Tröttig tisdag

Igår träffade jag så äntligen gulliga, peppiga L8 för en lunch. Eller snarare var det som back in the old days, en arbetslunch, snudd på. L8 ska ha ett varmt tack för att hon tror på mig, för att hon lyssnar på mig, står ut med mig när jag beklagar mig samt hjälper mig med än det ena, än det andra. TACK, vännen! Och TACK för att du bjöd på lunchen – nästa gång är det jag som står för notan!

Det kändes som om jag hade blivit överkörd av en långtradare efter lunchen när jag åkte för att hämta Fästmön från jobbet. Jag kände mig helt, totalt jävla slut i rutan. Det gjorde Anna också, men skillnaden är ju att hon faktiskt hade jobbat, jag hade träffat en kompis och haft trevligt och borde inte ha varit så slut.

Samtidigt var det ju så att  fick jag en del ”uppgifter” av L8, bland annat att kontakta en massa folk, och det är sånt som känns otroligt jobbigt, på gränsen till djupt komplicerat just nu. Jag känner inte att jag har nån kraft att marknadsföra mig och mina kompetenser, vissa dagar är jag mest värdelös, tycker jag. Kompetenserna finns bara på pappret, känns det som. Jag är som en båt – fast utan några åror. Men då är det skönt att ha peppare som L8 och Anna omkring sig för man känner sig inte lika ensam samtidigt som man får veta att man duger. Och jag lyssnar verkligen på det ni säger, det ska ni veta!

Mitt liv känns som en båt utan åror ibland.

 

For hem med Anna, slängde mig fem minuter ovanpå bingen och grinade för jag var så trött – Anna lika så. Sen var det bara att fixa till fejan och dra iväg och hämta Elias från skolan/fritids. Personalen hittade honom inte först, så jag blev lite orolig en stund, men han var förstås ute och lekte. Tillbaka till Anna igen blev det en kopp kaffe och en kort stunds vila innan det var dags att steka korv till de utsvultna barnena.

Anna och Jerry skulle på föräldramöte på kvällen, så jag och Elias skjutsade Anna till Jerry eftersom det är gång avstånd till skolan från hans hem. Anna var fortfarande jättettrött och Jerry hade inte hunnit äta nåt efter jobbet, så det var två hängiga figurer som traskade iväg till skolan.

Elias och jag for hem igen och spelade lite bingo när jag hängt en maskin tvätt, men spelet var rätt trist tyckte vi båda två. Elias har snöat in på ett datorspel som heter Rollercoaster och efter en hel del tjat laddade jag hem en demoversion av spelet. Sen satt den lille mannen där och lirade fram till läggdags, ungefär. Tror inte att han märkte att jag var iväg och hämtade hem hans mamma.

Att skapa nöjesfält på datorn är tydligen väldigt fängslande för sjuåriga pojkar…

 

Anna och jag var som sagt jättetrötta igår och gick och knoppade in före klockan 22. Vet inte om det berodde på att det var 70-års-dagen av utbrottet av andra världskriget eller vad som gjorde att jag kände mig så bombad. Att Anna är så skittrött är mer förståeligt, för hon har ett fysiskt jobb och vad jag förstår är det superstressigt där i princip jämt nu för tiden. Men jag som inget gör…

Nu är jag hemma i min egen håla och ska ägna mig åt lite hushållsarbete. Har vikt lakan, vattnat blommor och nu väntar en strykhög stor som ett berg. Men Anna ska inte hämtas förrän efter lunch idag, så jag hinner nog med. Bara axeln inte börjar krångla… Igår kväll hade jag verkligen jätteont och nu börjar det bli så besvärligt att jag tror att jag måste kontakta doktor Anders för att få lite inflammationshämmande. Misstänker annars att det är samma problem som med den andra axeln och det slutade med artros, operation och bland annat bortknipsning av knappt en centimeter nyckelben… Uff…