Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘Vanliga Människor’

Ett inlägg om diverse.


Oj vad de här senaste dagarna
har varit hektiska! Ända sen det där telefonsamtalet i lördags förmiddag har jag haft en sån energi att jag till och med överraskar mig själv… Och det vill inte säga lite…

Det är riktigt skönt att få lägenheten ren och fräsch. Det tuffaste stället, köket, är klart liksom smårummen. De senare en riktig dammhärd med tanke på alla böcker… Jag drar in Bricanyl så det står härliga till mellan varven.

Bra för såväl kropp som själ är det också att storstäda! Jag får utlopp för min energi och jag är rejält trött om kvällarna när jag ska sova. Dessutom blir här väldigt rent… I morgon fortsätter jag med delmålet sovrummet. Jag tror att det nog är mitt hems mest lättstädade rum, så förhoppningsvis får jag en stund över att söka jobb, blogga, läsa nyheter etc. Jag har lite bloggabstinens och känner hur orden dansar inuti mitt huvud. Men just nu får många av dem stanna kvar där inne. Måste tvätta lite i morgon också… (Intresseklubben antecknar, eller i alla fall gör jag själv det!)

Idag på eftermiddagen blev det emellertid ett avbrott i städningen. Jag tog bilen och åkte iväg och träffade intressanta nya bekantskaper. Vädret, däremot, var allt annat än trevligt. Grått och dystert och småregnigt…

Genom bilrutan

Utsikt genom framrutan i bilen när jag hade parkerat.


Bilen var skitig
när jag åkte. Nu är den jätteskitig. Det blir nog en tvätt i helgen ifall regnet inte öser ner. Även Clark Kent* skulle behöva storstädas!..

Dagens resmål visade sig vara ett härligt hus med högt i tak och vänliga människor. Kort sagt: det kändes bra. Den inre kretsen kan läsa mer i mitt senaste lösenskyddade inlägg.

Väntan med en bok

En stunds väntan med en bok.


Jag har knappt hunnit
med att kolla några nyheter, men vad jag förstår har det uppstått en ny liten kommunskandal här i Uppsala. Det har nånting att göra med fastigheter. Vad jag förstår misstänks korruption och mutor och det hela är polisanmält. Några tjänstemän har fått sparken, andra har blivit avstängda från sina jobb. Man talar om vänskapskorruption och nepotism som har pågått i 20 år. Alltså… 20 år! Hur är det möjligt??? Och det handlar inte om några kronor, det handlar om miljoner som kommunen har förlorat. I förlängningen vi skattebetalare, förstås.

Nu är jag lite slut i rutan och ska slänga ner mig i bäste fåtöljen och försöka få i mig lite mer nyheter via TV:n. När det gäller TV ser jag fram emot den spännande serie om fyra långfilmslånga delar som kör igång på SvT1 fredag kväll, The Kennedys. Det är i sig också lite av en skandal, för denna kanadensiska serie från 2011 stoppades av en amerikansk TV-kanal för att serien visade en vinklad bild av historiska fakta. Nåja, det är en dramatisering och då får man räkna med sånt sånt. Jag ser framför mig fyra intressanta kvällar, för familjen Kennedy har alltid fascinerat mig. Den 22 november är det för övrigt 50 år sen John F Kennedy mördades och mordet är ju sannerligen inte riktigt utrett, eftersom den misstänkte mördaren själv mördades…

Jag gissar att du kollar på… fotboll? Eller vadå???


*Clark Kent = my dirty car man


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om mammor, märkliga hotell och svarta skönheter på fyra hjul.


Vårt barn-TV-seriemaraton fortsatte,
som sagt, igår med Kullamannen. Med en liten kort paus för att fixa till middagen. Den skötte sen sig själv ovanpå spisen respektive inne i ugnen så att vi kunde se färdigt. Dock med ett avbrott för att mamma ringde och var hysterisk angående en räkning som hon ägnade större delen av samtalet på lördagen åt att rådda om. Men – saved by the bell, blev jag! Telefonluren började ladda ur och jag sa som det var, att jag höll på med middagen. Mamma pratade på en stund till. En kort stund.

Fästmön, som ju är kvinnan i familjen, var söt och tog middagsdisken. Jag, som ju är mannen i familjen, gick efter maten ut för att slänga in vinterdäcken i bilen. Måtte ha blivit starkare i armarna, för jag tog två däck åt gången. Min rygg gjorde fortfarande ont och den är mer ond idag, men det borde ju vara bättre att bära med jämvikt än snett, tänkte jag.

Tillbaka inomhus efter mina atletiska övningar drabbades jag av dåligt samvete – som alltid när det gäller mamma. Så jag ringde upp. Då var hon lugn som en filbunke och inte så särskilt intresserad av att prata – det var väl viktigare saker på TV. Men jag ska slå ytterligare en signal idag för att höra om hon ringde om den felaktiga räkningen, så att jag slipper få kastat på mig att jag inte bryr mig. Jaa, jag har lite svårt att ta kritik som inte är befogad….

Anna och jag avrundade vår kväll med att glo på sjunde avsnittet av Bron. Därefter småsneglade vi på ett program om ett hotell för

vanliga människor.

Det verkade nästan vara som Fawlty Towers

Fawlty Towers

En ny TV-serie om ett modernt Fawlty Towers körde igång igår kväll.


Morgonen idag var blöt och grå
som vanligt. Anna bestämde sig för att promenera till jobbet. Det går förmodligen snabbare än att åka buss. Jag skulle ju till bildoktorn* med Clark Kent** klockan sju (Anna började halv åtta). Skuttade upp strax efter klockan sex och gick direkt in i badrummet. Hann slänga i mig en halv senapsmugg kaffe innan det bar iväg.

Jag hade en svag misstanke om att det skulle strula. Mycket riktigt. Ordern på min service fanns inte i Bil 3:ans system… En fredag, för ett tag sen, var jag där lite akut för att en strålkastare hade pajat. Då krånglade datasystemet så killen vid disken var antagligen tvungen att ta bort ordern på min service för att kunna skriva in lampbytet. Sen glömde han lägga in serviceordern igen… Och jag som skulle ha lånebil och allt…

Det är inte första gången det strular så här på Bil 3:an – men… Killarna som jobbar där försöker ALLTID rätta till sina fel. Så även idag! Clark är kvar för sin planerade hälsoundersökning***, byte till vintertofflor**** och koll av bromsar och jag fick med mig en svart, sexväxlad skönhet med ABS-bromsar hem…

Svart lånebil

Sexväxlad, svart och med ABS-bromsar… Den var inte äcklig att köra, precis…


Den lånade, svarta skönheten
var helskön att köra. Svarade på minsta tryck på gaspedalen, bromsarna tog med en gång. Och kvick som en vessla stack den ut på motorvägen mot New Village. Jag blev nååågot sugen på att byta bil. Det går förstås inte som läget är just nu. Men om läget förändras… Tills vidare hoppas jag dock att det inte hittas nåt fel på Clark och att notan stannar på de utlovade 2 200 kronorna, som jag la undan till detta redan för länge sen.

Jag låter alltid verkstan göra en service på bilen varje höst och i samband med det ber jag killarna att byta till vinterdäck också. Då känner jag mig trygg. Och så blir det en fin stämpel i serviceboken också, vilket inte skadar OM jag nu skulle vilja sälja bilen. Det brukar vara nånting värt, i alla fall. Men tills vidare är det Clark och jag och jag älskar honom inte mindre än tidigare!!!

Dags för mer seriösa aktiviteter nu: jobbsökeri. Motivationen är inte enorm, särskilt som jag ska iväg i morgon på intervjuomgång två för ett jobb jag verkligen vill ha. Men, men, jag har lärt mig att man aldrig ska ta nåt för givet, inte ens en tillsvidareanställning inom offentlig verksamhet. (Vad är LAS för nåt? Nej, LAS hade man inte hört taaalas om…)

Missade du lägenhetsvisningen i Toffelhuset igår eftermiddag? Var lugn! Det är en ny visning i afton klockan 19! Du har fortfarande chansen, för jag tror att det tyvärr inte var nån större rusning igår. Alla parter önskar nog en snabb affär, misstänker jag.

Händer det nåt hos dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta! Jag ÄR ju så nyfikis!


*bildoktorn = bilverkstan

**Clark Kent = min lille bilman
***hälsoundersökning = service
****byte till vintertofflor = byte till vinterdäck


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den Tofflianska gångna veckans bra och mindre bra prylar.


Torsdag och dags att visa upp för världen
vad jag tycker har varit bäst (septemberdag) respektive sämst (februaridag) under den gångna veckan. Det är faktiskt inte svårare än så här:

Septemberdag


Februaridag


Sex bra prylar och fyra dåliga
– det måste väl vara positivt tänkande, eller hur?!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om det här med att göra nånting meningsfullt under en vardag.


Jag måste få återkomma
till det här med tiden och att fylla sin vardag! När man är arbetssökande är det så lätt att tappa rutiner, att låta sig falla ner i kravlöshet och samtidigt svårmod. Vem behöver en? Vem behöver jag?

När tiden har gått i krasch

skulle kunna vara titeln på min kommande bok, för jag är expert på detta. Men så blir inte titeln!

Klocka med krossat glas

När tiden har gått i krasch…

 


Därför tänkte jag blogga
om det igen, i stället. För bloggen är min ventil! Egentligen bloggar jag bara för att få skriva och få ventilera. Jag vill inte belasta min familj med alla mina tankar och ord, så där har bloggen ett viktigt syfte. Egentligen är jag inte heller intresserad av att chatta med kända och okända människor via kommentarsfälten. Men jag tycker ofta att kommentarer från läsare inspirerar mig eller får mig att fundera – därför tillåter jag dem. För att kommentera på nåns blogg är ingen jäkla rättighet som alla har – det är en möjlighet som tilldelas läsarna av den som skriver. Därför kräver jag i gengäld ett visst mått av hyfs och respekt från den som kommenterar. Om man inte klarar det blir man till sist blockerad.

Det handlar inte om att jag omger mig med ja-sägare. Det tycker jag är rentav fräckt att påstå mot dem som kommenterar här! Men jag tar inte nån skit. Tonen ska vara hyfsad och respektfull. Har man egna åsikter som man mycket starkt vill framhäva kan man ju kanske med fördel presentera på sin egen blogg. Om man nu inte är ett ökänt webbtroll som flaxar mellan bloggarna i brist på att göra annat här i livet…

webtroll

Det här tecknade webbtrollet är faktiskt ganska likt mitt eget personliga webbtroll, som jag har sett arkivbilder av.


I min vardag
försöker jag hålla strikt på vissa rutiner – nu när ingen annan talar om för mig mellan vilka tider jag ska befinna mig på arbetet och vad jag ska göra där. Jag har hittills gått upp klockan sju varje vardag för att skjutsa Fästmön till jobbet. Nästa vecka börjar hon på sitt vanliga schema igen och då kan det bli lite avvikelser. Men just nu gör detta att jag kommer upp i tid och att jag gör nåt nyttigt och vettigt. Anna uppskattar nämligen att jag skjutsar henne till jobbet, men det är inget krav hon ställer.

Morgonen inleds med att skriva ett eller två blogginlägg. Därefter sätter jag igång med att leta jobb att söka och att skriva ansökningar. Det kan ta mellan ett par timmar och resten av dan, kanske till och med in på kvällen. För jag har bestämt mig för att söka minst tre jobb om dan på vardagar – om jag inte gör nån annan arbetsrelaterad aktivitet. För varje sån aktivitet minskar antalet sökningar. Det här gör att jag har stenkoll på vilka tjänster som är utlysta och jag upprätthåller en hyfsad klass – och fart! – på att skriva jobbansökningar…

Frukost brukar jag inta nånstans mellan elva och tolv, vanligen. Ibland gör jag en utflykt till Tokerian, ibland gör jag lite längre utflykter. Det beror på hur jag mår och vad jag har planerat för.

På eftermiddagen fortsätter jag jobbsökeriet. Om jag blir färdig i hyfsad tid brukar jag ringa mamma och kanske läsa en stund. Strax före klockan 16 är det dags att åka och hämta Anna från jobbet. Jag brukar sno ihop nåt ätbart åt oss och sen spelar vi Wordfeud eller Quiz Battle eller glor på TV eller pratar eller läser eller… tja, gör nåt som vanliga människor gör.

För det mesta hoppar jag i säng när Anna gör det, ibland har hon gymnastikprogram innan sänggående och då flamsar vi så det är nästan omöjligt att komma till ro.

På natten sover jag. Vissa nätter sover jag bra, andra mindre bra, med sönderhackad sömn. Men tack vare operationen i vintras sover jag betydligt mer och bättre än innan dess.

Hur ser en typisk vardag ut hos dig??? Skriv gärna några rader och berätta! För jag är genuint intresserad!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


För ett tag sen
kände jag paniken närma sig – jag hade bara en enda bok kvar i min att-läsa-hög. Så jag gick på Tokerian och kollade in pocketutbudet. Köpte två böcker av Linwood Barclay, en kanadensisk författare. Och nu har jag läst en av dem, Alltför nära.

Alltför nära

En bok som börjar med att en hel familj mördas.


Den här boken börjar pang på,
så att säga. Tonårige Derek blir vittne till hur en grannfamilj skjuts ihjäl. Ingen förstår varför familjen mördats, men Derek blir förstås misstänkt. Men så börjar gamla hemligheter flyta upp till ytan och så småningom sluts cirkeln och vi får alla svar.

Ganska direkt gillade jag Linwood Barclays sätt att skriva. Handlingen rör sig framåt i en bra ström. Bara bitvis blir det lite för långa dialoger. Faktum är att författaren påminner mycket om Harlan Coben. Bådas böcker är riktigt spännande deckare, ofta med vanliga människor i huvudrollerna.

Tyvärr lyckas jag lista ut hur saker och ting hänger ihop och vem som är mördaren. Inte direkt, förstås, utan ganska långt in. Det drar ner betyget en aning. Men boken får ett högt Toffelbetyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdaterat inlägg med artikellänk!


I morse såg jag en storflinande man
på bild i lokalblaskan. Det var chefen för Arbetsförmedlingens kontor i Knivsta  - nu finns artikeln att läsa här! Det kontor som på sätt och vis inte finns. Eller det finns, men det är inte bemannat – där sker arbetsförmedling på distans. Märkligt nog har kontoret en chef ändå. Ett sätt för Arbetsförmedlingen att minska antalet arbetslösa? Skämt åsido, jag blir lite fundersam när jag läser sånt här.

Skälet till att jag blir fundersam, eller för att tala klarspråk, negativ till arbetsförmedling på distans är att jag tycker att det är ytterligare ett sätt för Arbetsförmedlingen att slippa möta människor som söker arbete. Människor som ofta behöver träffa nån handläggare personligen för att prata om sitt jobbsökeri och bli lite peppad. Det är inte alls samma sak att bli peppad av en person i Karlstad, tror jag det var, via en datorskärm… Ofta behöver man prata om lokala frågor och hur bra känner en arbetsförmedlare i ett helt annat län till ens hemlän då?

Nej, det här känns som ytterligare ett sätt för Arbetsförmedlingen att distansera sig från personer som behöver personlig kontakt. Tanken är att föra samman arbetssökande och arbetsförmedlare, men jag ser det hela som en fortsättning på den distansering Arbetsförmedlingen redan 2009 arbetade enligt. Då var jag själv aktiv arbetssökande och fick känna på distanseringen – min första handläggare, som jag hade i cirka ett halvår, träffade jag aldrig. Jag skulle rapportera var sjätte eller var åttonde vecka (jag minns inte) till henne – via e-post. Skrämmande! 

Vad är ni rädda för på Arbetsförmedlingen??? De flesta arbetssökande är vanliga människor precis som ni, men de befinner sig i en utsatt situation och behöver verkligen personlig kontakt, hjälp och peppning. Tänkte ni på det, eller, när ni öppnade distanskonstoret i Knivsta???

En svart bak för arbetsförmedling på distans.


Livet är kort.

Read Full Post »

En kvart försenad halkade jag in på SvT1 och Anklagad: Tracie’s story, en brittisk serie från i år. Sen satt jag klistrad och glodde de 45 minuter som var kvar av den.

Simon är också Tracie.


Anklagad består av
fyra timslånga program. Delarna är fristående och handlar om vanliga människor råkar ut för saker som gör att de anklagas för grova brott. I kvällens avsnitt får vi möta Simon som är engelskalärare. Men efter jobbet är han transvestitenTracie. Så småningom träffar Tracie en man som återvänder. Han återvänder kväll efter kväll och Tracie är på väg att bli kär. Tracie tror att han är gift, vilket han förnekar. Hans fru är död, säger han. Det tror Tracie på tills hon en dag får se paret.

Det här är en film som ömsom får mig att bli glad, ömsom får mig att förtvivla. Ungefär såsom Tracie torde känna sig. Den stora skillnaden är att jag som tittare inte blir anklagad för mord.

Filmen är oerhört gripande och jag är glad att jag hoppade in i den. För trots det hemska den handlar om är den positiv när den skildrar Tracies mod. Högsta betyg!


Livet är kort.

Read Full Post »

En tämligen from man mördas med en högklackad sko. Vem har ihjäl en religiös man som dessutom var mycket godhjärtad? Det får man veta, men inte förrän nära på sista sidorna i Björn Hellbergs deckare Tacksägelsen. Jag lånade boken av Fästmön, som är en riktig Hellberg-fan.

Vem mördar Herrens tjänare?


Det inledande mordet på mannen
är bara det första i en serie. Polisen Sten Wall försöker haffa mördaren. Han inser att mördaren nånstans hör hemma i samma kretsar som sina offer, men vem kan det vara i raden av fromma män?

Björn Hellberg skildrar vanliga människor såväl som fanatiker – och mördare. I den här boken förekommer dessutom ett litet HBTQ-tema. Personteckningen är ytterst trovärdig och det är den som ger boken högt betyg. Det gör även det faktum att jag inte kan lista ut i förväg vem mördaren är.

Read Full Post »

I kväll gick näst sista delen av SvT:s dokumentärserie om livet efter bröllopet, Så levde de lyckliga. Jag tycker att det har varit en bra serie, även om vissa avsnitt har varit bättre än andra.

Barn igen, dårå…


Som vanligt
handlade det om barn. Och kriser. Johanna och Peter var med i en bröllopstidning. Hon designade smycket hon bar under vigseln. Han friade med en handduk under knäet eftersom han inte ville smutsa ner sina vita byxor. Men när de fick barn föddes den lilla flickan alldeles för tidigt…

Annika och Johan var paret som inte alls var ett par först. När de träffades var Johan nyseparerad, men Annika blev kär direkt i honom. Efter ett tag flyttade de ihop – fast de var inte ihop. Så träffade Johan en tjej. Och sen…

Lotta och Per träffades via nätet. Pers frieri var mycket genomtänkt och romantiskt. Men ett halvår efter vigseln kom krisen – tillsammans med arbetslösheten.

Det är fortfarande en bra serie, detta, men jag känner att varje avsnitt är lite likadant. Ett par träffas, de gifter sig, nån sorts kris uppstår och före eller efter den får de barn. Allas historier verkar sluta lyckligt och jag undrar om det är så i verkligheten. Samtidigt vore det kanske svårt att få par som det inte har gått så bra för att ställa upp i en TV-dokumentär.

Lite grann tycker jag att serien befäster gamla föreställningar om äktenskapet som grund och förutsättning för familj. Dessutom är det inte alla par som väljer att skaffa barn och det är lite tråkigt att inte fler såna par syns i serien.

Men jag gillar den här serien just därför att den visar upp ganska vanliga människor och att kriser kan drabba vem som helst, även vanliga dödliga.

Kvällens program får högt betyg, men inte högsta.

Read Full Post »

Fästmön tipsade mig om en seriestart på SvT igår kväll, Så levde de lyckliga. Eller egentligen den första delen eftersom hon följer en av de medverkandes blogg. Det var verkligen en intressant start på en dokumentärserie och jag satt tämligen still och kollade den timma – utan reklamavbrott – som programmet visades.

Massor av brudpar…


Det tycks bli allt vanligare att folk gifter sig igen.
Men nästan lika vanligt är det att folk skiljer sig. I det här programmet fick tittarna träffa tre par som varit gifta i sju år, tror jag. Och man kan väl säga att inget av paren har haft en helt rosenskimrande tid efter bröllopet. Ett par var väldigt nära att separera tidigt, medan ett annat par fick tre barn ganska tätt. I det tredje paret drabbades en av makarna av svår sjukdom. Den friska partnern hade fullt upp att klara vardagen med två småbarn.

Det här var verkligen intressanta inblickar i folks liv! En dokumentär utan spår av klibbig såpa, tack och lov. Det var vanliga människor som berättade om vanliga saker – bra och dåliga – som kan inträffa och påverka på ett eller annat sätt i ett äktenskap. I varje program, totalt åtta stycken, ska tittarna få möta tre par några år efter bröllopet.

Jag kan verkligen rekommendera den här serien! Missade du första delen finns den förstås att se på på nätet!

Read Full Post »

Older Posts »

snowflakes in rain

"Den mest spretiga och nördiga på bokbloggshimlen" /Vixxtoria

Rapport från Gummirepubliken

Dessa dagar som går: Livet

jerryolsson.com

En sak i taget

Charlas Värld

Livet här och nu i min värld

Per Vikström @ Internet

Internet, webb, digitalt, sociala medier, projektledning...

kaosredan

"Barn är inte bara en tröst i ålderdomen. De påskyndar den också" Ulf Stenstrup

Pingolina

vardagsdravlar

2000aldrig

Humor och satir - Ingen går säker

augustifarmor

Här kan du handla fantastiska änglar, handstickat och andra små saker och ting.

Tankar ifrån skroten part 2

Ytterligare en egotripp

Frustrationer och annat otyg

....och livet är underbart!

Under skalet på en sköldpadda

In order to move forward, even a turtle must stick its neck out

On The Trigger

Annas fotoblogg

LaXn - Shit Happens Everyday

Shit Happens, Watch me!

Arga Klara

Roligt, relevant, personligt. Jag har en åsikt - har du?

Nillan på nätet ....

En blogg i mängden . . .

FruHattUnderJorden

Asfaltblomma med landetlängtan. Och ibland tvärtom !

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 250 andra följare