Matfixerad och jagad av det förflutna

Ett smått matfixerat inlägg med en touch av det förflutna och en del teknikstrul. Det vill säga… om livet, helt enkelt/komplicerat.

---

 

Den ljuvligaste middagen på länge.

När en har problem med magen är det inte ovanligt att en blir matfixerad. För tillfället har jag svårt att få i mig fast föda igen, men igår bestod middagen av en underbar leverpastejmacka. Jag tuggade långsamt och i en evighet, kändes det som. Det gick bra. Det gjorde inte ont/ondare i magen. Jag tog en till. Om du visste hur ljuvligt dessa mackor smakade… Och för att de skulle bli lättare att smälta avnjöt jag inte sedvanlig litteratur vid middagen, utan även den var i en lättare form – veckans TV-tidning.

Magen vägrar emellertid fortfarande att samarbeta. Därför gjorde jag igår kväll iordning en liten pyts med linfrön i blöt. Genom att lägga fröna i blöt blir de geleiga, nåt som är bra för tarmen. Tar en bara linfrön som de är på till exempel filen kan de däremot verka än mer stoppande!

Linfrön i blöt över natten.

 

Festmåltid med fil och linfrön. Detta krävde dock en deckare.

I morse vaknade jag ännu tidigare än igår. Klockan visade 5.21. Vid sex-tiden gav jag upp försöken att somna om och klev upp. Satte mig vid datorn och sökte några jobb. När klockan hade passerat sju startade jag en maskin tvätt. Sen gick jag med dammvippan – aprilsolen lyste skoningslöst upp varje dammkorn idag och sånt står jag bara inte ut med. Belöningen blev frukost, en riktig festmåltid (^== ironi).

Jag gillar att Instagramma och därför finns flera av bilderna i det här inlägget att se på mitt Instagramkonto också. Jag gillar också att min operatör Telia numera inte drar nån surftid när jag Instagrammar. Hur somliga kan få detta till en yttrandefrihetsfråga begriper jag icke! Det är väl bara att tacka och ta emot – om en är Teliakund, vill säga. Är en inte det kan jag förstå att somliga blir sura. Men min mobil krånglade idag och stängde ner sig och startade om just under Instagrammandet – och samtidigt som jag fick ett spännande sms och Wordfeudade lite. Ja, alltså jag fattar. Det är åldern. Åldern på mobilen. Den blir tre år i sommar och det är väl ungefär hela dess livslängd…

Åldern kan däremot inte min webbläsare skylla på. Jag uppdaterade den igår kväll för jag tyckte att den uppförde sig dåligt. Inte fan hjälpte det. Idag har den bara krånglat ännu mer. Så då sitter jag med två webbläsare igång samtidigt. Teknikens under, my ass!..

Samkörs inte register och patientjournaler?

Ovanpå teknikstrulet, som jag dock lyckas komma runt rätt hyfsat, känner jag mig smått jagad av det förflutna. Det är inte så att jag inte vågar se bakåt, men nu har det gått så lång tid att jag främst vill se framåt och verkligen lägga vissa saker bakom mig. Det började med att det kom ett brev från Sjukstugan i Backen – med en inbjudan till undersökning av ett organ som de opererade bort för ett antal år sen på mig! Tack för påminnelsen, liksom… Men hallå! Samkörs inte registren på nåt sätt med patientjournalerna? Hur svårt kan det vara när såväl register som journaler är elektroniska?!

Ett av gårdagens möten rev också upp en del av såret från Det som hände, fast inte så att det gjorde alltför ont. Men när en snubbe från Arbetsförmedlingen ringde idag och ville lämna mig som kandidat till en tjänst inom Organisationen, kunde jag hålla mig för skratt. Som om jag skulle vilja jobba inom Organisationen som förstörde det liv jag en gång hade?! Jag fick behärska mig rejält, men jag ville ju inte skjuta budbäraren (han kunde ju inte veta), så jag försökte förklara och fick acceptans. Annars tycker jag att det är jättebra att Arbetsförmedlingen nu tycks jobba lite mer förmedlande! Fortsätt med det – fast tipsa mig inte om tjänster inom Organisationen…

Efter chocken tog jag att varv med dammsugaren där jag verkligen använde vida gester, allt för att bli av med det som gjorde så ont. (Hur fan kan det fortfarande göra så ont?)

En av böckerna i de många bokpaketen från Karin var Varför gråter inte Emma?

Mitt liv går vidare, men vänt har det inte gjort än. Det har emellertid Emma Jangestigs liv gjort och henne tänker jag titta och lyssna på i kväll när hon samtalar med Anja Kontor i När livet vänder. I september 2011 läste jag boken som Emma skrev tillsammans med journalisten Magnus Wennerholm, Varför gråter inte Emma? (Den som har lånat boken får gärna lämna tillbaka den!!!) Även om jag inte tyckte att boken höll nån högre litterär klass än medel var jag naturligtvis gripen av ödet. Så här nästan fem år senare minns jag trots allt ändå mest givaren av boken, Karin. Karin, vars bokpaket trillade in då och då under några riktigt tuffa år. Både bokpaketen och Karin var enormt uppskattade. Men Karin is no more. Hennes liv tog slut alltför tidigt.

 

 

Fiskbullar av torsk från Bornholm i hummersås… Vi får se om de slinker med behag i kväll. Såsen matchar i alla fall mitt köksgolv.

Och detta leder mig över till det faktum att jag far neråt landet på en begravning i slutet av nästa vecka. Livet är kort för en del, långt för andra. Har det kvalitet spelar kanske inte längden nån större roll. Jag fick sällskap till Tokerian av en granne som undrade om hon inte vid nåt tillfälle kunde få följa med neråt Metropolen Byhålan, eftersom hon har en bror i krokarna. Självklart får hon det! Nästa vecka blir det emellertid inte, men nästa gång. Så hon lurade mig att köpa en ny sorts fiskbullar i stället. Se där, nu är jag tillbaka till det här med maten. Fiskbullar av torsk i hummersås blir kvällens gastronomiska höjdpunkt. Såsen matchar i alla fall mitt köksgolv – snygg-orange!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att få hjälp och stöd

Det är inte genast jag ber om hjälp när det

är 

nånting. Galet, alltså. Jag är känd för att avsky oombedda råd, till exempel. Bloggen använder jag mest för att pysa, inte för att få råd kring mina problem och bekymmer. De råd jag ändå får gissar jag är välmenande, men för mig blir de som klappar på huvudet och

har du inte provat det än?

Jag brukar börja med att skriva av mig. Beklaga mig. Sen gnäller jag ett par varv. Därpå är det ofta bra. Är det ett praktiskt problem löser jag det – förr eller senare. Jag sitter inte stilla och gråter, typ. Men jag gör det ensam.

Igår blev det bara för mycket. Det var

en jävla dag,

helt enkelt. Att få ett RIKTIGT skambud och arbetsuppgifter via protokoll, inte via någon chef eller person, blev som grädde på moset. Det mos som bestod av den lossade porslinslagningen på tanden, den pajade datorn och allt annat.

Redan på morgonen igår, så snart det var möjligt, ringde jag min tandläkarmottagning och jag hade ju tur att få tid idag på förmiddagen. Porslinskronan har inte lossnat helt än, alltså har jag inte lyckats svälja 6 500 pix, som hon i telefonen upplyste mig om att en sån krona kostar. Gissningsvis blir det ändå dyrt att fixa, men… det kunde nog ha blivit dyrare, om man säger så.

När jag kom hem betedde sig datorn lika dumt som på söndagseftermiddagen. Men jag tryckte F2 och fick igång den, ställde om klockan IGEN, gjorde virusgenomsökning. Efter det fungerar den normalt. Men det är inte normalt att starta datorn på det sättet och framför allt inte att tvingas ställa om klockan varje gång. (Den kan inte göra virusgenomsökningen, till exempel annars, om det är fel datum och klockslag.) Naturligtvis fattar jag att min följeslagare genom några riktigt, riktigt tuffa år är på väg att lägga av. Så jag bad om hjälp. Jag ringde mannen som lovade mig livstidssupport på datorer när jag köpte denna. Och så brast det för mig i luren och det mesta elände forsade ur mig. Men jag bad om hjälp och jag ska få hjälp. Jag ska få en lånedator först. Idag. En laptop (jag som är mera stationär, men det blir toppenbra!). Och jag får testa ifall jag vill köpa den. En dator som jag kan använda för mina framtida prövningar. En tung sten har redan fallit från mitt bröst. TACK!

Stordatorn, min följeslagare genom fyra svåra år.

Sen pratade jag med Fästmön och grinade lite till. Jag trodde att tårarna hade tagit slut, men det var fel trott av mig. På torsdag ska jag till Himlen och äta middag med familjen och fira en födelsedag. I helgen åker jag ut och hänger med Elias delar av lördag och söndag medan hans mamma jobbar.

Dagen idag inleddes med en temperatur som fick mig att baxna. Nu sitter jag hemma och skriver och har fortfarande inte bestämt om den faktiskt blir dunjackan som åker fram igen. Vad tror du när termometern visar detta?

Eh… nästan nio grader kallt.

Idag ska jag traska upp till femte våningen och institution 1. Vi har som vanligt stormöte en tio i tio. Därefter måste jag förbereda mig för tandläkarbesöket och åka in till stan. Till ett ställe nära en  arbetsplats från ett tidigare arbetsliv. Jag ryser vid blotta tanken. Dessutom ska jag vara där klockan 11.20, kring lunchtid, alltså.

Men sen åker jag ut och jobbar igen till klockan 16. (Vi har ju fått sommararbetstid från och med den 1 april.) Efter jobbet åker jag in till stan och plockar upp min Support och en laptop. Det här inlägget har jag skrivit på Stordatorn, för den får nu stå på hela tiden till dess den slocknar för alltid… Min trogne följeslagare, i vått och torrt…

Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött, så bemöter man andra

Nu ska jag skriva om nånting som jag vet att många har en massa åsikter om – och framför allt synpunkter på mig: bemötande. Det här ska inte bli nåt undfallande eller urskuldande inlägg. Jag vill bara meddela att jag tänker fortsätta med att inte ta nån skit. Och att jag är hård mot dem som förtjänar det, precis som jag är lika snäll mot dem som förtjänar det.

Vi har alla olika saker med oss i vårt bagage. En del saker är lätta och glada, andra är allvarliga och en del är tunga och kanske till och med förgörande. Det är inte lätt att bli av med det tunga i bagaget. Har vi en gång fått det och inte tagit itu med det blir det gärna liggande nånstans i botten på en resväska. Tills vi en dag städar och finner det trista minnet.

En titt tillbaka…

För min del har jag en del tunga saker i bagaget från Metropolen Byhålan, där jag är född och växte upp – förutom fyra år i Småland. Jag stannade tills jag hade blivit myndig och sen drog jag. Vilka skäl jag hade för det vill jag inte skriva om helt öppet eftersom de berör människor som fortfarande är i livet. Men min barndom var ändå ganska lycklig, förutom en frånvarande mamma (som alltid var på sjukhus, kändes det som), medan min ungdom var tuffare. Mina föräldrar gjorde emellertid sitt bästa, så ingen skugga på dem!

Efter ett år i England och två terminer på folkhögskola kom jag till Uppsala för att plugga. Jag var en tråkig plugghäst som läste mina läxor och böcker (jag pluggade bland annat litteraturvetenskap och det innebar att man fick läsa MÅNGA böcker varje vecka), gjorde mina tentor och skrev uppsats om Gustaf Fröding. Jag var sällan ute och roade mig. Men lite kul hade jag – då och då. Och så småningom hade jag väl ett nytt kompisgäng här i stan.

Det här med kärlek var ett tufft kapitel. Ett skäl till det är att jag är uppväxt med att man inte ska visa känslor. Här i Uppsala fick jag höra av kompisarna att jag alltid var så behärskad. Ha, om de hade vetat vilken vulkan jag var inuti! När jag sen blev vuxen på riktigt gick det några år när jag bearbetade det där instängda och faktiskt släppte ut vulkanen. Inte roligt för den som drabbades, men jag hade så mycket inuti som bara ville ut. Och jag ville inte vara snäll längre.

I kärlek gjorde jag många misstag och jag var inte alltid så snäll. Jag var inte heller tillsammans med så snälla människor. Min självkänsla sjönk drastiskt och jag blev ett mesigt mähä. När jag ser på bilder från en viss tid ler jag inte på en enda bild. Och trots det var livet inte dåligt hela tiden! Fast jag minns inte de bra stunderna, direkt.

Svekfull kärlek och svekfulla vänner gjorde att jag isolerade mig. Tills jag vågade ta chansen igen. Bara för att hamna ur askan i elden. Hos en Tyrannosaurus Regina (den som är elak blir ful i betraktarens ögon) – bild se nedan! – som var van att bestämma. Och självkänslan åkte ner igen. Den åkte ner i magen och jag hamnade på sjukhus. Många långa och svåra undersökningar – och det enda som hittades var nånting i kopplingen mellan tunntarmen och tjocktarmen och lite magsår. Ingen psykisk sjukdom.

Tyrannosaurus Regina. Den som är elak blir ful i betraktarens ögon. (Bilden lånad från Geek alerts.)

Men nånting hände under sjukhusvistelsen. Och jag började se på det förhållande jag var i och tänka att jag inte ville fortsätta leva så som jag gjorde. Kärleken tog slut. Det var självklart (?) svårt för min dåvarande  att förstå. Som alltid – eller så ofta, i alla fall – i en separation är de båda parterna inte snälla mot varandra. Jag fick höra så mycket elakt om min person – saker sagda bakom ryggen till såväl bekanta som obekanta personer. Jag vet inte om det elakaste jag hörde var att jag var psykiskt sjuk (vilket jag inte var) eller om det var att jag hade lurat mitt ex på pengar (jag har ett undertecknat kvitto på 70 000 kronor som motsäger detta). Jag kan ta, även om det också är svårt, om folk säger att jag är dum och elak, men jag tar inte att folk beskyller mig för vissa saker. Och sprider ut rykten. Särskilt min pappa var mycket upprörd över detta. Upprörd och besviken.

Efter en del kringelikrokar träffade jag så Fästmön i början av hösten 2007. Och nej, jag var inte orsaken till hennes skilsmässa. Men vi träffades innan hennes skilsmässa hade gått igenom. Vi har haft så många tuffa år och har gått igenom så många tuffa saker. Men eftersom det handlar om kärlek den här gången har allt detta inte söndrat oss utan fogat oss än mer samman. Nu önskar jag bara att jag fick ett fast jobb så att Anna och jag kan gifta oss och leva tillsammans resten av livet. Så länge min tillvaro är som den är, kan jag inte utsätta Anna för att råka ut för att bli försörjningsskyldig för mig, till exempel.

Min fästmö i början av december 2012.

Jag är glad och tacksam för att jag träffade Anna, för jag började tro att det här med kärlek inte var för mig. Jag förstår om många är avundsjuka på det vi har, men jag kan inte acceptera missunnsamhet som jag har fått känna av från olika håll – ingen utpekad. Eller att folk utanför vill förstöra relationerna mellan oss inom familjen, till vilken jag förstås räknar även Annas före detta man. Det är inte lätt för nån av oss att förhålla oss på bra sätt till varandra, men vi gör så gott vi kan. Ibland klarar vi inte av det så bra, medan vi andra gånger är riktigt tajta. Det är också svårt på olika sätt för alla och envar i familjen. Så varje gång du snackar skit om nån i syfte att sabba en relation inom familjen, tänk på att det drabbar resten av familjen också. Jag snackar också skit och jag blir också arg och besviken och sur ibland. Men jag försöker, så långt det går, att prata med den det berör. Det är först när det inte går som jag pyser till nån jag litar på håller det för sig själv.

Alla dessa tankar kom upp i samband med ett inlägg jag skrev ganska nyligen och ett telefonsamtal jag fick igår. Det var dumt av mig att dra upp och häckla nån från mitt förflutna, men samtidigt kan man undra vad mitt förflutna har för intresse av att läsa min blogg… Vem är det som inte har släppt taget, egentligen? Det jag gjorde var att släppa några obetänksamma ord och det var dumt. Men jag står för mina åsikter. Och jag bemöter på det sätt som jag själv har blivit bemött. Eller nästan. Jag skrev inte om pengar eller psykisk sjukdom, jag skrev om utseende och dumhet. Det var lågt av mig, jag erkänner. Men, som sagt, åsikterna står jag för.

Nu tänker jag inte hänga kvar i det här, för just den relationen har jag glömt. Jag har gått vidare för länge sen, den relationen var en parentes i mitt liv. Det är nuet och framtiden som gäller idag.

Livet är kort. Dags att rensa ut gamla misstag forever.

Read Full Post »

Fyra år…

Idag är det på dagen fyra år sen Fästmön och jag hade vår första dejt. Den gången jag föll som en fura. Och faktum är att jag inte har rest mig ännu! Det var nämligen ett mycket behagligt fall. Jag älskar henne så!

En fin bild på Anna från 2009.

                                                                                                                                                            Jag bara beklagar att åren efter vårt första möte har blivit så tuffa. Det var inte alls det liv jag ville ge oss.* Min skuld bränner i bröstet, men jag låtsas att det är luftrören idag och hostar (så jag nästan spyr). Elias är jättesnorig och har låtit illa vid frukostbordet (så där så jag också nästan spyr…). Anna hittade en flisa i munnen och eventuellt är det en bit av en tand som har gått.

På dagordningen står storhandling, för i veckan lär jag vara mycket hemma hos mig. Då kan det vara praktiskt att ha mat för fem eller sex personer handlad och klar.

Jag hade velat bjuda på en fin middag, god dessert, champagne idag. I stället får Anna ställa sig vid spisen och laga till nåt mat som alla sex estimerar. Och jag hämtar en flaska hemgjord merlot. Det går det med.

Jag älskar dig, Anna! Tack för de här fyra åren!

En ros till min kära.

                                                                                                                                                                      * Jag nös nyss tre gånger och då blir man rik, säger mamma! Kan på lita på mamma???

Read Full Post »