Laddar för tur

Idag blir det inte mycket mer skrivet här på bloggen än utkast, känns det som. Har ett par grejor på gång som jag ”jobbar” med. Annars laddar jag mest för dagens tur in till stan. Jag ska nämligen åka buss in till centrum. Att åka buss är bland det jobbigaste jag vet. Det är inget jag har pratat så högt om, men så är det. Periodvis är det värre än värst. Nu är det en sån period. Det är överhuvudtaget svårt för mig att gå utanför lägenheten, så jag försöker hitta på små knep, till exempel locka mig själv med att göra roliga saker eller tvinga mig själv därför att det är viktiga måste-saker jag behöver göra.

Skriva skriva skriva – och ladda för tur till stan.

 

Idag ska jag göra en rolig sak på stan och en jobbig. Först ska jag träffa Rickard och det är alltid kul. Rickard har nämligen en positiv syn på tillvaron och såna människor är bra för mig att umgås med eftersom jag hoppas bli smittad. Efter Rickard-dejten (nej lugn, det är ingen SÅN dejt!) ska jag till Arbetsförmedlingen och träffa psykologen där igen. Det känns mindre lustigt. Vet ju hur det blev förra gången och hur jag mådde efteråt. Funderar allvarligt på att säga nej tack till fortsatta träffar. Tyvärr. Det funkar inte om jag ska bryta ihop totalt och må skit i flera dagar efter ett samtal hos psykologen. Samtidigt vill jag inte att min familj ska drabbas och ”slitas ut” som ju risken är om jag INTE träffar psykologen… Tål att tänka på…

På listan över viktiga måste-saker finns idag också att försöka samla ihop ett antal soppåsar och gå ut med dem till sophuset. Jag vet inte hur många steg det innebär, men det tar absolut inte mer än fyra minuter tur och retur. Detta måste jag bara klara av! Annars börjar det lukta!

Och i morgon förmiddag ska jag skjutsa ett par grannar – ja jag har faktiskt såna som pratar med mig trots att jag är så elak – till Stormarknaden för diverse ärenden. Jag har länge erbjudit mina tjänster som chaufför och igår, äntligen, nappade de. Det känns bra att få göra nåt meningsfullt. Vet ju hur det är med färdtjänst hit och dit: jobbigt, struligt och långa väntetider.

På tal om färdtjänst så ringde mamma igår kväll och var jublande glad. Färdtjänsthandläggaren i Metropolen Byhålan hade ringt henne igår och varit sååååå trevlig. Det var nämligen dags för mamma att förnya sin ansökan om färdtjänst och detta har hon ältat sjuhundrafyrtioelva gånger med mig. Hon har läst upp vad hon skrivit på blanketten, testat olika formuleringar på mig etc innan hon postade den. Inte är det lätt att vara gammal och beroende av hjälp… För vänner har ju en tendens att försvinna när deras hjälp och stöd, framför allt, behövs som bäst. Trust me, I know… I vart fall, ovan nämnda färdtjänsthandläggare hade jag en riktig dust med för tre år sen. Då handlade om en riskfärdtjänstresa hit och hem igen som mamma ansökt om och fått blankt nej på – utan motivering. Jag blev heligt förbannad, rent ut sagt, och ringde och pratade med handläggaren – och även hans chef. Inte skrädde jag orden alls, jag var både påstridig och otrevlig, men jag fick karln att åtminstone göra ett hembesök hos mamma för att se läget. Eftersom han fått klagomål även från andra håll hade han med sig en kollega vid besöket. Det tog dem fem minuter att att ändra nejet till ja och mamma fick komma till mig med riksfärdtjänst för att fira jul. Alternativet hade varit att vi suttit på var sitt håll annars – hon nybliven änka, jag nyopererad och nyligen faderlös. Det är gott när människor kan ändra sig!