Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 9 september, 2009

I lördags visade SvT första delen av två av Kommissarie Barclay, en BBC-produktion. Det är action från första stund – två sjuåriga pojkar försvinner till synes spårlöst. Pojkarna känner inte varandra och kommer från två helt olika samhällsklasser.

Kommissarien återanställer sin alkoholiserade kollega Amy Foster. Pojkarna har kidnappats och kidnappningarna hänger ihop. Kidnapparna skickar märkliga och obehagliga bilder och man anar nån sorts extremister bakom bortförandena.

Som vanligt en spännande brittisk deckare. Upplösningen kommer på lördag kväll!

Read Full Post »

Nina Frisk svepte in…

I helgen visade SvT den svenska filmen Nina Frisk från 2007. Och det var sannerligen en frisk fläkt som svepte in…

Nina Frisk
En frisk fläkt!

 

Nina Frisk, spelad av duktiga Sofia Helin, är flygvärdinna och singel – till sin mammas stora förtvivlan. Mamman, underbart gestaltad av Gunilla Nyroos som talar i nån sorts falsett, lever själv med den halvalkoholiserade Krister (Urban Eldh). Till familjen hör också Ninas bror Linus (Sven Ahlström), gift med Marika (Mia Poppe) och tvåbarnsfar.  Men så träffar Nina Marcus (Daniel Götschenhjelm). Han är änkling och pappa till William. Nina faller pladask. Och vill plötsligt ge upp sitt liv för Marcus och William.

Sofia Helin är kalasbra i rollen som den perfekta flygvärdinnan. Men ännu bättre är Gunilla Nyroos som hennes hysteriska mamma som valt Krister framför sina barn.

Detta är en komedi, men ingen tramsig sådan. Även om filmen lockar till många garv har den allvarliga bottnar också. Till exempel detta att bli tillsammans med nån som har barn när man själv inte har det… Och så knepiga familjerelationer, förstås…

En underhållande film på cirka en timma och 20 minuter.

Read Full Post »

She’s done it again…

She = Carola. Och She har hållit sig framme IGEN när en ny stjärna är i faggorna. Den här gången är det Paul Potts. Enligt en av kvällsblaskorna har hon setts på Skeppsbron i armkrok med mr Potts. PÅ väg till Benny Anderssons studio för att spela in julskiva. Denne man (PP, alltså!)  är, enligt Häggkvistskan:

varmhjärtad

och

har en förmåga att gå rakt in i hjärtat på en

Vidare är han

en fantastisk artist!

Mr Potts själv säger att han inte kunde säga nej och att

Det ska bli spännande att jobba med Carola.

Jaha. Först Aleksander Rybakk och nu Paul Potts. Är hon tokig i manliga sångfåglar, Häggkvistskan???

Read Full Post »

Sanningen om Gömda?

Boken Mia. Sanningen om Gömda av journalisten Monica Antonsson är kanske en av den senaste tidens mest debatterade böcker. Jag läste den med ett öppet sinne. Ett sinne som pendlade mellan ”är berättelsen falsk?” och ”är berättelsen sann?”. En historia med flera inblandade är ju som bekant sällan svart eller vit. Det är sällan så att en person har alla rätt. Men i denna ”soppa” är jag nu fullkomligt säker: Liza Marklund har tillsammans med Mia Eriksson skrivit en bok som heter Gömda, en bok som de påstår vara en sann historia. Det är den inte!

Sanningen om Gömda
Monica Antonssons bok kom i pocket i slutet av augusti i år.

 

Jag lusläste faktiskt Monica Antonssons bok som jag fick i pocketversion av vännen Jerry. Jag ville så gärna hitta bevis för än det ena, än det andra. Med blyertspennan i högsta hugg markerade och kommenterade jag.

Antonsson inleder med att beskriva sina möten med Mia och de artiklar hon skrev om henne och hennes liv. Detta skedde första gången i samband med att Liza Marklunds och Mia Erikssons bok Gömda släpptes 1995. Boken fick senare flera efterföljare, men den enda i serien jag har läst är Gömda. Jag vet inte varför, det bara räckte så för mig.

I början är Monica Antonsson på Mias sida. Hon köper i princip allt hon säger. Detta förvånar mig lite eftersom Monica Antonsson på sista sidan i sin bok presenteras och anges ha

grävande journalisk som specialitet

Då ska man gräva. Då ska man gräva och ifrågasätta. Det gör Monica Antonsson inte i första delen av sin bok. Tvärtom ger hon lite sura kommentarer som:

Likt många Dramaten-aktörer tackar hon av någon outgrundlig anledning nämligen alltid nej till veckotidningar.

”Hon” i citatet är Liza Marklund. År 2000 ville Monica Antonsson intervjua Liza Marklund, men blev nekad. Jag kan tänka mig att hon faktiskt blev mänskligt sur för det. Jag undrar om hon blev så sur att hon konsekvent i den här boken stavar Liza Marklunds alter ego i deckarböckerna, Annika Bengtzons, efternamn med ss i stället för z (zom i Liza)???

Hur som helst, Monica Antonsson står i princip på Mias sida till dess hon blir uppringd av en person som utger sig vara Mias första ex-man 2006. Då svänger hon rätt fort, det vill säga tar parti mot Mia Eriksson. Lite för fort, tänker jag först, och markerar febrilt ställe efter ställe där jag tycker att Monica Antonsson sväljer allt för snabbt utan att gräva. Hon träffar strax den förste ex-mannen och sedan även den andre ex-mannen, som beskrivs i Gömda som

mannen med de svarta ögonen

det vill säga ”skurken” – misshandlaren och förföljaren. Monica Antonsson träffar honom till och med ensam ganska snart. Hon kikar på honom i smyg och tycker att han

verkade snäll och vänlig och hade ovanligt långa, svarta ögonfransar

Vad är det för grävande journalistik? Mannen hon smygtittar på är utmålad som fan själv i en bok – och har faktiskt ett digert brottsregister, det går inte att komma ifrån. Hur kan Antonsson vara så… blåögd? Dessutom kommer det ju fram att den här mannen bott en sväng i Metropolen Byhålan – bara det skulle göra mig misstänksam… 😉

Men det är nu, i andra hälften av boken, som Antonsson visar att hon är just den grävande journalist hon utger sig för att vara. Sakta men säkert drar hon i tråd efter tråd så att härvan blir till ett prydligt nystan. Hon pratar med folk i Mias hemstad, Mias ex-män, nån vän till Mia. De är alla negativt inställda till såväl Mia som till Gömda. Och det är väl inte så konstigt, de är ju ex-män och ex-vänner. Eller? Det är nu Antonsson visar upp sitt grävande. Och som hon har grävt! Här visar hon äntligen hur hon kommit fram till sina slutsatser. Lysande! Detta är lysande journalistiskt arbete! Jag tänker inte berätta mer utan du får faktiskt läsa boken.

Mina åsikter är: Monica Antonsson har visat att Liza Marklund inte kan skilja på ”sann berättelse” och ”baserad på verkliga/subjektivt upplevda  händelser”. Liza Marklund är så pass känd att hon borde ta sitt ansvar för detta och göra nån sorts avbön. Mia Erikssons böcker borde aldrig ha fått blivit utgivna som ”sanna berättelser”.

Monica Antonsson är journalist i första hand och inte författare. Hennes bok känns ibland hoppig, framför allt i början. Det KAN ha att göra med att hon är mycket engagerad och har massor att berätta, men kanske lite svårt att sortera. På sidan 163 finns ett irriterande faktafel. Rättsordningen är gripen, anhållen, häktad, inte anhållen, gripen, häktad som Monica Antonsson skriver.

Monica Antonssons bok Mia. Sanningen om Gömda nominerades i år till Guldspadenpriset, ett pris instiftat av föreningen Grävande Journalister. Totalt hade 150 bidrag skickats in. Priset delades ut i slutet av mars. Monica Antonsson tillhörde tyvärr inte nån av mottagarna.

Vill du läsa mer? Kolla in till exemåel Jerrys blogg där han har en hel kategori om Gömda.

Read Full Post »

Laddar för tur

Idag blir det inte mycket mer skrivet här på bloggen än utkast, känns det som. Har ett par grejor på gång som jag ”jobbar” med. Annars laddar jag mest för dagens tur in till stan. Jag ska nämligen åka buss in till centrum. Att åka buss är bland det jobbigaste jag vet. Det är inget jag har pratat så högt om, men så är det. Periodvis är det värre än värst. Nu är det en sån period. Det är överhuvudtaget svårt för mig att gå utanför lägenheten, så jag försöker hitta på små knep, till exempel locka mig själv med att göra roliga saker eller tvinga mig själv därför att det är viktiga måste-saker jag behöver göra.

tengentbord
Skriva skriva skriva – och ladda för tur till stan.

 

Idag ska jag göra en rolig sak på stan och en jobbig. Först ska jag träffa Rickard och det är alltid kul. Rickard har nämligen en positiv syn på tillvaron och såna människor är bra för mig att umgås med eftersom jag hoppas bli smittad. Efter Rickard-dejten (nej lugn, det är ingen SÅN dejt!) ska jag till Arbetsförmedlingen och träffa psykologen där igen. Det känns mindre lustigt. Vet ju hur det blev förra gången och hur jag mådde efteråt. Funderar allvarligt på att säga nej tack till fortsatta träffar. Tyvärr. Det funkar inte om jag ska bryta ihop totalt och må skit i flera dagar efter ett samtal hos psykologen. Samtidigt vill jag inte att min familj ska drabbas och ”slitas ut” som ju risken är om jag INTE träffar psykologen… Tål att tänka på…

På listan över viktiga måste-saker finns idag också att försöka samla ihop ett antal soppåsar och gå ut med dem till sophuset. Jag vet inte hur många steg det innebär, men det tar absolut inte mer än fyra minuter tur och retur. Detta måste jag bara klara av! Annars börjar det lukta!

Och i morgon förmiddag ska jag skjutsa ett par grannar – ja jag har faktiskt såna som pratar med mig trots att jag är så elak – till Stormarknaden för diverse ärenden. Jag har länge erbjudit mina tjänster som chaufför och igår, äntligen, nappade de. Det känns bra att få göra nåt meningsfullt. Vet ju hur det är med färdtjänst hit och dit: jobbigt, struligt och långa väntetider.

På tal om färdtjänst så ringde mamma igår kväll och var jublande glad. Färdtjänsthandläggaren i Metropolen Byhålan hade ringt henne igår och varit sååååå trevlig. Det var nämligen dags för mamma att förnya sin ansökan om färdtjänst och detta har hon ältat sjuhundrafyrtioelva gånger med mig. Hon har läst upp vad hon skrivit på blanketten, testat olika formuleringar på mig etc innan hon postade den. Inte är det lätt att vara gammal och beroende av hjälp… För vänner har ju en tendens att försvinna när deras hjälp och stöd, framför allt, behövs som bäst. Trust me, I know… I vart fall, ovan nämnda färdtjänsthandläggare hade jag en riktig dust med för tre år sen. Då handlade om en riskfärdtjänstresa hit och hem igen som mamma ansökt om och fått blankt nej på – utan motivering. Jag blev heligt förbannad, rent ut sagt, och ringde och pratade med handläggaren – och även hans chef. Inte skrädde jag orden alls, jag var både påstridig och otrevlig, men jag fick karln att åtminstone göra ett hembesök hos mamma för att se läget. Eftersom han fått klagomål även från andra håll hade han med sig en kollega vid besöket. Det tog dem fem minuter att att ändra nejet till ja och mamma fick komma till mig med riksfärdtjänst för att fira jul. Alternativet hade varit att vi suttit på var sitt håll annars – hon nybliven änka, jag nyopererad och nyligen faderlös. Det är gott när människor kan ändra sig!

Read Full Post »