Omvärldsklämmeri

Ett inlägg där Tofflan klämmer i med lite nytt från omvärlden.

Igår var det röd dag och papperstidningslös dag. Idag är det fredag och klämdag. Då passar det alldeles utmärkt att klämma in lite nyheter från omvärlden. Häng med på den farofyllda (?) resan!

Fängslad mås befriad av polis. Det är gott att läsa att Farbror Blå är djurvän. En mås hade lyckats fastna i grillen på en bil och kom inte ut. Jonas Ström passerade med barnvagn och berättar:

Jag gick och talade i telefon då jag fick se hur ett fågelhuvud stack ut från fronten på bilen. Först trodde jag att det var något från Hobbex men jag pekade i alla fall på grillen och kvinnan i bilen vinkade tillbaka åt mig.

Eh, det låter som goddag yxskaft för mig. Men hur det nu än var kom polisen så småningom och lyckades få loss måsen. Den flaxade, om än lite tilltufsad, upp mot himlen, på självaste Kristi Flax…

Ny plug-in blockerar spoliers på Twitter. Tack! TACK Jennie Lamere, bara 17 år, som har utvecklat denna plug-in som gör att man kan blockera att få handlingen i till exempel TV-serier avslöjad på Twitter! Jag blir fullkomligt galen på alla som sitter och twittrar kommentarer om ett visst program de just tittar på. Snacka om spoilers… Hur intressant är det för mig om jag inte tittar eller hade tänkt titta senare?! Twivo är nånting jag definitivt ska titta närmare på! Inte sen utan nu!

Tre bankkontor i veckan slutar hantera kontanter. När jag var ung undrade jag ofta vad de gör på banken efter klockan 15. Det var nämligen då alla banker brukade stänga för dagen. Idag undrar jag vad de gör på bankkontoren överhuvudtaget. De hanterar i vart fall inte kontanter. Så många som tre bankkontor i veckan slutar med det. Men det finns ett undantag: Tack Handelsbanken, en del av oss använder fortfarande kontanter!!!

Mobil för fyraåringar. Maj gadd! 1stFone, lanserad som

Dumtelefonen för smarta föräldrar

är utvecklad för fyraåringar. Är detta verkligen en nödvändig pryl??? 

Tårarna blev svarta. Nej, jag är inte överförtjust i tatueringar. Tatueringar som inte går att dölja, till exempel i ansiktet, på halsen eller på händerna, kompletterat med nosringar och annan metall, är fulast av allt, tycker jag. Och hur kan man ens komma på idén att tatuera sina ögon? Till och med tårarna har fått färg. Nej, usch och fy! Ingen är så ful att den behöver dölja sitt skinn – eller sina ögon, dårå –  med tatueringar!

Konst i offentliga rum. Konst är… ofta konstigt. Men en tanke med konst är att väcka känslor. Kulturprojektet Konkrement – den blå katedralen är ett samarbete mellan Svenska kyrkan, Uppsala kommun, Uppsala universitet och Sensus. På måndag är det ett seminarium i Gustavianum om tillfällig konst. Just konstverket som tillfälligt står mellan Helga Trefaldighet och Domkyrkan har onekligen en viss likhet med detta, dock permanenta och dessutom i metall, konstverk.

Livet är kort.

Read Full Post »

Presskort och räkmacka

Idag hade jag stämt träff klockan 11 på lokalblaskan med presskortsadministratören, en av tidningens journalister. Det kändes väldigt skönt att få detta fixat, för jag har varit utan giltigt presskort sen mitten av oktober förra året. Lokalblaskan finns sen några år tillbaka i nya lokaler mitt i centrala stan. Journalisterna sitter i kontorslandskap och jobbar. Sen finns det små bås och rum där man kan sitta enskilt. Vi kröp in i ett sånt, S och jag. Jag fyllde i en blankett, lämnade ett foto och legitimerade mig. Sen var det klart! Om tre veckor får jag åka dit igen och hämta mitt kort. Det tog väl en kvart. Skulle jag åka hem sen igen eller vad? Att åka buss för mig är nämligen ganska svårt och jag ville fira lite att jag hade klarat mig på egen hand – eller mycket tack vare julklappen från vännen Gunilla!

Att läsa på bussen går bra IBLAND, vissa gånger blir jag fruktansvärt åksjuk. Den här gången tyckte jag bara att det var lite väl mycket turkost i boken…

Först hade jag tänkt gå till Gary’s, som ligger mitt emot lokalblaskan,  och luncha, men hungrig på mat var jag inte. Så i stället traskade jag ner till Stora Torget och Kafferummet Storken. Cappuccino och macka skulle det bli! Och det blev det… Jag kunde inte motstå frestelsen att välja en räkmacka…

När jag kom uppför trappan vinkade jag till min vän Greken som äger Storken. Han satt i en anställningsintervju med en ung tjej, så jag ville inte gå fram och störa. Men intervjun blev klar just när jag stod och väntade på mitt cappuccino. Min vän Greken kom fram och det var så roligt att få höra senaste nytt om hans goa familj med mera. Han tyckte visst också att det var roligt att se mig, för han BJÖD på både räkmacka och cappuccino!!! Han är så hjärtesnäll, den mannen! TACK!!!

Räkmacka och cappuccino bjöd min vän Greken på! Vilken snälling, va?!

Jag slafsade i mig hela mackan, men sen mådde jag lite illa. Räkorna var handskalade och INTE från nån burk, grönsakerna fräscha. Lite mycket majonnäs, kanske, men gott var det! Mums!

På väg till bussen igen – jag kunde åka på samma biljett hem – gick jag bakom fem unga tjejer i olika anorektiska stadier, såg det ut som. Jag förfasade mig och undrade vem i hela friden skulle våga krama dem – de skulle nog gå sönder! En tjej hade riktiga tändsticksben. Jag klappade min magge lite i tanken och kände att det nog var rätt bra med lite hull – samtidigt som tio kilo minus tack vare att jag har varit sjuk också var rätt bra.

Nu är jag hemma igen och jag är inte alls trött. Jag ska ställa mig vid strykbrädan och få undan lite kläder innan jag hämtar hem Fästmön från jobbet klockan 16. Hela stadsbesöket gick väldigt bra, jag blev bara lite yr och matt när jag klev av bussen i stan. I skrivande stund är jag rätt OK, faktiskt. Det går nog bra att jobba i morgon!

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur gick det sen då?

Jorå, tack som frågar! Lunchdejten gick bra och det efterföljande mötet också. Nu hoppas jag att ingenting annat eller ingen annan krånglar så att det kan bli nåt bra av det hela. Vad det handlar om? Tja, en mig närstående person som behöver få lite flyt på tillvaron. Nuff said!

Min artikel hann jag skriva färdigt och den har varit ett par rundor på kontroll. Det gäller att komma överens. Bilderna har jag däremot inte kollat än, det får sparas till i morgon förmiddag.

Framåt eftermiddagen åkte jag sen ner till stan för att röntga hälen. Jag hittade en bra parkeringsplats ganska nära. Parkeringspriset var också bra, 15 kronor i timmen. Lite skillnad mot parkeringshuset som ligger intill mottagningen – där kostar det 25 pix i timmen att låta bilen stå. Vinkade förresten till Fästmöns mamma och L som passerade när jag skulle betala parkeringsbiljett! De undrade vad jag gjorde där, på kryckor och allt…

Inne på mottagningen var det verkligen fint i väntrummet. Fräscht och snyggt i svart-vitt-grått och med gröna växter.

Fräscht väntrum. Mina kryckalainen i förgrunden.

På väggarna var det målat grenverk i grått. Tilltalade mig alldeles förträffligt eftersom jag älskar träd!

Älskar träd!

Här satt vi och väntade, hälen, kryckorna och jag. Det kom en del folk – och det gick en del. Men det är inget ställe man bara kommer till utan man måste ha remiss, förstås. Svaret kommer till min husläkarmottagning senast fredag, utlovades det, så jag ska väl ringa och få en telefontid med doktorn i nästa vecka, som vi kom överens om. Faktum är… och jag vågar knappt säga det… men hälen känns bättre! Jag har nu tagit två tabletter och ska strax ta den tredje antiinflammatoriska. (En tablett morgon och kväll.) Den isande, ihållande värk som jag plågades av igår eftermiddag har inte infunnit sig – och då har jag trots allt gått ganska mycket idag. Med kryckor, förstås, men ändå.

Ond häl på väg att bli bättre???

Jag hade tur som en tokig, för jag hann göra ett bankärende också. Jag hade en tung burk med mynt som jag länge tänkte växla in. Eftersom banken och röntgenmottagningen ligger nära varandra passade jag på idag. Hela 625 kronor blev det, mest enkronor. Allt hamnade nu på mitt konto!

Sen var det bara att åka hem. Hade jag åkt till jobbet hade blivit en tur ut och sen vända igen. Har jobbat lite hemifrån, svarat på en del mejl och så. Dessutom hann jag göra en förmiddagsmacka till i morgon. I samband med detta uppstod nästa skada, med blodvite som följd!

Jag lyckades skära mig på tummen.

Eftersom jag nästan svimmar av blod var det bra KBT-träning att fota tummen och blodet, men jag skakade, som synes, bilden är oskarp.

Strax ska jag åka in till stan igen för att klippa mig. Håret känns lite tjockare nu, det har annars fallit av mig i tussar. Fult och jobbigt, för jag har alltid varit stolt över mitt hår och vårdat det ömt.

Mina aliens bråkade med mig idag, så det var bra att jag hann hem och fräscha till mig lite. Jag känner mig emellertid yr och har ont i magen. Men det är bara att bita ihop och tänka att snart, snart är detta elände över. Och då menar jag verkligen över. Ingen mer behandling efter operationen!

Livet är kort.

Read Full Post »

Regn, mage och lite annat skit

Idag har jag haft så ont i magen att jag nästan har läst ut hela min bok på gång. Det känns som att min alien flyttar runt och just för tillfället boxas med mina tarmar. Synnerligen oskönt! 

Och sen regnar det. Det började ganska tidigt idag, men nu till kvällen regnar det mycket. Riktigt blött. Jag tankade efter jobbet och Fästmön jobbade över under tiden. När Anna kom ut visade hon nånting brunt hon hade i ett papper. Mina tankar gick förstås genast till nåt-annat-brunt-i-papper.

Det regnar blött även i år. Den här droppen fångade jag på bild i juni förra året.

Köpte en liten present till mamma samt middag som bestod av kallskuret. Tänkte det skulle vara snällt mot magen. Men jag vet inte. Det spelar ingen roll vad jag äter, tycker jag. Jag tror inte att det spelar nån roll, det är inte den magen som bråkar.

Idag har jag fått synnerligen lite gjort på arbetet. Det känns som om min kraft är helt borta – liksom arbetsmoralen. När herr prefekt 1 dök upp idag satt jag med båda fötterna uppe på skrivbordet i en tämligen laid back position. Lite halvpinsamt så där, men han bara vinkade och skrattade.

Jag har i alla fall ringt två samtal idag som värmde mig, det ena gick till tant och farbror Blå på lunchen. (Vad gjorde man innan internet fanns – hur hittade man folks telefonnummer, liksom?) Det finns snälla människor, det finns!

I kväll blir det titt på en ny brittisk mini-serie i två delar klockan 21 på SvT 1, Livet utan dig. Psykologisk thriller om en man som plötsligt omkommer i en olycka och hans närstående. Kommissarie Thorne går förstås samtidigt på TV4, men honom spelar vi in så vi slipper reklamen. Såg att det ska komma tre nya avsnitt av kommissarien, baserade på en annan av Mark Billinghams böcker. Bra, tycker jag!

Nope, dags att sätta på hurran, för jag ska tvinga ner en kopp kaffe, jag är så kaffesugen! Och så ska jag titta närmare på det där bruna i pappret som Anna hade med sig…

Read Full Post »

Med livet nätt och jämnt i behåll – och lettisk ostkaka

Alltså jag börjar allvarligt undra om det är ett kontrakt ute på mig. Ett kontrakt att ha ihjäl mig. På vägen hem från jobbet är det alltid nån idiot som gör nåt vansinnigt i trafiken. Idag var det en galning som körde en blå firmabil från Wikmans elektriska som körde slalom – och in rätt framför Clark Kents* nos. Näru, det företaget tänker jag varna

alla

för just nu. Det ligger inte bra till i min bok av förorättelser. (Heter det så i plural?)

Och uppe på Tycho Hedéns väg var bilköerna kilometerlånga och det var i princip tvärstopp. Inte svårt att gissa varför – det hade naturligtvis smällt nånstans. Nåt pucko hade väl glömt att blinka, gjort nån halsbrytande omkörning eller helt enkelt inte hållit avstånd. Man tänker att även om man inte är rädd om andras liv i trafiken borde man kanske vara det om sitt eget. Eller åtminstone sin bil…

Som vanligt körde en massa bilar omkring enögda också. Just den här säsongen gör det ju inte så mycket, men när en strålkastare är trasig, brukar den andra lysa starkt och bländande. När jag var på besiktningen pratade besiktningsmannen och jag just om detta och jag undrade om glödlamporna hade blivit sämre eller om folk bara var lata som inte byter det som är trasigt. Men besiktningsmannen svarade att det är så mycket elektronik som drar ur lamporna i nya bilar. Lamporna går stup i ett. Själv var jag till verkstan och lät byta en strålkastare för första gången i våras. Nej, för att jag har liksom inte aparmar med gripklo i änden, trots att jag är så ful. På verkstan, däremot, har de bra verktyg för lampbyten…

Jag lyckades i alla fall ta mig helskinnad till Stormarknaden där jag inhandlade en platta malt och vinkade till en mobiltelefonerande GH, en kollega från förr i tiden. Det är så märkligt, för jag såg GH så sent som i morse, på cykel. Innan dess är det många år sen sist.

Hemma i New Village möttes jag av brädor i trapphuset. Jorå, om det inte är ungar som skriker så väggarna vibrerar så är det folk som renoverar. Just den här familjen har renoverat i typ åtta månader. Man undrar om de bygger ett helt nytt hus i lägenheten eller vad.

Men jag har snälla och normala människor omkring mig också. Igår kväll plingade Lucille, som Fästmön kallar henne (Lucille heter nånting heeelt annat), på för att låna en kopp socker. Jag gav henne visserligen det, men var väldigt stressad eftersom jag var

strängt upptagen

med nåt

mycket viktigt

(en Alfapetmatch på nätet med Anna). I kväll när jag just hade torkat mig och smort in fötterna efter en dusch ringde det på dörren igen. Jag tänkte först skita i att öppna, men så beslutade jag mig för att kolla i ögat vem det var. Det ringde nämligen två gånger, så det verkade angeläget. Jag svepte om mig handduken och halkade ut i tofflorna i hallen. Det var Lucille som bjöd mig två bitar lettisk ostkaka till frukost!!!

Lettisk ostkaka à la Lucille.

Lucille är inte alls lettiska, men kakan är det. Och den ska jag visst äta till frukost i morgon! Jag ska ju sen passera labbet och lämna prov på väg till jobbet och då kan man få vänta. Bäst att vara mätt och nöjd då.

Jag har bäddat rent och tvättat och hängt en maskin tvätt. Kvällen till ära – och för att jag ska lämna prov i morgon – har jag ätit tre (3) knäckemackor med LEVERpastej (snacka om kvasi-vegetarian!..) och smörgåsgurka till middag. Jag firar att jag överlevde den fruktansvärda hemfärden, ingenting annat, typ…

*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Lite tröttsamt är det allt…

1. … att bli väckt varje ledig dag nånstans mellan sex och sju av en duns och en illvrålande unge. Vad händer, liksom
2. … att nya grannarna liksom aldrig kommer på plats. De bara renoverar och renoverar (outsinlig källa av pengar, eller?), blockerar gångvägen utanför med bilar, men de tycks aldrig bli klara eller flytta in.

Nej jag vet att man inte får eller bör ha åsikter och funderingar kring detta som granne, men man kan ju inte hjälpa om man blir först mycket trött, sen rätt fundersam…

När är en viss flytt klar, egentligen?

I natt sov jag skitdåligt. Jag var jättetrött, men släckte inte ner förrän klockan var bortåt 2.30. Då blir man inte så glad när nån ger upp ett illvrål strax efter klockan sex på morgonen, jag lovar. Har legat kvar i sängen och slumrat lite av och till, men vid åtta-tiden gav jag upp.

Igår hade jag hoppats på att Fästmön skulle joina mamma och mig på Maestro, men hon blev inbeordrad att jobba kväll. Det är inte så hälsosamt att äta middag klockan 21 och sen nästan gå och lägga sig bums eftersom man börjar jobba klocka sju dan därpå (idag, alltså!). Men vi fick i alla fall vinka till varandra – jag och mamma från restaurangen, Anna från bussen som passerade vid 20.30-tiden. GAH så jag saknar min älskling!!! Gläds i alla fall för hennes skull åt de extra kronor extrapasset ger – det var ju kväll, röd dag och hon blev beordrad. Sånt kostar.

Dagens i-landsproblem handlar om vad jag ska sno ihop till middag. Jag har noll fantasi – och noll lust – till matlagning, men vi kan ju liksom inte äta på restaurang i kväll igen! I kväll är det dessutom TV-kväll – först Stjärnorna på Slottet, där det är Louise Hoffstens dag, sen Morden i Midsomer del tre av fyra. Jag vet att jag inte var så överförtjust sist över Morden, så nu kan det väl bara bli bättre..?

Stjärnorna på Slottet har jag höga förväntningar på. Jag tror att det blir mycket känslor även i kväll och att Louise pratar om sin MS, denna djävulusiska sjukdom som har drabbat alltför många av mina nära och kära.

Read Full Post »

Jag både hör och ser…

Mina ögon ser ett skådespel de inte tycker om. Hur föräldrar gör skillnad på ”mina” barn och ”dina” barn, ungefär. Utan att säga för mycket.

Jag har sett de uteblivna smekningarna. De som inte ens flyger i tanken och inte ens till det älskade barnet, Det Äldre Syskonet.

För det görs skillnad på barnen. Det är svårt att se. Det är svårt att titta på och inte få röra en fena, inte på nåt sätt visa medlidande, ömka, trösta… Bara vara nollställd.

Jag har hört Det Äldre Syskonet

pjata med bebisjöst

när nån utomstående hör. När Det tror att ingen hör har orden varit annorlunda, tonfallet som ett piskrapp. Jo, jag har hört det.

Jag har sett de uttråkade minerna när Lillungen vill visa upp något. Jag har sett de vuxna göra som Det Äldre Syskonet – minus

bebisjösten.

I stället är tonen mjuk och det sägs gulliga saker – när det has gäster. Det är inte så ofta. Resten av tiden är ansiktena som pappfigurers. Orörliga. Platta.

Mitt hjärta gråter för Lillungen. Lika mycket som jag hör Lillungen gråta om kvällarna eller när helst våra själar möts.

Men mitt hjärta värms av Lillungens leende när blicken faller på mig! Och jag ler och blinkar och vinkar i hemlighet. För om det upptäcks… Jag vågar inte ens tänka på konsekvenserna.

Konsekvenserna vågar jag inte tänka på.

                                                                                                                                                            Det finns inget jag kan göra – mer än hemliga tecken och gråta. Det finns inget att ta på, inget som gör det möjligt att agera – när ett barn behandlas illa utan att det syns några blåmärken…

Read Full Post »

Gamla Uppsala Kyrka och lite annat

Efter utförd matshopping tog vi en lååång paus och vilade oss. Sen utlovade jag glass i Gamla Uppsala, men först ett besök i kyrkan. Och idag hade vi tur! Kyrkan var varken upptagen av begravning eller stängd för städning.

Äntligen kom vi innanför stenväggarna idag!

                                                                                                                                                                  Tyvärr var det lite dystert i kyrkan, för temat var Döden. Lite tungt. Men visst tänkte jag på mina nära och kära och tände två ljus till minne av dem jag saknar mest.

Två ljus.

                                                                                                                                                            Jag kom naturligtvis att tänka på en av Björn Afzelius finare låtar. Här är ett utdrag ur texten till Två ljus:

[...] Du vet att jag aldrig har trott på nån Gud
Men ibland går jag in i Hans hus
Så när skymningen faller i morgon
Så går jag i kyrkan och tänder två ljus;
Det ena för dom jag har sårat
För vännerna som jag försmått
Och för tårarna som dom gråtit
För min skull
Det andra för att jag ska finna
En kärlek som orkar bestå
Och en kvinna som en gång kan älska mej som jag är [...]

Elias lyssnade på lite annan musik i hörlurar. Man kunde nämligen sitta i en stol och lyssna och kanske läsa en bok. Ganska fin idé, tycker jag.

Lill-Jerka lyssnade på opera och det var väl sisådär, tyckte han.

                                                                                                                                                               En annan miniutställning var den om Tiden.

En utställning om Tiden uppmande oss att fundera på vår tid.

                                                                                                                                                   Symboler för Tiden var tre golvur utan visare.

Golvur utan visare.

                                                                                                                                                                 Efter allt detta om Döden och Tiden skuttade vi in på Odinsborg och köpte var sin glass. Vi har hittat ett favoritställe där vi kan sitta i korsdrag och svalka av oss. Härligt!

Idag blev det var sin strutglass, så nu är Tofflans glasskonto tömt!

                                                                                                                                                               Vi hade lite tid över innan vi skulle hämta Fästmön/mamman från jobbet, så vi tog en tur i båten. Elias var en hejare på att ro!

Nej, det är ingen reklam för en viss typ av vodka utan Elias som ska sätta sig och ro en vikingabåt.

                                                                                                                                                            Anna hade haft en tuff dag på jobbet idag, bland annat med tanke på värmen. När vi hade plockat upp henne fick hon vila i bilen medan jag sprang upp för att de två matkassarna. Och när vi så rullade ut från parkeringen mötte vi en person som en gång var en del av mitt liv och som en gång gjorde mig så illa som bara går. Det kändes extra skönt att våga möta blicken, vinka och mima en hälsning – utan att känna rädsla. Inte ett spår.

Hemma i Himlen lät vi ugnen fixa mat åt barnen medan vi själva tog en kall öl och pistagenötter. Vi åt tillsammans, men på två av tallrikarna låg det inte korv och pommes frites utan sill och potatis. Fantastiskt gott nedsköljt med en, två, tre klara en het julidag. Ahhhhh…

Kall starköl och pistagenötter blev kvällens förrätt.

                                                                                                                                                                  Nu väntar lite TV, faktiskt! Det är väl första gången den här veckan för Anna och mig. Det blir Tyst vittne på TV4 plus klockan 22. Gissningsvis somnar Anna klockan 22.15. Hon är trött, älsklingen.

I morgon är det lördag och då ska vi städa och kanske baka inför födelsedagsfirandet på söndag.

Read Full Post »

På förekommen anledning: Uppdaterad önskelista

Det är som sagt min födelsedagsmånad. Och om jag får jobb typ den här veckan planerar jag att så snart som möjligt göra detta:

• fira med Fästmön, Sysslingen med flera
• gå till optikern. Idag missade jag två personer som jag känner. Den ena personen såg visserligen mig, men hälsade inte (föga förvånande, en viss sorts människor är helt enkelt ohyfsade.) Den andra personen noterade att jag inte såg honom och VINKADE. BRA gjort! (Jag vinkade förstås tillbaka!)
• ta hit en rörmokare
• boka tid hos tandläkaren för kontroll
• operera mina onda ben i vinter eller nästa vår så att jag slipper få besök av Onda Lårkan igen
• köpa den där fina Chesterfield-soffan som var på begagnat-annons igår för 1 000 kronor
• hämta släktporträtten som jag anser är i förvar hos en lurendrejare just nu
• skaffa mig ett socialt liv och börja umgås med kompisar igen (ja, jag har en eller två kvar och en massa nya – det trodde du inte, va?!)
• sluta köpa det enda kött jag kan äta (kyckling och kalkon) samt bröd till halva priset för att det är kort datum
• gå på konserter
• gå på utställningar
• gå på stan
• köpa alla böcker på min boklista
• gå och ta en öl på krogen efter jobbet, med en jobbarkompis
• åka till Stockholm
• åka på semester utomlands nån gång när jag får ledigt, förstås (senaste gången var Danmark 1997)
• skaffa mig en personlig tränare så att jag kom i form
• bjuda alla som har brytt sig och som har hållit tummarna på en champagnefrukost

Listan är fortfarande ett ironiskt skämt, bara så du vet. Inget har förändrats.

Read Full Post »

Pudeldosa, fint brev och en konstnär. Med mera…

Igår eftermiddag blev det jag som hämtade Elias från skolan medan Fästmön inhandlade fikagott och middagsmat på ICA Solen. Det var en glad gosse som vinkade och strålade i hela ansiktet när han såg mig, men som inte blev utsläppt från klassrummet av sin fröken förrän han, liksom klasskamraterna, svarat på en minusfråga. Jag frågade Elias om han inte tyckte att fröken var sträng som gjorde så, men han svarade att hon är jättesnäll! (Personligen tror jag hon är en mycket god pedagog OCH lärare! Och jättesnäll och bara lite sträng.)

Hemma i Himlen blev det semlor för dem som så önskade – Anna trodde nämligen att det var fettisdagen! Elias fick chokladmunk och jag pecanwienerbröd. Vi är nämligen inga semmeltyper. Av Anna fick jag sen också en fin pudeldosa, en liten ask som hon lovade mig så snart hon fått en ny. Kan nån gissa vad den är till för, egentligen??? Jag vet inte riktigt vad jag ska ha den till, jag tycker bara den är söt.

En pudeldosa, men vad ska man ha den till..?

                                                                                                                                                            Pratade med en kär vän på eftermiddagen i telefonen. En vän, som liksom jag själv råkat ut för människor som förföljer och trakasserar. Varför är det så roligt att systematiskt jävlas med den som är sårbar? Varför? Varför??? Det är grymt och elakt.

Idag på seneftermiddagen är hela bandet bjudet hem till mormor på middag. Mormor fyllde 70 år i förra veckan, men vill inte fira, så hon och maken for utomlands. Nu vill hon i stället att vi kommer dit och äter gott i efterhand. Några presenter får vi INTE ha med oss, men jag tycker inte man kommer tomhänt, så jag har just slagit in ett litet paket, inget märkvärdigt alls. Fast jag kan ju inte skriva vad det är här, för jag vet inte riktigt om mormor läser min blogg. Det finns en sån möjlighet, nämligen…

Elias bestämde sig för att göra en fin teckning till mormor. Han textade så fint och ritade, men sen var det tur att censuren grep in innan han började färglägga. Vissa av figurerna, som var bilder av mamma och mig och alla syskonen, på teckningen var nämligen försedda med vissa enorma kroppsdelar. En del hade till och med fått kroppsdelar som de inte har i verkligheten… Nu hoppas vi att det inte syns igenom suddet och färgläggningen… Han är i sanning en konstnär, den lille mannen…

Tio grader kallt och strålande sol var det i morse när Elias och jag tuffade iväg till skolan. Mamma hade gjort matsäck med köttbullemackor och dricka, för idag på morgonen var det naturskola. Då lufsar barnen ut nånstans i naturen och kollar på saker och ting – och det vet väl alla att man ska ha matsäck med sig när man går ut i naturen?!

Jag for hem till mig och hittade ett lila brev från min urgulliga mamma. Förutom att det innehöll en trisslott, var det så gulliga ord att jag här måste återge en del av dem:

Tofflan älskade barnet mitt!
Tänker på dig och hoppas att du ska få lite råd och hjälp på måndag. Idag känner jag mig vissen har frossa och troligen feber. Vädret är också trist dis och mulet, så brevet kommer försent. Önskar dig både bättre hjälp och tur den här gången.
[...] Massor med kramar och tankar [...] från din mamma som inte kan göra så mycket för dig just nu mer än att be till Gud för dig [...]

När jag pratade med henne häromdan erbjöd hon sig dessutom att lösa mitt studielån i förtid. Det är inte så mycket kvar att betala på det, men tillräckligt för att det ska svida varje gång. Har jag den bästa mamman, eller???

Read Full Post »