Pelzer har bland annat skrivit en trilogi om sig själv, Pojken, och sin fruktansvärda barndom med misshandel och svält. Jag har inte läst dessa böcker, utan hittade denna bok, inbunden och till synes oläst, för tio pix på Återbruket i Uppsala! Ett riktigt fynd!

Eftersom jag i dagsläget inte mår särskilt bra tänkte jag att jag kanske kunde få hjälp av denna lilla skrift. Det Pelzer säger är självklarheter för mig – egentligen. Till exempel att man inte kan göra nåt åt det som har varit utan att man måste hitta nya vägar som leder framåt. Han visar också på det viktiga i att reda ut relationer som är nära – kanske avveckla en del och utveckla annat.

Det sista, avveckla och utveckla relationer, försöker jag jobba stenhårt med. Jag har lovat mig själv att inte ta nån mer skit, till exempel. Det jag har insett nu är att hämnd kanske inte är rätt sätt att inte ta nån mer skit, men men, det blev ett lärande i sig. Och adressboken är nåt jag uppdaterar ofta!

Att utveckla relationer försöker jag också jobba med, men det är svårare när man inte mår så bra. Jag är ständigt rädd att bli lämnad av dem jag mest älskar, det vill säga Fästmön, familjen, mamma. Och det är svårt att utveckla nya vänskapsrelationer när jag har låst in mig i mitt eget personliga fängelse. Visst försöker jag ”träna” att gå ut varje dag, men det blir mindre och mindre av den aktiviteten, känns det som. Då är det tur att internet och telefoner finns – annars skulle jag vara tämligen isolerad…

Men sen. Att verkligen lämna det jobbiga som har varit. Det är verkligen så himla enkelt – i skrift, men inte i verkliga livet. Ändå vet jag med mitt förnuft att jag måste lämna vissa saker och händelser. Ingenting jag gör eller säger kan förändra det som skett. Jag måste tänka i nya banor så att jag kommer vidare.

Det låter så… enkelt. Självklart. Men det är så jävla svårt. Så ett tag till står jag kvar och stampar och samlar kraft att dumpa det gamla och köra full fart framåt. Fast just nu orkar jag bara stå här. Knappt.

Read Full Post »