När livet vänder: Eva

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Eva mötte kärleken två gånger – och förlorade båda kärlekarna. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Hur blir livet när ens älskade dör? Jag vågar inte ens föreställa mig. Och sen… Om man skulle finna en ny kärlek och denna råkade ut för en olycka som totalförlamade honom/henne… Hur klarar man av att gå vidare? Hur orkar man kämpa när allt tycks vara förgäves? I kvällens När livet vänder lyssnade jag på Eva som berättade om sina kärlekar.

Anja Kontor träffar Eva i hennes nya lägenhet. Bakom den tredje dörren. Dörren till framtiden. Det är knappt att man kan ta in, än mindre förstå, hur nån som Eva kan tänka framåt. Hon var bara 22 år när hon blev änka med ett litet barn. Men hon träffar en ny man och de blir en familj. Så slår ödet till igen. Hårt. Evas man skadas så svårt att han inte kan röra sig. Utan att tveka går hon in i rollen som hans vårdare. Också. För han lever ju. Han lever!

Efter första makens död blev Eva arg. Hur kunde han lämna henne och dottern? Efter andra makens olycka blev hon så tacksam över att han faktiskt inte dog. Men hon talar i programmet också om

den gyllene buren

som hon då och då tyckte sig befinna sig i. Och den nya roll hennes man fick. Den roll där han blev så utlämnad. Då tänker jag på den korta tiden efter min operation i december 2012 när jag själv var ganska hjälplös. Den gången Fästmön fick hjälpa mig på toaletten. Hur… jobbigt det var… Jag ville ju vara den jag alltid hade varit, inte nån som behövde hjälp. Men det var en gång. Evas man behövde alltid hjälp – med allt – efter sin olycka.

Åter ett mycket starkt program om en kvinna som gått igenom såna sorger och tuffa tider, men som ändå har en framtidstro. Det är fantastiskt, men jag blir så stärkt av dessa program! Tyvärr är det säsongsavslutning nästa vecka. Låt oss hoppas att Anja Kontor får fortsätta göra – på ren svenska – skitbra TV.

Missade du programmet om Eva? Titta här på SvT Play!

 

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Annahita

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Kent

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena

Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagslugn

Idag har vi bestämt att vara inne hela dan och läsa böcker och spela spel och bara vara. Det passar perfekt, för utomhus regnar det. Jag är trött efter gårdagens utflykt till Stormarknaden, även om jag förstås är stolt över att jag klarade av trippen. Men resten av eftermiddagen och kvällen var jag som en trasa. Fästmön lagade mat och diskade, jag åt och drack och sen låg jag mest i fåtöljen.

Vi spelade en hel del Wordfeud igår, men glodde också på TV. Först var det ju säsongsstart av Stjärnorna på Slottet.

Stjärnorna samlas och dricker bubbel.

Efter Stjärnorna, ett julspecial av Downton Abbey – med löfte om att det finns en ny säsong med program! Men jag undrar hur det blir med tanke på hur gårdagkvällens avsnitt slutade…

Min favorit till vänster, Dame Maggie Smith som spelar farmor Crawley Grantham.

Jag har fått betydligt bättre aptit. Det kan väl dels bero på att det är godare mat nu än Findus och ICA:s frysta rätter eller nyponsoppa, men framför allt på att jag har sällskap. Till och med godis smakar gott! Igår kväll öppnade jag julklappen från Linn och vi smockade i oss en hel del bitar.

Det ser ut som om det är köttbullar i påsen, men det är belgiska tryfflar. Otroligt söta, så man kan inte äta många åt gången.

Idag vaknade jag av att den ena grannen skrällhostade och den andra grannen gallskrek. Jag fattar inte att det är så lyhört här! Det är så oerhört trist att höra allt som grannarna säger i telefonen och till sina barn, sina gäster och till varandra! För att inte tala om när det hörs vad de gör på toaletten… Naturligtvis måste förhållandet vara det motsatta, de hör allt jag gör också. Men med tanke på ljudnivån i flera av lägenheterna är det inte så troligt. Och sen jag kom hem från sjukhuset behöver jag ju inte gå upp om nätterna flera gånger så det slipper höra vad som händer på toaletten här uppe! Det är nog den bästa förändringen efter operationen! Jag har emellertid ont på vänster sida om operationsärret och det plågar mig framför allt när jag rör på mig. Dessutom har den där jävla hälen börjat bråka igen. Men annars mår jag så mycket bättre än jag har gjort på länge – och det är jag väldigt tacksam över!

Vi frukosterade rätt länge idag med lokalblaskan, Wordfeud och roliga historier. Jag mår så mycket bättre när Anna är här, jag känner mig visserligen fortfarande svag och orkeslös, men jag är gladare och piggare.

Mild lättyoghurt med müsli och blåbär från Djurö.

Jag har fått börja slänga de fina blommorna jag har fått av alla snälla. Igår åkte jobbets blommor i sopen och idag åker nog tant Raffas. Men jag har julstjärnan från mammakusinen B och make A kvar samt naturligtvis de vårliga tulpanerna som kom igår från Rippe. Idag har jag slängt de blåa hyacinterna som Anna hade köpt tills jag skulle komma hem från sjukhuset, men amaryllisen står ståtlig på köksbordet och jag tror att den exploderar när som helst!

Amaryllis på väg att explodera?

På min agenda idag står dusch och hårtvätt. Det är jättejobbigt att stå upp, men sist klarade jag det under hela duschen. Snart åker pallen ut i förrådet igen! Mamma ska få ett telefonsamtal, vi hördes inte alls av igår.

I kväll blir det bordskyckling med jasminris till middag och lite senare ska vi glo på en finlandssvensk thriller på SvT. (Man kan undra vad som hände med julfreden i Åbo… Fast när jag kikar på bilderna ser det inte ut att vara juletid när thrillern har spelats in!) Jag måste säga att SvT har nog visat de bästa programmen under julhelgen och mellandagarna!

Vad händer hos dig idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Möten och pajigt

Den här dagen har det varit möten precis hela tiden. Först när jag kom hem kunde jag gå på toaletten – då hade jag behövt gå sen tolvtiden… Men var lugn, ingen olycka skedde.

På förmiddagen hade jag en ganska lång dragning för prefekten på institution 2 om kommunikationsarbete rent allmänt och vad jag kan erbjuda. Han antecknade – och vet du, han skriver så fint! Han har en sån otroligt vacker handstil att jag blir grön av avund!

E och jag gick… nej, E gick och jag försökte gå normalt till nya lunchstället sen. Där var det packat med folk och en lång kö. Men vi stod ut. Lite svårt att just stå för mig, men från och med i morgon ska jag ju ha två kryckor att luta mig mot. Den pajiga hälen värkte och gjorde ont och jag kände mig inte riktigt med i skallen. Sus och brus, liksom. Passade på att vila blicken på en underskön hylla med många orangefina paket!

Många orangefina paket.

Det blev en trevlig lunchstund även om E var väldigt trött. För tillfället är E ensam med två barn, mak*n är utomlands på tjänsteresa. Kvällen innan h*n skulle resa upptäcktes det att plånboken var borta… H*n hade tappat den på bussen och som tur var fanns den inlämnad! Men man kan ju undra lite varför Hittegodset, eller vad nu UL:s avdelning för detta heter, inte kontaktade ägaren  – legitimation etc fanns ju i plånboken. Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det tappas så vaaansinnigt många plånböcker på bussen att det skulle bli otroooligt jobbigt för personalen att ringa ägarna. Det hade varit en helt annan sak om det var typ halsdukar, menar jag.

Tillbaka på jobbet igen var det dags för nästa möte. Lika viktigt och intressant som förmiddagens möte! Och hur det nu kom sig blev jag medbjuden på go-fika till min gamla avdelning. Där hade det festats rejält, noterade jag…

Glas, glas, glas…

Det visade sig att jag råkade hamna i en avtackningsfika! En före detta kollega till mig har fått nytt jobb (ett jobb som även jag har sökt, men inte hört nånting från arbetsgivaren – as usual). Jag tror att det blir jättebra för ex-kollegan att få prova på nåt nytt! En fin knapp fick h*n av fru Chef2 också…

Synnerligen passande…

M bjöd på vinbärspaj och äppelpaj och det serverades riktigt bryggkaffe. Ååå, så gott! Jag skrattade lite på vägen hem när jag hamnade bakom den här bilen med den passande bokstavskombinationen i registreringsnumret…

En PAJ-bil.

Men innan jag åkte hem väntade jag på telefonsamtal från min läkarmottagning. Klockan 15.30 skulle nån ringa därifrån. Klockan 16 kom samtalet. Den här gången pratade vi mest häl och jag har fått en läkartid på måndag eftermiddag, för nu behöver jag nåt smärtstillande samt även kortisonsalva. Sköterskan förstod att jag hade fått eksem, en typisk stressreaktion. Jag har inte heller idag fått nåt besked och detta pratade vi också om en stund.

Jag hade precis kommit hem och tryckt på min fasta telefon när den ringde från skyddat nummer.

Jaha, då var det Stor Bokstav på provsvaret…

for det genast genom hjärnan.

Men det var det inte! Det var en synnerligen god vän som ringde för att ge mig lite goda råd, peppning och erbjuda diverse tjänster.

Jag har gjort förmiddagsmacka till i morgon. Den ätes efter jag har hållit i en one-to-one-kurs för en forskare om personlig hemsida. Men faktum är att jag är lite hungrig i skrivande stund. Dessvärre hinner jag nog inte äta nånting, för jag ska strax ge mig iväg och plocka upp vännen Mie från gymmet för vidare färd till hennes hem där en krycka väntar på mig.

Vilka snälla, snälla människor det finns!

Jag hoppas att Fästmön orkar telefonera en stund med mig när jag kommer hem! Det känns inte så kul att ha förlovningsdag på varsitt håll, men vi ska ju fira lite nästa vecka, efter hennes maratonjobbarhelg…

Livet är kort.

Read Full Post »