I eftermiddags avslutade jag Mian Lodalens bok Dårens dotter. Det är bland det bästa jag har läst. Nånsin. För trots att boken starkt påminner om Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen så är Mians bok enastående. Enastående bra.
Dottern och Dåren och Dårens röda P1800.
Dessa märkliga fäder! Tokroliga, farliga, ansvarslösa och självcentrerade. Pappa Ted, Dåren, är allt detta och lite till. Connie, hans dotter, växer därför upp hos tråkiga moster Britta och morbror Lennart. Connies mamma hängde sig när i nån sorts psykos efter Connies födsel.
Det är inte mycket som är stabilt i Connies liv. För även om Britta och Lennart finns där är de inte särskilt kärleksfulla. Morfar dricker för mycket och mormor har löständer och är manodepressiv. Men kompisen och plast-brorsan Kallen blir den som står för kontinuiteten i Connies liv när alla andra bangar – på ett eller annat sätt.
Den här boken har enligt författaren själv ”självbiografiska drag”. Stundtals sitter jag och asgarvar högt, andra stunder blir jag alldeles förfärad över denna lilla flickas uppväxt.
Läs den. Skratta. Gråt. Men oberörd blir du inte! Dårens dotter är suverän.
Gå till Toffelprofilen
Den måste jag läsa.. story of my life i miniformat..
Den är skitbra!