I september torde det vara dags för hugade och bemedlade, kanske, att börja vaccinera sig mot svininfluensen. Under sommaren har det debatterats något lite om vem som ska betala vaccinnotan – landstingen eller patienterna. Eller kanske rentav staten. Men se landstingen har inte råd, staten vägrar. Ergo, patiens margeritas ante porcosvaccin iactare. (Svelatinska, fri översättning: alltså patienterna kastar pärlor åt svinvaccin.)
En nål åt alla?
Ja, man kan ju förstås undra, och inte veta, huruvida svininfluensan är upphaussad i media och om den är så farlig som beskrivs. Man kan förstå att de som tillverkar vaccinet vill tjäna pengar. Man kan också haja att arbetsgivarna inte vill ha några massjukskrivningar som minskar produktionen. Gissa kan man göra att de flesta landsting inte har några undanstoppade pengar för att plötsligt massvaccinera – herrejisses, vårt landsting har ju knappt ens pengar till sina pensioner om några år. (Men OJ DÅ, det kanske ingen visste..?)
Som vanligt vet tredje man inte vad som gäller. Så det bästa är att lita till sin egen intuition. Om jag inte vill riskera att bli sjuk får jag avvakta prislappen och se om jag har möjlighet att vaccinera mig. Kanske om jag skippar att gå till tandläkaren för min årliga kontroll i september… Eller hur 17 ska jag göra? Fast jag är ju arbetssökande, så det GÖÖÖÖÖR ju inget om jag får svininfluensa.
Den som vill läsa mer kan kolla in vad Dagens Nyheter skriver. Där finns även en del åsikter från landstingspolitiker från Stockholms län, inte mitt hemlandsting, men man kan ju ändå jämföra.