Min fästmö vet inte vad hon har släppt lös när hon nu hjälpt mig att komma igång med bloggandet! Jisses Amalia! Det finns så mycket prat och så många ord och tankar inuti som bara skriker efter att komma ut. För tillfället har det mesta färgtonen svart eftersom jag blev ställd till arbetsmarknadens förfogande i februrari i år. Detta efter att ha jobbet 23 år inom samma företag, dock på lite olika ställen och i lite olika positioner.
Hela tillvaron gungar sedan dess. Jag har varit på jobbet fem dagar i veckan, vanligtvis, under över 20 år. Nu hatar jag sovmorgnar… Nej, kanske inte om jag får dela dem med fästmön, men vissa vardagar har jag svårt att hitta motivationen att ta mig ur sängen. Ibland kallar jag mig Taxi Nullah och skjutsar till dagis, jobb och skola. Det får mig att känna mig behövd och jag kommer dessutom upp tidigt. Dessa dagar sitter jag ofta framför datorn och surfar in och ut på platsbanken och olika bemanningsföretags sajter. Hittills har jag sökt runt 30 jobb och varit på en enda sketen intervju. Och det jobbet fick jag inte för jag hade för höga lönekrav…
Ekonomiskt klarar jag mig tack vare ett bra avtal med min ex-arbetsgivare. Dessutom får jag personlig coachning av en arbetslivskonsult. Övrigt stöd och kraft får jag av framför allt av fästmön och mamma. Men det tär och jag är rädd att det tär på alla inblandade, så att säga.
Eftersom jag vägrar gå omkring och göra reklam för min förra arbetsgivare har jag ”redigerat” logotypen på min ryggsäck lite.
Målet just nu är att få ett nytt jobb snart. Annars vet jag inte hur det går med den mentala hälsan. Den säger ifrån via kroppen, nu senast en inflammation i en kärlvägg på benet, hur oskönt som helst.
Och utanför fönstret blir det grönare och varmare för var dag. Här sitter jag och sitter.