Måndagstrött

Hur 17 kan jag vara så trött i kväll? Klockan är inte ens 21 slagen och jag känner mig totalt knockad. Elias ligger på sofflocket och slöglor på en av Disney-kanalerna, hans mamma grejar med garderoberna, storasyster hostar, storebror umgås med kompisarna via datorn och snorar och lillasyster är hos sin pappa.

Jag har lekt tandläkare med Elias, det vill säga han var tandläkare och jag patient. Som medicin mot mitt stora hål skulle jag ta två glas saft. Då skulle den trasiga tanden ramla ur… Hmmm… Är inte så säker på att jag ska följa tandläkarens råd där…

Har också ägnat min bok en del tid i kväll. Jag läser den fjärde delen i Dave Pelzers serie om Pojken, men den här handlar om Att hjälpa sig själv. Hoppas kunna få några goda råd och tankar så att jag kan släppa det som har varit och gå vidare. För det är ju så att jag inte kan göra nåt åt det som har varit och det som har skett – och att hämnas hjälper inte (även om jag ibland vill vill VILL!).

Hoppas denna kan hjälpa mig att gå vidare.

 

Har just läst ett mejl från min coach fru Peppningsspray där hon föreslår att jag ska träffa en av hennes kollegor en gång för att få lite ny input. Men jag tackade nej. Jag orkar inte träffa en ny människa IGEN och dra min jävla historia för. Orkar inte vara social och trevlig och positiv när det mesta kring arbetssökeriet känns trist och motigt och bara dött, helt enkelt. Ibland önskar jag att jag hade trilskats och envisats och vägrat skriva på nån överenskommelse. Men gjort är gjort och nu står jag här och känner mig tillintetgjord, värdelös, övergiven och bortglömd – tur att familjen och de riktiga vännerna har ork att lyfta mig över ytan. För det är det de gör. Utan dem vore jag ingenting alls och mitt liv totalt meningslöst.