För typ en halvtimma sedan läste jag de sista raderna i Doris Dahlins bok Skammens boning. Det är en sån sorglig historia hon berättar, om ett sånt torftigt och eländigt liv där Kung Alkohol regerade och styrde via fadern.
En sån sorglig bok!
Doris Dahlin skriver självbiografi när hon gör Skammens boning. Hon visar upp bilden av hur viktigt det är med den yttre fasaden, att en familj ska se välmående ut, inte visa sina skavanker utåt. Samtidigt beskriver hon insidan, hur familjemedlemmarna interagerar, en del välvilligt, andra grymt, en del tanklöst. I centrum finns mamma Ingegerd som försöker hålla fasaden skinande ren. Pappa Nils, alkoholisten, skyddas och räddas tills han är utom all möjlighet till hjälp.
Ett hårt liv, Doris Dahlins, flickan som aldrig ler på fotona. Hennes berättelse är också hård. På nåt ställe skriver hon att hon slutar skriva när det blir för hårt, för svårt. Detta gör att boken kan kännas hoppig inledningsvis. Men man förstår varför i slutet. Vilken tur att Doris hade skrivandet, är mitt slutomdöme. Read and weep, fast bara om du orkar. Det är sorglig läsning.
Kära beundrade och respekterade vän,
hur kommer det sig att du talar om Kung Alkohol? Det gör man aldrig numera. Kung Alkohol var för mig en skrämselfigur i vidriga stories som fröken läste upp för klassen på lågstadiet. Vi skulle alla bli så avskräckta att vi aldrig ens kom på tanken att smaka alkohol.
Det blev tvärtom för de flesta jag växte upp med. Skrämselpropagandan väckte en nästan sjuklig nyfikenhet på det förbjudna. Men den bilden har relevans, det är verkligen den som styr allt och regerar över alla i de familjer där en missbrukare finns. Kungen över det lilla riket.
Den här boken ska jag läsa, och enbart på grund av din recension. Jag visste inte ens att den fanns innan, så tack!
Anna-Karin: Min morfar var nykter alkoholist och jag minns att jag hittade nån gammal affisch om Kung Alkohol i hans gömmor nån gång.
Boken är verkligen läsvärd, den är inte alltför tjock, men ändå innehållsrik!