Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 12 augusti, 2009

… men det var inte på grund av att den var så spännande, tyvärr. Naturligtvis gällde det frågan om vem Lars Kepler är som gjorde det hela så spännande. Som litterärt verk är Hypnotisören inte nåt i A-klassen. Ledsamt, men sant.

Hypnotisören
En tjock bok, men ganska liten, ärligt talat…

 

Diskussionens vågor om Lars Keplers riktiga jag har gått höga i media och i bloggvärlden. Detta har överskuggat själva berättelsen Hypnotisören. Och tur är väl det. Jag tror inte att den 572 sidor tjocka boken hade blivit nån försäljarsuccé annars. Boken är nämligen inte särskilt bra.

Boken inleds med ett bestialiskt mord på delar av en familj. En spännande mördarjakt startar och snart har man tack vare hypnotisören ringat in mördaren. Då kidnappas hypnotisörens son. En läskig och bra början – men sen ”ballar det ur”…

Ett vanligt fel i debutromaner är att författaren vill berätta/säga för mycket. Lite grann är det så i denna bok också, trots att Alexander Ahndoril redan tidigare har skrivit såväl böcker som pjäser. Bland annat skrev han för några år sen en ganska uppmärksammad bok om Ingmar Bergman, Regissören. Hans hustru och andra halvan i Lars Kepler-duon, Alexandra Ahndoril, är även hon författare sedan tidigare. Man kan ju bara spekulera i varför man valde att skriva Hypnotisören under pseudonym. Det yttersta syftet är nog det sedvanliga: att tjäna pengar genom att skapa spekulationer om vem som egentligen skrivit boken och på så vis få uppmärksamhet och sälja stora upplagor.

Förutom att Hypnotisören innehåller flera berättelser – inte enbart de två ovan nämnda – känns den bitvis väldigt rörig. Särskilt mot andra hälften av boken blir det tydligt att den kanske är skriven av två olika personer, en av varje kön, dessutom.

Nåja, en stunds nöje har boken berett mig. Den har fått mig att klia mitt huvud och fundera, gissa, chansa, spekulera, blogga etc. Att boken är skänkt av en god vän gör den också värdefull för mig. Tack, söta fru Zophie Klon!

Kärring
En snokande kärring fick en stunds nöje och intellektuell stimulans av Hypnotisören.

Read Full Post »

Kommer just hem från ett första besök hos min handläggare på Arbetsförmedlingen samt en efterföljande lunch med en f d kollega. Jag måste revidera min syn på förmedlingen. Eller snarare denna handläggare som bemötte mig på allra bästa sätt!

Jag kände mig rätt pressad. Det var ju typ 100 år sen jag var på Arbetsförmedlingen – om man undantar det snabba besöket den 1 februari i år, min första arbetslösa dag. Bussresan ner till stan gjorde inte saken bättre. Jag avskyr verkligen att åka buss… Nervös stegade jag in. Trampade de tre trapporna upp, sen längst ner i en korridor. Andfådd slog jag mig ner utanför en stängd dörr, för jag var en kvart för tidigt.

Efter typ tre minuter kom KS. Något äldre än jag, ingen ung flamsa med flåshurtigt utseende. Lugn. Jag var så nervös att jag skakade. På ett usb-minne hade jag lagt en mapp med filer som jag hade gjort iordning till henne. Det var CV, rapport om vad som hänt sen sist, en förteckning över sökta jobb samt ett exempel på ett ansökningsbrev. Efter en del mankemang lyckades vi få över allt på hennes dator. Svettigt!

I stället för att prata handlingsplan direkt gick vi igenom mina filer. Jag fick också ge en bakgrund – och bröt naturligtvis ihop. Gissar att det var pressen, stressen och påminnelsen om det jobbiga som hänt. Jag blev så fint bemött! Inte nåt bortviftande, men samtidigt inget trams. Efter en timme hade vi kommit fram till att jag ska få några samtal hos en arbetslivspsykolog och därefter ska vi träffas och lägga upp en plan. Jag fick också höra en intressant och mer positiv tolkning på ett testsvar om min personlighet:

Den som alltid säger vad hon tycker kan man ju lita på är ärlig i alla lägen.

Tack för den, KS!

Vidare fortsätter jag som tidigare hos Lyttkens & Partners och träffar fru Peppningsspray. Jag måste också kolla upp hur många timmar jag har kvar där. Det var för övrigt roligt att höra att L&P har gott rykte även hos Arbetsförmedlingen!

Nu känns det bättre, även om dagen i sig är tung och rädslan fortfarande är kvar i magen som ett illamående. På tal om krämpor så var det krampaktigt i natt igen. Inte skönt, men kramperna var relativt korta. Igår, för resten skulle jag klippa tånaglarna. Då var det inte skönt att få kramp i sax-handen, kan jag meddela… Vissa tår fick väldigt korta naglar…

Efter mötet tog jag en tur in på LundeQ och botaniserade bland böcker. Insåg att det bara var nya, inbundna och dyra böcker jag vill ha just nu, så jag avhöll mig från inköp. Gick sen ner på Stadium en stund och sen vidare ut till gågatan där F stod och väntade. Vi gick till vårt vanliga ställe Rififi och åt pizzabuffé och berättade om våra sommarupplevelser. Efteråt tog vi en tur till DEA, där jag agerade väskhållare och smakråd, ett jobb jag har viss erfarenhet av tack vare min mamma, främst. F köpte en kjol.

Ögon
Dessa ögon längtar tillbaka till semestern…

 

Nu ska jag slå en pling till lilla mamma och kolla hur hon mår och sen blir det en tur ut till Förorten där Fästmön är idag en sväng för att hämta sin skolpojke med mera.

Jag ska försöka få bort min ledsenhet och ta lite nya tag. Åhejåhå! Det ÄR ju faktiskt ingen panik ÄN, men ändå… Jag känner hur mitt värde sjunker från dag till dag. Så är det bara, trots att vissa dar är bättre än andra.

Read Full Post »