Boken Mia. Sanningen om Gömda av journalisten Monica Antonsson är kanske en av den senaste tidens mest debatterade böcker. Jag läste den med ett öppet sinne. Ett sinne som pendlade mellan ”är berättelsen falsk?” och ”är berättelsen sann?”. En historia med flera inblandade är ju som bekant sällan svart eller vit. Det är sällan så att en person har alla rätt. Men i denna ”soppa” är jag nu fullkomligt säker: Liza Marklund har tillsammans med Mia Eriksson skrivit en bok som heter Gömda, en bok som de påstår vara en sann historia. Det är den inte!
Monica Antonssons bok kom i pocket i slutet av augusti i år.
Jag lusläste faktiskt Monica Antonssons bok som jag fick i pocketversion av vännen Jerry. Jag ville så gärna hitta bevis för än det ena, än det andra. Med blyertspennan i högsta hugg markerade och kommenterade jag.
Antonsson inleder med att beskriva sina möten med Mia och de artiklar hon skrev om henne och hennes liv. Detta skedde första gången i samband med att Liza Marklunds och Mia Erikssons bok Gömda släpptes 1995. Boken fick senare flera efterföljare, men den enda i serien jag har läst är Gömda. Jag vet inte varför, det bara räckte så för mig.
I början är Monica Antonsson på Mias sida. Hon köper i princip allt hon säger. Detta förvånar mig lite eftersom Monica Antonsson på sista sidan i sin bok presenteras och anges ha
grävande journalisk som specialitet
Då ska man gräva. Då ska man gräva och ifrågasätta. Det gör Monica Antonsson inte i första delen av sin bok. Tvärtom ger hon lite sura kommentarer som:
Likt många Dramaten-aktörer tackar hon av någon outgrundlig anledning nämligen alltid nej till veckotidningar.
”Hon” i citatet är Liza Marklund. År 2000 ville Monica Antonsson intervjua Liza Marklund, men blev nekad. Jag kan tänka mig att hon faktiskt blev mänskligt sur för det. Jag undrar om hon blev så sur att hon konsekvent i den här boken stavar Liza Marklunds alter ego i deckarböckerna, Annika Bengtzons, efternamn med ss i stället för z (zom i Liza)???
Hur som helst, Monica Antonsson står i princip på Mias sida till dess hon blir uppringd av en person som utger sig vara Mias första ex-man 2006. Då svänger hon rätt fort, det vill säga tar parti mot Mia Eriksson. Lite för fort, tänker jag först, och markerar febrilt ställe efter ställe där jag tycker att Monica Antonsson sväljer allt för snabbt utan att gräva. Hon träffar strax den förste ex-mannen och sedan även den andre ex-mannen, som beskrivs i Gömda som
mannen med de svarta ögonen
det vill säga ”skurken” – misshandlaren och förföljaren. Monica Antonsson träffar honom till och med ensam ganska snart. Hon kikar på honom i smyg och tycker att han
verkade snäll och vänlig och hade ovanligt långa, svarta ögonfransar
Vad är det för grävande journalistik? Mannen hon smygtittar på är utmålad som fan själv i en bok – och har faktiskt ett digert brottsregister, det går inte att komma ifrån. Hur kan Antonsson vara så… blåögd? Dessutom kommer det ju fram att den här mannen bott en sväng i Metropolen Byhålan – bara det skulle göra mig misstänksam… 😉
Men det är nu, i andra hälften av boken, som Antonsson visar att hon är just den grävande journalist hon utger sig för att vara. Sakta men säkert drar hon i tråd efter tråd så att härvan blir till ett prydligt nystan. Hon pratar med folk i Mias hemstad, Mias ex-män, nån vän till Mia. De är alla negativt inställda till såväl Mia som till Gömda. Och det är väl inte så konstigt, de är ju ex-män och ex-vänner. Eller? Det är nu Antonsson visar upp sitt grävande. Och som hon har grävt! Här visar hon äntligen hur hon kommit fram till sina slutsatser. Lysande! Detta är lysande journalistiskt arbete! Jag tänker inte berätta mer utan du får faktiskt läsa boken.
Mina åsikter är: Monica Antonsson har visat att Liza Marklund inte kan skilja på ”sann berättelse” och ”baserad på verkliga/subjektivt upplevda händelser”. Liza Marklund är så pass känd att hon borde ta sitt ansvar för detta och göra nån sorts avbön. Mia Erikssons böcker borde aldrig ha fått blivit utgivna som ”sanna berättelser”.
Monica Antonsson är journalist i första hand och inte författare. Hennes bok känns ibland hoppig, framför allt i början. Det KAN ha att göra med att hon är mycket engagerad och har massor att berätta, men kanske lite svårt att sortera. På sidan 163 finns ett irriterande faktafel. Rättsordningen är gripen, anhållen, häktad, inte anhållen, gripen, häktad som Monica Antonsson skriver.
Monica Antonssons bok Mia. Sanningen om Gömda nominerades i år till Guldspadenpriset, ett pris instiftat av föreningen Grävande Journalister. Totalt hade 150 bidrag skickats in. Priset delades ut i slutet av mars. Monica Antonsson tillhörde tyvärr inte nån av mottagarna.
Vill du läsa mer? Kolla in till exemåel Jerrys blogg där han har en hel kategori om Gömda.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
