Posted in Familj, Krämpor, Personligt on 11 juni 2009|
Natten var mörk och antagligen regnig, det ser jag på tennisbanan utanför huset på baksidan. Låg och läste en ganska lång stund i Tina Browns Diana-biografi. Boken är ganska jobbig att läsa – inte på grund av innehållet, som jag ju tycker är intressant utan för att den är skittjock och punktstorleken på bokstäverna är alldeles för liten för att tilltala mina ögon. Eftersom jag köpte boken i pocket är den även omöjlig att ha uppslagen på bordet utan många tyngder när man äter…
Första gången jag vaknade i natt visade klockradion 2:46. I thought I hade died and gone to heaven för utanför mitt fönster hörde jag den vackraste fågeldrill jag nånsin hört! Absolut! Och detta mitt i natten! Om den fågeln inte fick napp, då vete… fåglarna…(!) Hoppas det var ett tecken, inte på död, utan på tur idag. Tänk om nån skulle ringa och säga att det finns ett jobb åt mig, till exempel?! Eller också var det min lille pappa som försökte muntra upp mig med en trudelutt – man vet aldrig.
Nästa gång jag vaknade var klockan 6.44. Då hade jag kramp i båda fötterna och vaderna och kämpade rejält och länge med att komma upp och ur sängen för att stampa bort skiten. Vänsterfoten eftervärker mycket oskönt just nu.
Ute är det grått och vått. Mina termometrar visar 12 respektive 13 grader. Det regnar inte just nu, men ser ut att kunna göra det av och till under dagen. Trist för Frida som skulle ha skolavslutning utomhus i kväll. Vi tänkte gå dit och ”glo”, men om det regnar vet jag inte hur det blir. Alla föräldrar och bonusföräldrar och syskon och såna får visst inte plats i ungarnas klassrum.
Idag har jag en lunchdejt med den person jag saknar allra mest från jobbet. Vi som nöttes och stöttes mot varandra i med- och motgång. Vi jobbade ihop länge, åtminstone sen 2001. Det blir pizza till lunch, så dagens frukost blir mycket sparsmakad.
I morgon blir det nästa lunchdejt, med en annan före detta kollega. Jag var faktiskt med och rekryterade honom för ett par år sen. Det är en kille som jag tycker är mycket duktig och som har många goda idéer – nåt han tyvärr sällan fick gehör för på vår förra arbetsplats. Jag gladdes med honom när han lyckades fixa nytt jobb innan hans vikariat gick ut. Vad jag förstår var inte han heller så förtjust (litotes…) i DLF*…
I eftermiddag åker jag och hämtar Fästmön för vidare transport till nån affär (inte Willys, emellertid!). Där ska vi inhandla tillbehör till en skolavslutningstårta. Inte så dumt så här en torsdag!.. Blir sedan kvar ute i Förorten över helgen, gissar jag, om inte Fästmön och barnen tröttnar. Pendlar in i morgon för att hämta tidning och för lunchdejten. Ska bli skönt med helg igen, trots att jag inte jobbar i veckorna.

Till tårtdekorationen!
* DLF = Den Lille Fjanten, obehaglig person på min förra arbetsplats
Read Full Post »