Att få dagen att gå

Idag är det exakt sju månader sedan jag arbetade min sista dag. Efter 23 års yrkesliv blev det upp till mig själv att fylla min dag och få dagen att gå.  Det gäller att ha fantasi, ork, lust.

Våren innebar en del krämpor. Jag fick infektioner rätt ofta, gissar att immunförsvaret var nere på noll efter att ha utnyttjat det till att bearbeta själva krisen. En inflammerad kärlvägg var inte heller så skön. Och så kramperna. De förföljer mig nattetid, främst, men jag orkar inte skriva om dem längre.

Fram till ”semestern”, det vill säga när jag åkte till mamma, skrev jag listor om sex saker/handlingar/uppgifter jag skulle utföra varje dag. Det har jag slutat med. Det känns bara fånigt när man har varit van att ha många bollar i luften på arbetet. Jag menar, det där att sitta och hitta på och konstruera aktiviteter…

Att flytta stengubbar är hard work. Men en verklig aktivitet.

 

Bloggen har gett mig nåt att göra som känns både kul och utvecklande. Det var ganska läskigt innan, när jag började tappa ord. Skrivandet här har hjälpt till att hålla kvar orden och tankarna. Sen har jag en tvångsföreställning att jag måste skriva sanningar och det har jag fått skit för, förstås. Att jag sen skrivit mina sanningar och inte Sanningen, tycks somliga inte förstå. Kan jag hjälpa att mina fingrar klämt till på ömma punkter? Fast som sist gjorde jag misstaget att i vissa fall ange andras åsikter som mina egna, allt i syfte att raljera. DET ångrar jag. Jag måste sluta skriva sånt och hålla mig till min egen. En av mina sanningar som är en Sanning i vart fall: jag har inte låtsats vara hjälpare och sen visat mig vara förövare. Tänk om det materialet skulle nå fram.

Jag har inte heller utnyttjat min arbetsgivare för att få lattjolajbanskurser betalda, kurser som inte har ett dugg med mitt jobb att göra. Jag har inte varit full på jobbet.  Jag har inte snott pengar på jobbet. Jag har bara typ jobbat, från klockan 7 till 16. Men det räckte tydligen inte.

Men åter till ämnet. Idag städar jag. Det gör mig fysiskt trött samtidigt som jag känner tillfredsställelsen att mitt hem blir rent. Mitt hem som är mitt fängelse och samtidigt min trygga borg. Ha, vilket skämt! Men snart ska rötterna ryckas upp och ogräset rensas bort. Då kommer allt upp till ytan.

När jag inte bloggar eller städar – med andra trasor än disktrasor – försöker jag göra andra vanliga saker som att umgås med familj och vänner.  Utan familjen och dess stöd hade jag aldrig kunnat komma vidare. Och vännerna som peppar mig, här och IRL. Ni vet själva vilka ni er!

Så söker jag jobb förstås. Men de sista månaderna har det inte precis vimlat av lediga jobb som passar mig. Fru Peppningsspray* tycker att jag ska se lite bortom gränserna. Hon var en av dem som gav mig idén att blogga, men min Fästmö var den som gav mig den rejäla knuffen! Fru Peppningsspray tycker att jag ska granska, skriva… Ja, drömma kan man ju… Och lite granskning och mycket skriverier har det blivit, framför allt här. Mer kan det bli på annat håll! (Vidare föreslog hon vid ett tillfälle kombinationen IT – skola, men då slog jag bakut! Jag är varken teknisk eller barnkär 😉 )

Vissa dagar kan jag läsa böcker och se film, det går inte andra dagar. En del dagar tillbringar jag med Fästmöns barn och då tänker jag för det mesta inte på mitt eget skit.

JA! Jag lever i en låtsastillvaro. Nu ska jag försöka göra den till verklighet. Hard work, but not impossible. 😎

 

* Fru Peppningsspray = min personliga coach