Dödens kemi – en orgie i äckel

Boken Dödens kemi av Simon Beckett köpte jag mest för att den utspelar sig i Norfolk där jag har släkt. Några kusiner till min farfar bodde i en väderkvarn i en liten by som heter Wymondham – handlingen i Dödens kemi utspelar sig i byn Manham – väderkvarnen där spelar en viss roll i berättelsen.

Dödens kemi – inget litterärt mästerverk men en orgie i äckel.

 

David Hunter kommer till Manham för att arbeta som läkare. Så småningom tar hand över den gamle doktor Henrys mottagning. Det ingen vet är att David egentligen är rättsmedicinare. Hans karriär som sådan stannade av på grund av en personlig tragedi. I byn Manham tror han att han ska kunna leva och arbeta som vanlig allmänläkare.

Men så hittas ett svårt stympat lik av en ung kvinna. Den lokala polisen kommer på vem David är och hans bakgrund. David blir övertalad att hjälpa till att lösa mordfallet. Snart försvinner en kvinna till…

Den här boken blir inte lite spännande förrän i sin andra hälft. Men tyvärr lyckades jag redan på sidan 260 (av 348) klura ut vem som var mördaren. Fast riktigt säker kunde jag inte vara förrän mot slutet, så den som inte lyckas leka Sherlock kan ha en viss behållning av boken. Annars är den, kort sagt, inget litterärt mästerverk och bara lite spännande. Däremot är den en orgie i äckel. Jag vet inte hur många fluglarver, likmaskar och annat snusk läsaren konfronteras med. Som en stor beundrare av CSI trodde jag att jag skulle gilla boken, men nej, jag är inte imponerad.

Read Full Post »

Tungt

Jepp, precis om rubriken säger är det en tung dag idag. Skyarna är mörka och regnfyllda och jag sitter vid datorn igen med grubblerierna. Kommer just från ett tvåtimmars-möte med min personliga coach fru Peppningsspray på Lyttkens & Partners. Kliver alltid ut därifrån stärkt och med lättare steg, men idag kunde stegen varit lite lättare. Troligen gör väl infektionen sitt till att stegen var tyngre än vanligt, men ändå.

Å andra sidan, vad är väl en förkylning när man hör fru Peppningssprays förskräckliga berättelser om sina upplevelser av vården på ett av Stockholms sjukhus?! Man tar sig för sin panna och undrar om man befinner sig i Sverige, i det 21:a århundradet…

För övrigt var det lite tungt att höra det jag egentligen redan visste, att arbetsmarknaden för informatörer inte precis är så livfull och löftesrik.  Jag menar, efter 30 sökta jobb på fyra månader, har bara en enda av mina ansökningar gett utdelning – och det i form av en intervju.

Trädet som inte längre finns, fotat en höstdag från min balkong, får symbolisera att livet ändå går vidare. Trots allt.

 

Fick en pratstund i en vätskepaus med Seglaren, tillika vd för konsultföretaget ovan. Vi pratade bland annat om förnyelsen av företagets hemsida, nåt jag applåderade och, mina vana trogen, gav oombedda råd omkring. (Jag måste verkligen skärpa mig och sluta med sånt!) Vidare fick jag tipset att titta på mina intressen och se om de kan leda mig i nån annan jobbriktning än informatörens. Jag tänker…

En Toffla utan jobb är som en båt utan segel…

 

Fru Peppningsspray tipsade om att jag skulle kunna anmäla mitt intresse att översätta ”lättare underhållningsromaner i häftad form”, nåt jag åtminstone tänker ge en chans. Annars ska jag försöka ligga lågt över sommaren för att återhämta krafter, energi och lite jävlar anamma. Så jag orkar ta nya tag i höst och gå vidare, förhoppningsvis till ett nytt jobb. Så tillvaron blir mindre tung, typ…

Read Full Post »

Trygga barn hos mammisar

Fnittrar förtjust när jag läser en TT-notis om en färsk dansk undersökning. Forskare har undersökt hur det går för barn som växer upp med två kvinnor som är partners, eller mammisar, som en del larvar sig med att kalla det.

Nåväl, resultaten visar att dessa barn och unga, som växer upp med lesbiska mammor, sällan blir psykiskt sjuka. Undersökningen visar dessutom att risken för barnen i lesbiska regnbågsfamiljer att drabbas av psykiska problem är mindre än hos de barn som lever i kärnfamiljer. Ha, där ser ni!

Read Full Post »

Ny teknik, men vem ska jobba?

Läser i morgontidningen att landstingsstyrelsens ordförande i Uppsala har invigt en ny magnetkamera på Akademiska sjukhuset. Lovvärt eftersom man påstår sig kunna ge cancerpatienter snabbare diagnos.

Först undrar en sån som jag dels hur många sådana kameror som redan finns på sjukhuset och i landstinget – eller hur många sådana kameror som redan tjänat ut sin roll och kostat miljoner? Men jag undrar också vilka som ska jobba med den nya kameran. Landstinget ska ju spara pengar och har infört anställningsstopp. Åtminstone för vårdpersonal. När det gäller administratörer kör man sitt vanliga race, gissar jag, det vill säga grå arbetskraft i form av projektanställningar, gärna efter att man köpt ut erfaren personal först.

Read Full Post »

Östgötska ord och uttryck: vänna te/till så daaant

Förutom att jag vaknade trött, hostig och med värdelöshetskänslor i morse, så hade jag ett östgötskt uttryck som surrade omkring i huvudet. Därför måste jag självklart delge ”världen” det hela.

Att vänna te/till så daaant är ett mycket användbart om än negativt uttryck. Det betyder ungefär att stöka till/ställa till oreda/smutsa ner mycket. Ofta används det bakom ryggen på den som vänner te. Man säger till exempel:

Ho vänner te så daaant å så gör ho inte ordning etter sä!..
(Hon stökar till mycket och så städar hon inte efter sig!)

Den som vänner te kliver till exempel in med leriga skor, men kan också vara en slarver som plockar fram men inte bort efter sig.

Här har jag vänt te mitt hår så jag ser ut som om alla fåren har emigrerat.

Read Full Post »

Värdelös och hostig

Idag är en sån där dag när jag vaknade och bara kände mig totalt värdelös. Kanske beror det på att jag har hostat mycket i natt och sovit dåligt. Tröttheten och infektionen påverkar säkert det psykiska måendet. Men ändå. Det är så lite som krävs för att få mig ur balans.

Varför sitter en människas värde i de etiketter hon har på sig? Etiketter som både hon själv och andra har klistrat på henne. (Till och med i bloggvärlden finns det etiketter – nåt som jag hittills har vägrat använda bara för att.)

Jag har ofta sagt att jag var mitt jobb och det stämmer fortfarande, jag var mitt arbete. Och nu när arbetet inte är kvar så förstår du kanske att min tillvaro är svajig.

Detta var utsikten från mitt jobbfönster i april förra året.

 

Eftersom jag är en planerare av stora mått är det svårt att inte veta från dag till dag vad som händer och vad jag ska göra. Jag kör fortfarande, efter fyra månader, med mina sex-punkters-listor varje dag. Det funkar hyfsat än så länge, men nu börjar det kännas smått tröstlöst. Önskar jag kunde njuta av den kommande sommaren – och stundtals gör jag dig också – men nu kom regnet… Tänk om jag kunde känna det som ett tillfälligt svalkande?

Host, host och illamående. Höll Fästmön vaken i natt, är jag rädd för, även om hon sa att hon lyckades hålla sig själv vaken. Det blir ofta så när hon har flera tidiga morgnar med dagpass på jobbet. En rädsla för att försova sig – och stressen sen att inte palla arbetsdagen. Jag skjutsade henne till jobbet i morse. På så vis kommer jag upp och ur sängen – till en ny dag när jag förhoppningsvis kan vända värdelös och hostig till ”något värd och lite sjuk”.

Read Full Post »